Stjärnor forts

Var tvungen att försöka fatta hur morgonstjärnan kunde bli en symbol för djävulen. Och nånstans hittade jag en förklaring som bygger på en störtad babylonisk kung, alltså inte en nedstörtad ängel. Det var en ond härskare, stjärnglansen låg i statusen och de yttre attiraljerna ungefär som med solkungen Ludvig XIV. I romerska översättningar av de gamla hebreiska texterna blev den fallne kungen en fallen ängel med namnet Lucifer, lucem ferre, bärare av ljus. Från kung till ängel i onåd. Det tycks inte ha funnits en idé om djävulen i de tidiga hebreiska texterna. Kung, stjärna, ängel, djävul, och dichotomin ont-gott uppstod som en himmelsk lag. Ungefär så fattade jag det. Men det återstår ju ganska många frågetecken. Staden av svart kristall som Boye skrev om är ju en intressant bild, ljus som förtätats, som tjock is, svarta hål i rymden eller mer mänskliga varianter utifrån själva fallandet, den störtade kungens förmörkade sinne när han fallit i onåd och inte förmår reflektera något ljus längre. Eller är jag helt ute och cyklar?

Baby the stars shine bright

Går in i olika tillstånd och ut ur dem, julefrid å julångest, huvet i molnen å fötterna i skorna. Ut på balkongen och in i värmen. Vaknade i ett akvarium med en lysande sjöstjärna. Diskodans i går som om jag var 18.

The saddest of them all
Mirror mirrorball

Det var tur att de tre vise männen befann sig i ödemarken i dåtiden och inte på Hornsgatan i nutiden. För nu strålar det stjärnor i varje fönster och satelliter glider över himlahavets yta. Ingen är på väg mot Jesus. Inte jag heller. Julen är en rysning av meningslöshet. En sprittning i den leda själen. Put out the light, then put out the Light. Fuglesang såg fram emot att fira jul med sin familj. Det måste väl ändå kännas lite trivialt efter en sån resa? Han har väl inte snickrat julklappsrim medan han bökat omkring bland stjärnorna?

Och på tal om stjärnor följer här en dikt av Karin Boye. Hur Djävulen, Jesus och Morgonstjärnan respektive Ljusbringaren hänger ihop får nån med teologisk insikt gärna förklara för mej. God jul mina vänner.

"Fall", sade Herren, "fall,
trotsiga morgonstjärna!
Mörker jag unnar dig gärna.
Du är mig kärast i världen all."

"Fall", sade Herren, "fall,
brinnande blåa låga!
Glimma i djupens plåga,
res dig en stad av svart kristall!"

"Fall", sade Herren, "fall!
Du som allt ont skall smaka,
kommer du snart tillbaka?
Du är mig närmast i världen all."

Söndag i den gyllene buren

Bloggberoende kan med ett finare ord benämnas uttrycksbehov. Men trots ett uppdämt dito företog jag istället en mildare form av urban exploration. Utan pannlampa men med en sojalatte i famnen. Solen strålade över Hornsgatan och den iskalla luften nafsade vänligt i kinden. Människorna irrade omkring i ett uppdrivet förväntansmys. Allting var så fint och härligt att jag nästan höll på att köpa en julgran.

Såg den nya romantiska julkomedin The Holiday som visade sig vara en av årets mest kräkkänsloframkallande filmer. Inget för en romantik- och spyfobiker. Men jag var glad ändå.

Och så på bussen två damer bakom mig. En svennetant och en blattetant. De kände inte varann men började apropå nån akut incident att samtala. Jag spetsade som vanligt öronen. Till viss del för att jag tar varje chans att spionera. Men även för att jag irriterade mej på svennetantens tonfall. Hon lät så där välvilligt pedagogisk som vi svenskar ofta gör när vi snackar med utlänningar. Blattetanten försökte sticka in några ord på bruten svenska i svennetantens föreläsning. Så småningom framkommer det att blattetanten inte motsvarar svennetantens förväntningar. Blattetanten visar sig vara läkare, bosatt i Bromma med sommarhus på Öland och hade därtill just börjat ställa ut sina egna tavlor. I takt med att svennetanten såg sitt kulturkapital devalveras blev hon allt tystare och började humma. Lite försmått lät det. När bussen nått Odenplan var rollerna ombytta. När jag klev av så tänkte jag att vi svenskar kanske inte är främlingsfientliga utan snarare främlingsföraktfulla. Vilket är värre eftersom fientlighet åtminstone bygger på nåt slags respekt. Sossarna (here we go) har ju lärt oss att vi är världsbästa och att det är synd om praktiskt taget alla människor som inte kommmer härifrån (är inte ordet "nysvensk" ett exempel på det?). Och så dyker det upp blattar som har egen villa i Bromma och inte städar svart i nån annans. The world is upsidedown. Vi sitter här uppe i ödsligheten och till och med vår självgodhet är på väg att tas ifrån oss.

Sen på kvällen ytterligare en film: Vargens tid av Michael Haneke. Om hans förra film Pianisten var en riktig feel-bad-film så var den här feel-even-worse. Den fick ganska dålig kritik när den kom. Tro dem inte, se den. Men feel-absolute-worst-filmen är fortfarande Funny Games av samme regissör. Vid sidan av Pasolinis Salò förstås.

Julstress

Det är torsdag kväll och storm över Hornsgatan. Det är ofta storm här. Jag undrar om gatan är felbyggd. Jag borde gå och lägga mej men det lider mot jul och jag har drabbats av julstress. Jag som inte ens firar jul. Man smittas av den ändå. Människorna på gatorna som springer omkull en. Man befinner sig i en förväntan. Under tiden kan man alltid klaga på Filmkrönikan. Helena von Tjohejberg är så fantastiskt irriterande i sin tillkämpat antiintellektuella framtoning. Som kvinnlig programledare har man förmodligen inte tillstånd att ta sig själv på allvar. Eller också kan man vänta på att Fuglesang äntligen ska lyfta. Jag hoppas att det inte blir ett antiklimax för honom efter alla dessa år av väntan. "Jaha, så det här är rymden. Och där ser man jorden ja." Som den där sången med Peggy Lee: Is that all there is? If that's all there is my friend, then lets keep dancing and drink up the booze. Eller också kan man fundera över avdragsmöjligheter nu när året snart är slut. Jag gick till Svanströms och köpte en kalender. Den ska jag dra av. Det var årets skatteplanering. Måste komma på nåt roligare att fylla fritiden med. Det verkar som om jag saknar hobbies. Kan man önska sig det i julklapp?

bl a bl a måndag kväll

Inte visste jag att Strindbergs Intima teater är samma teater som när det begav sig. Där hade han uruppförande av de flesta av sina enaktare. Jag var där ikväll på "strindbergsafton" eller nåt sånt. När jag anlände hade kulturbärarna redan samlats. De som genom att vara besökare upprätthåller Sveriges kulturliv. De har blivit lite till åren. Jag trodde först PRO hade möte för sina äldre medlemmar. Jag var helt klart yngst. Det var fullsatt och dålig luft. Gamlingarna stånkade och hostade och jag började bli orolig att någon av dem skulle kollapsa därinne och att jag skulle vara den ende i stånd att ingripa. Började fundera på om jag lärt mig nåt av alla kurser i hjärt- och lungräddning. Hade det nåt med framstupa sidoläge att göra? Jag mindes inte. Konstigt att livräddning är så lätt att glömma. Det gick bra i alla fall. Strindberg hatade julen. Även på anda sätt är han en människa man känner sig befryndad med. En levande människa på nåt sätt. Fortfarande. Eller mer nu. Han var hatad när han levde. Eller ignorerad eftersom han ansågs obegriplig. Fem besökare till urpremiären av Pelikanen. Och då var han ändå värlsberömd. Och nu som hans texter är så kristallklara. De flesta i alla fall. Det är inte konsten som är konstig. Det vilar som ett raster över samtiden, det är den som är obegriplig. Vi begriper ingenting av det vi ser. Vi är blinda. Sen gick jag förbi Bonniers konsthall som är snygg och lite trist på utsidan. Lite så där lagom snygg som det ska vara i Stockholm. Inget som förargar, ingenting farligt. Och så kom jag på att tänka på Putin, att han naturligtvis har mördat den där ex-spionen. Historien skrivs just nu. En ny Stalin? Har utrensningarna börjat? Borde vi vara rädda? Det kändes så när jag var med brodern och fadern i St Petersburg i maj. Ett riktigt obehagligt samhälle. Liksom ett hopkok av diktatur och anarki. Man traskar omkring på de ändlösa gatorna och undrar om man ska bli mördad för en dollar eller skickad till Sibirien för att nån stämpel fattas i nåt av alla de dokument man måste bära omkring på och som man betalat dyrt för på den korrupta ryska visumavdelningen i Stockholm. Så jag tänkte på St Petersburg och var glad att jag gick över Västerbron och inte över Neva.

Ytflyt eller ej

Till stor sorg för alla som känt sig för muntra under veckan har jag inte haft nåt att bloggklaga på. Månens dragningskraft tycks dock ha släppt. I morse kunde jag andas ut. Men den kommer och går som ebb och flod. Insomnia och hypokondri ingår ibland en djävulsk pakt och allt är månens fel. Tro nu inte att jag är gränspsykotisk. Eller ens självcentrerad. Idag var jag knappt inom gränserna för min fattningsförmåga. Återigen i lärdomsstaden Uppsala. Föreläsaren hade a way with words. "Ytflyt men berövad sitt djup" hann jag skriva i mitt block. Skulle kunna gälla allt möjligt men idag gällde det något som benämns normotisk. En normotisk person är överdrivet normal. Har alltså inte lyckats skaffa sej en norm att avvika ifrån. Det är ju annars inte så svårt. Jag köpte en flaska Ajax och kände mig helt normal. Men när jag skulle bespruta badrummet trilskades flaskjäveln. Jag pressade "avtryckaren" men ingen rengörande vätska kom fram. Men när jag storögt konfunderad (eh) kikade in i flaskans mynning kom det plötsligt en rejäl dusch i ögat. Det kändes inte skönt men ögat blev skinande rent. Fördelen med att bo ensam är att ingen står bredvid och frågar: hur tänkte du? Det finns säkert fler fördelar men jag kan inte komma på dem just i detta ögonblick.

yesterday's news

Förra veckan råkade jag läsa en krönika som handlar om min arbetsplats. Det var nedslående. Att man aldrig lär sig att man inte ska läsa kvällstidningarna. Jag har sett Hakelius stryka omkring i kvarteret och undrat om inte hans förakt för än det ena än det andra till slut kommer att smeta av sig även på mitt jobb. Här är iaf länken till krönikan för den som känner sig hugad: www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,939984,00.html Efter krönikan vidtog en mailkorrespondens som tyvärr inte var mindre nedslående. Hakelius är upprörd över att ungdomar "pippar runt" och över den allmänna normlösheten, framförallt "den sexuella radikalismen", var han nu sett den. Han skrev också att den sexuella revolutionen fört med sig "mycket skit". Menade han sig själv? Jag valde att inte fråga. Men det värsta är att han tycker att hans åsikter är "inopportuna". Jo det är hans eget ord. Det bekräftar det där som vi alla vet: när man säger "det här får man ju egentligen inte säga men..." så följs det ofta av nån unken gammal åsikt som hängt med sen 30-talet. Det man skulle kalla för "folkets röst". Finns det nåt mer skrämmande än "folket" och dess "röst"? Jag lät honom få sista ordet för jag blev liksom likgiltig. Så gick jag på teater på Brunnsgatan 4 och såg "Jag har ett flygfotografi av kärleken". En sån vacker och sorgsen men ändå på nåt sätt hoppingivande titel. In i den trånga foajén struttade förstås Hakelius. Min likgiltighet övergick i debattlust som sen tyvärr övergick i blyghet så jag lämnade Hacke och hans fru ifred. I pjäsen förekom tyvärr en, visserligen påklädd och tafatt, men ändå sexscen mellan två ogifta personer. Jag hoppas att inte Hacke tog illa vid sig.

Bubbla

Här sitter jag på min snålt beskärda studietid och tänker på Irak. Det är underligt hur parallella skeenden kan ha så lite med varandra att göra. Kanske är allt parallellt och inte sådär magiskt förknippat med allt annat som man tror ibland och som new-ageprofeterna vill få oss att tro. Vad ska man ta sig till? När jag satt i biosalongen och såg Djävulen bär Prada och log åt Meryl Streeps elakheter fanns det folk som planerade ett bombattentat som skulle döda så många som det bara var möjligt i Bagdads fattigaste stadsdel. De packade väl sina bomber när jag satt där i godan ro, lite pinknödig och sugen på en öl. I min bubbla. Det hade varit trovärdigare om Meryl hade klivit ut ur duken med en AK 5:a och mejat ner oss. Vad det är meningslöst. Man kan bli som i Ingmar Bergmans Persona, alldeles tyst, vägra tala för vad är det för mening. Men även om man är tyst sipprar det in livsyttringar. Man börjar hoppas, man tränger bort, man gläds. Vardagslivet är en enda stor bortträngning. Tack och lov för försvarsmekanismerma. Men om de inte fanns, skulle vi bli förlamade av skräck eller fruktansvärt handlingskraftiga?
Svara på det.

Svart galla

För att må bra behöver man inte bara äta tre mål mat om dagen, springa på löpbandet tills man får blodsmak och i exakt rätt sekund binda räntan på det rörliga bolånet, man måste kunna vara mogen också. Man måste kunna uppnå den depressiva positionen, som trots namnet är något eftersträvansvärt. Att kunna sörja, kunna inte bestämma sig och ändå till slut göra det, kunna stanna kvar, kunna stå ut med det onda och det goda samtidigt och stå ut med glappet, mellanrummet, kunna artikulera det. ”Bristens ömkliga sekvens, likt två trädgrenar som vidrör varann i blåsten.” Kunna se subjektet i objektet. Vad det är mycket vi måste klara. Och ändå trivs vi inte. Även om vi ibland lyckas inbilla oss det. Har lagt märke till en anmärkningsvärd förmåga hos mig själv att tvinga mig. Vareviga dag. I novembermörkret. Det har regnat i tre veckor, det är drivis i Kvarken, snart kommer det gråsvarta snöslasket som ligger kvar så länge månaderna innehåller R. Och inte blir man gladare av att läsa om Libanon. Men från en pålitlig källa har jag fått veta att man inte blir lyckligare för att man har social trygghet och bor i ett i-land. Inte om i-landet har ett klimat som påminner om Bladerunner. I regnet i London gick nog psykoanalytikern Melanie Klein omkring och utformade sin teori om den depressiva positionen. Kanske skulle inte en kuban eller thailändare låtit sig nöja med ett sådant dystopisk mognadsideal. Det krävs rätt klimat för att hävda det inre bristtillståndet som ideal, för att se det som en styrka att alltid skjuta upp behovstillfredsställelsen. Vi som bor här i Jämmerdalen skulle aldrig synda omedvetet, skulle aldrig hänge oss utan en viss betänketid. Så det gör oss mogna. Eller projicerar jag nu?

Dimmigt

Dimman tätnar över förorten
Och döden har en röd rosett
I sin lilla pannlugg

Och jag har ischias eller nåt allvarligt för resten av livet handikappande njurproblem. Ligga i dialys och ligga där och bli matad. Sjunka ner i regressionen, regressionsmat, fadd, ofarlig. Kanske är det aggressioner som inte fått utlopp? Att tycka synd om mig själv kan vara ett sätt att slippa tycka synd om Jan Myrdal. Han är åter på tapeten, kränkt av en artikel där han utmålas som en girig bedragare. Alva bröt med Jan, eller Jan med Alva. Enligt Jan kunde Alva inte fortsätta äta söndagsmiddag med en kommunist, om det så var hennes son. För hon ville bli utrikesminister. Vad skulle Säpo säga om kommunistsamröret med sonen? Och enligt Jan sa hans fru till sin ömma svärmor: ”Då får du fortsättningsvis äta middag med säkerhetspolisen istället.” Repliker värdiga Lars Norén. Varför har ingen skrivit pjäsen om den söndagsmiddagen? Alla ingredienser i samhällsfamiljsdramat förtätade, den ärelystna modern, på-nåder-sonen, det paranoida samhället utanför den gemytliga av Markelius ritade brommavillan där Alva bland alla praktiska lösningar t ex låtit sätta upp en skjutbar vägg mitt i dubbelsängen. Man hisnar inför hennes frejdiga lösningsfokusering. Snarkning - vägg fram, älskog - vägg bort. Barnpsykolog – son fram, utrikesminister – son bort. Man blir fascinerad. Känns som om Alvas ande svävar i dimman över Södermalm. Hon skulle ha gillat kognitiv beteendeterapi. Gillat de kurser man nu ger föräldrar på Södermalm, i konsten att vara tonårsförälder. En tonårspappa som går kursen berättar i Södermalmsnytt att han nu håller på att upprätta ett skriftligt avtal med sin tonårsson. Avtalsbrott innebär förmodligen sanktioner. Även om de positivt tänkande kbt:arna hellre talar om ”positiv förstärkning”. Kärleken är kärv Alexander, som biskopen sa. Och supernannyn har en skamvrå i sin verktygslåda. Barnen är en del av vårt ambitiösa jagprojekt. Kanske en besvärjelse mot det borgerliga samhällets upplösning? Eller är det inte aktuellt längre? Kognitiv beteendeterapi passar i alla fall perfekt som besvärjelse mot det mesta. Bevare de stackars barnen. Och mig som inte fattar nånting.

Måndag

November, denna månad från helvetet, som C beskrev den. Och på jobbet ligger vi i konflikt med landstinget, denna abnorma koloss som skriven av Orwell. På dyrbar mötestid får vi ägna energi åt dess esoteriska utfall. Och alla högar av glassiga inbjudningar till olika verksamheter med "råd och stöd till unga tjejer". Verksamheter som man öser skattepengar över. Att vara "ung tjej" har blivit en sjukdom i Sverige. Hon behöver tas om hand på alla sätt, varnas för farorna där ute i livet och erbjudas "råd och stöd", vad i helvete det nu är. Uppfostran låter det som. Det låter som en moralens och rädslans diskurs. Offerrollen reproducerad. Någon tjänar på det. Kvällstidningsanalyser som tuggas i diverse sekreta utskott. För oss att svälja. Ack ständigt undflyende arbetsro. Och imorgon blir det regn. Hallå!

Man-machine

Läser just nu Yvonne Hirdmans biografi om Alva Myrdal. Vad den familjen är fascinerande. Hela svenska 1900-talet förkroppsligas i Alva, Gunnar och Jan. Alva framstår som aggressivt ambitiös, känslig och highly intelligent. Men på 20-talet var hustruidealet en hushållerska och hon fick mest skala potatis åt Gunnar trots alla sina examina. Och ställa upp på natten: "Dennna simpla köttslighet, denna liderlighet som i varje kvinna ser ett redskap", skriver hon i dagboken. Ett tag hatar hon Gunnar och äktenskapet och vill skiljas. Hon står vid det öppna fönstret på vintern och hoppas bli sjuk och dö. Men hennes lösning är att med hjälp av sin egen narcissism ingjuta storhetsdrömmar i sin man. Det är en ganska genial men desperat lösning. Om han blir furste slipper hon vara piga. Hon lyckas på nåt sätt. Hon blir barnpsykolog. Det förtjänar ett sånt där "sic". Med tanke på hur hon behandlar sin son. Observationer, mätningar, skattningar. Myrdalarna hade hela socialdemokratin runt köksbordet. Den nya människan ritades upp, husen de skulle bo i, maten de skulle äta och barnens leksaker. Allting planlagt för att förverkliga den sunda friska människan med en god mental hygien. Deras ande svävar fortfarande över oss. Den svenska sundheten, samhällsindividen som sköter sin hälsa, tillber den, för att tjäna ett högre syfte, samhället. Ett samhälle som lider av en isande dödsskräck. Men Alva var mer komplicerad och mer kluven än hon vågade visa. Om hon hade visat det så hade nog Jan fått lite mer kontakt med morsan sin. Och hon med honom. Bra bok i alla fall. Läs den.

Att sjuda i sin egen avsky

Ted Haggard upptog mina tankar. Ända tills en gullig liten gråsparv eller nåt liknande flög in i köket och flaxade omkring. Den lugnade ned sig till slut och promenerade omkring i lägenheten och slutligen ut genom balkongdörren. Den tvekade lite på tröskeln eftersom det snöade men till slut flög den iväg. Välkommen tillbaka nån annan gång! ropade jag. När du har mer tid!
Åter till Ted Haggard. Han är alltså president för NAE, National Association of Evangelicals. Trettio miljoner anhängare i USA. En präktig representant för den kristna högern, gift, fem barn, vän till George Bush. Han säger i en intervju att det enda han och Bush inte är överens om är val av bilmärke! Så nu har han blivit anklagad för att under tre års tid köpt sex och metaamfetamin av en "massör" som heter Mike Jones. Mike Jones gick ut i media och berättade med anledning av att Mr Haggard alltmer högljutt börjat förfasa sig över samkönade äktenskap. Det är lite Brokeback Mountain eller Far from Heaven över det hela. Nu blir Ted Haggard fördömd av vissa som en hycklare. Men jag hoppas att hans anhängare kan se lite kristet ömsint på honom, lite så där jesuslikt förlåtande. För det är väl samhället man ska fördöma? Som tvingar människor att leva dubbelliv. Å andra sidan har han varit en stor maktfaktor. Hans självförakt måste ha varit en enorm drivkraft. Han har även skrivit böcker, bl a "The Jerusalem Diet" om hur man håller sig i form med en särskild diet av grapefruktjuice och bröd! Och en bok som med tanke på det som framkommit har en underbar titel: "The Pursiut of the Good Life".
Vi står på stranden, eller i öknen på natten, eller hur en existentialist skulle beskriva det. Det är kallt, vi söker skydd i vad som helst mot ovisshetens mörkerkyla. Om man är en främling för sig själv blir det ännu kallare. Tack och lov finns det då religioner och ideologier. Men man får nog tacka dubbelmoralen för att den också finns till hands. Allt är ordnat till det bästa. Pangloss rules. Undrar vad Haggards nästa bok kommer heta.

http://www.youtube.com/watch?v=gmNjfpoRZpE

Se filmerna om Haggard. Lite creepy.
(tyvärr tillåter inte den fantastiska webläsaren Safari att jag lägger in länkar i bloggen. Man måste kopiera och klistra in.)

På bussen

Buss nr 4 är underbar. Idag körde den på en bil bakifrån. Sen skällde busschauffören ut bilisten. Men innan det hände utspann sig följande samtal. Jag stod upp med en Metro i handen och immiga glasögon. En kvinna satt ner framför mig.
Hon: Kan jag få din tidning?
Jag: Ja varsågod.
Hon: Jag blev så sugen på att läsa... nyheter.
Jag: Ja.
Paus.
Hon: Den är alldeles ny. Du har inte läst den.
Jag: Näe. Jag hade inte lust.
Hon: Du var inte så sugen på nyheter.
Jag: Näe. Jag läste den igår.
Hon: Det står ju inte exakt samma sak varje dag.
Jag: Nej det är sant.
Hon: Ja tack i alla fall.

Tillfällig vinter på min balkong.

Bli av med saker

Förruttnelse hasta o älskade brud
Att bädda vårt ensliga läger
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud
Blott dig till förhoppning jag äger

Lite höstkänsla med Stagnelius. På hösten kan man bli kyrkogårdsromantiker. Eller uppleva det grå oktoberskimret vid korvmojen i Högdalen (se trogen). Jag försökte i alla fall hitta en kompost. Sex stycken tioliterskrukor med jord skulle tömmas nu när balkongsäsongen är till ända. Jag la jorden i papperskassar från ikea. Det luktade död och ruttna körsbärstomater. Solrosornas illgröna stjälkar var hårda som massiv ek och stack upp ur ikeakassarna som nån marsiansk roadkill. Jag knixade med jordpåsarna mellan bilarna på Hornsgatan i riktning mot Tantolunden. Men då lossnade botten i en av påsarna och ca tjugo liter jord föll ut i en hög på gatan. Förutom att det kändes som en lättnad fick jag en surrealistisk förnimmelse där jag svettigt med bara händerna försökte liksom göra mig av med jordhögen genom att ösa den lite hit och dit. Och jag blev återigen förundrad över hur svårt det är att göra sig av med saker. Det är betydligt svårare än att skaffa dem. Vi människor ruttnar bort eller brinner upp, men våra ägodelar, alla mänskliga rester och artefakter, de liksom försvinnner inte. Inte ens blomjorden. Man måste bära bort dem och hoppas att ingen ser en. Man måste börja redan nu. Om man vill ha kontroll över kvarlåtenskapen. Om man inte tänkt leva i 200 år som min analytiker hävdade att jag verkade planera. Stagnelius dog ung och efterlämnade sina dikter och pjäser. Hans farsa som var präst ändrade sista raden i första strofen till: "Förskjuten av världen men icke av Gud". Ett sådant svek mot sonen. Var det agggressivitet bakom? Eller omsorg om sonen som hädade. Fadern som Fader, för Stagnelius kanske en och densamme.

Förvirrad

"Passera spärren gående."

Vad betyder det?

Man blir förvirrad.

Enligt Laurie Anderson skickar NASA bilder rakt ut i rymden. Bilder på människor som säger hej genom att lyfta armen upp i luften. Det är ett meddelande till rymdvarelserna. Så hon undrar: "Do you think that THEY will think that his arm is permanently attached in this position? Or do you think they will read our signs?"

Jag är en rymdvarelse. Jag kan inte tyda tecknen. Min bank skickade ett mail där de sa att iMac inte kan läsa deras säkerhetsprogram. Jag är välkommen att ringa deras support om jag har några frågor. Vad betyder det? Jag fattar ingenting. Måste jag ringa? Förväntar de sig ett samtal?

Och varför finns det tre gratistidningar i tunnelbanan? Vem betalar dem och varför? Vill någon att att jag läser dem? och varför? Vad betyder det? Jag vill ha svar. Allt är så mystiskt.

"Sometimes the answers just come in the mail. And one day you get that letter you've been wating for forever. And everything it says is true. And then in the last line it says: burn this."

baveuse

När man egentligen ska plugga kan man få en lust att göra saker som är lite postmodernistiska. Som att diska diskstället eller damma dammmsugaren. Och sen sno ihop en omelett. Det finns nästan ingenting godare. Bland maträtter är den Skapelsens krona. Man kan t ex lägga vad som helst i den och ändå är det en omelett. I Spanien kallas den tortilla. Men det är den franska som är äkta. Den ska vara lös inuti. Det har t o m Patrick White intygat. I romanen Stormens öga, en av hans fruktansvärt vidrigt bra romaner försöker en ganska ledsen och lite desperat australiensiska med franska anspråk förföra en fåordig träbock till norrman med en omelett. Och han säger: "Den är god. Det är bara... i mitt tycke... för mycket slem."
Och hon säger: "Baveuse! Det är så vi vill ha den."
Sen går hon vidare och påstår att det var fransmännen som uppfann omeletten men blir i samma stund osäker. Hela omelettepisoden är en så bra karaktärsskildring. Hon känner sig avslöjad av omeletten och missförstådd. "Hon torkade bort alla spår av den, men kunde inte befria sig från sitt äckel: det hade varat sig och efterlämnat ett ärr, synligt endast i ett visst introspektivt ljus."
Jag brukar tänka på den romanen när jag står och fixar en omelett. Och så igår läste jag i Joyce Carol Oates senaste roman "Fallen" (om det nu är hennes senaste fortfarande, hon skriver ju så helvetes snabbt) och plötsligt dyker det upp en omelett där också, och den är också "baveuse" och symbolisk. Syster och bror sitter på en diner och käkar och hon får in en omelett. Brorsan säger: "Det ser lite löst ut. Är det gott?" Och hon säger: "Jag tycker att en omelett ska vara mjuk inuti. Dubbbelvikt och mjuk inuti." Omeletten blir en symbol för hennes utveckling bort från det hårdstekta livet fram till något nytt mer odefinierbart. Det där var en tolkning. Omeletten får också en metonymisk funktion. Den bärs fram av en kock som precis som australiensiskan försöker förföra omelettätaren. Metonymin: omeletten hjärtat, känslolivet. Eller bara det dallriga i att visa sina känslor. Eller liksom hela situationen.
Och vi säger omelett när vi ska flina inför kameran. Det är ju så dumt då omeletten är så äkta och anspråkslös. Världens bästa maträtt, eller vad det nu egentligen är för nåt. Ett tillstånd. En existentiell grej. Eller nåt.

Ruttet

Det är någonting som ligger och ruttnar här i lägenheten men jag vet inte vad. Har nämligen invaderats av fruktflugor. Eller om de kallas bananflugor. Eller kanske blomflugor? Under tiden jag försökt tillaga middag har jag dödat åtta stycken små rackare. Nu blev det nio. Var lägger de sina ägg? Eller föder de levande ungar? I öronen? Är det jag som håller på att ruttna inifrån? Förutom dessa ganska irriterande och förmodligen helt onödiga varelser råder det nu harmoni här sex trappor upp i vår herres underbara trädgård. Spelade Spindelharpan och Macken lät mig vinna varje gång. Fast det kanske borde göra mig oroad. Håller han på att planera nåt fanstyg? Eller blidkar han mig för att jag fortfarande inte kan läsa mina mail? Utanför pågår dock ett krig. Kulturministern med det för mig lite komplicerade namnet har avgått. Jag undrar mest över hur man uttalar det sista efternamnet. Kilo? Eller Tjiló? I DN tycker 90 % av läsarna att det var rätt av henne att avgå. Jag vet inte vad jag tycker. I västvärlden har massmedia mer makt än politikerna. När någon avgår har den personen ofta redan blivit avsatt av medierna. En kollega berättade att journalister legat i buskarna i Maria Borelius trädgård. Vem avsätter en journalist? Det skulle jag vilja veta. Knappast en profithungrig kvällstidningsredaktör. Jag misstänker dock att de gärna gör sig av med journalister som finner det under sin värdighet att krypa omkring i buskar. Vi är i vår oändliga rättrådighet mer rädda för licensfuskande ministrar (jag som trodde det var folkligt att licensfuska!) än journalister som går över lik med sin laptop i högsta hugg. När drevet går kan vem som helst bli Josef K. Ner i diket, ett skott i nacken, rätt åt han!
Därmed inte sagt att jag sörjer att kulturministern avgått. Det är bara så obehagligt med massmedialt orkestrerad rättrådighet.

Macken & jag vid frukostbordet

Idag försökte Macken tala med mig. Det var väl ett gott tecken. Men jag orkade inte lyssna. Han lät mig t o m ladda ned windows media player. Men det visade sig vara en version som jag inte begriper mig på. Skrattar bäst som skrattar sist sa han. Så nu är det terrorbalans igen. Han vill att jag använder iTunes. OK då sa jag. Men då får du låta mig högerklicka. Ok då sa han. Pilsnabbt passade jag på att kopiera alla författarrekommendationer i DN till en wordfil. Men då sa han att mitt word kommer att avslutas om 29 dagar. Men jag har ju just installerat det! sa jag. Ha ha ha, sa han. Men kom igen nu sa jag. Jag skulle vilja se lite god vilja. Du kan väl åtminstone vifta på svansen när jag kommer hem? Nehej sa han. Inte så länge du baktalar mig på bloggen. Hur visste du det? sa jag. Jag ser och hör allt sa han. Jag har ögon i nacken. Öron som tefat, en inbyggd kamera som du aldrig kommer att begripa dej på. Och jag vet inte hur man gör när man glömmer.
Shit tänkte jag.
Jag hör vad du tänker, sa han.

Att återvända

Nu ska jag rekommendera Almodóvars senaste film. Härmed rekommenderas den.
Och Estrella Morente sjunger titellåten, Volver. Som finns inspelad med många av de stora flamencoartisterna, däribland Camarrón. Hjärta smärta på rätt sätt. Salt i ögonen, grus i rösten. Barfota.
Filmen, den är tårögd och lättsinnig. Våldtäkter och incest men kvinnokraften överlever allt. Somliga kan nog finna det stötande. I Sverige hade historien förmodligen filmats socialrealistiskt och förståndigt med efterföljande paneldebatt. Ungefär som Lilja Forever. Volver kommer aldrig visas i skolorna. Hos Almodóvar blir människorna inga offer. Och trots det eländiga ämnet blir man - ja glad. Tills man kastas ut i ett mörkt parkeringsgarage i den svenska hemska Jämmerdalen. Varför måste man gå ut bakvägen när man varit på bio? Är inte det lite okänsligt?

iMikko forts

Jag har inte insett tidigare att det jag framförallt brukar ägna mig åt framför datorn är att högerklicka. Men nu när jag inte kan det längre p g a den underliga "Mighty Mouse" så är det som om jag inte kan göra nånting alls. Man högerklickar ju för att 'spara som' eller för att enkelt kopiera och stjäla saker från nätet. Det enda jag egentligen kan göra på macken är att läsa Svd och DN. Men jag kan inte ens kopiera en länk. Nej framför macken är jag som en turist som gått vilse i nån exotisk temapark, utan vare sig karta eller parlör. Jag kommer inte under den glatta ytan. Ska jag lära mig älska detta skinande lyxiga husdjur med sin frånvända iskalla blick? Eller kommer jag ställa ut det på Hornsgatan som om jag gett upp försöken att få det rumsrent? Eller uppstår det gradvis en terrorbalans mellan mig och maskinen där vi med ömsesidig respekt håller oss undan varann så gott det går? Eller ska jag i min övergivna position framför den stumma blanka skärmen helt enkelt hämnas genom att lyfta på höljet och blotta dess innersta smärtpunkt och sedan - hånskratta?

iMikko

Känns som om jag flyttat och numera lever i exil. Men jag har bara bytt dator. Från pc till mac. Min första förnöjsamhet när jag packade upp den stiliga bländvita apparaten ur kartongen har gradvis förbytts i en dov och ihållande frustration. Datorn är konstig. Den är inte som jag. Den talar ett konstigt språk. Den förstår mig inte. Vi förstår inte varann. Den har en webläsare som heter Safari. Det verkar som om man bara kan ha en Safari öppen åt gången. Varför då? Och jag kan inte läsa mina mail. Jag vet inte ens hur jag stänger av datorn. Den står på dygnet runt och liksom andas verkar det som. I natt tyckte jag att den kved. Den kanske känner sig lika främmande som jag.

Ågren

Den kristna högern har nu tagit sig in i regeringen och blivit socialminister. Och det är delvis mitt fel. Fan.

Poesistunden

Det finns ingen
Ingen grön chartreuse i ensamhetens murkna lilla skola.

Jag kommer ihåg när Kristina Lugn var persona non grata i Kultursverige. Hon fick alltid dåliga recensioner, i synnerhet i DN. Professorerna på litt vet inst fällde hånfulla kommentarer om henne när samtida svensk litteratur var ämnet. Det är ju egentligen ett gott tecken. Ungefär som Edith Södergran som fick sina första dikter publicerade på skämtsidor i dagstidningarna. Ingen tog henne på allvar. Kanske måste de stora författarna vara missförstådda eftersom omgivningen inte är redo. KL slog hål på alla myter. I synnerhet myterna om det svenska samhället. Hennes gestaltning av förortsångesten i psalmform. Det höga och låga.

Det finns stiletter som plötsligt fälls ut
ur vänligt framsträckta bananer.

Vi satte upp hennes första (?) pjäs i gymnasiet 1986. Då ansågs hon fortfarande vara nåt slags smaklös underhållning i tv. Pjäsen var knivskarp även om vi inte var det. En kvinna kommer till vårdcentralen p g a lite diffusa smärtor och träffar där en fotvårdsspecialist och en överläkare som beslutar sig för att amputera hennes fötter och när de ändå är igång ge henne dödshjälp. Det var en ganska kondenserad text. När KL fick veta att vi satt upp den i skolan föreslog hon att vi skulle göra den hemma i hennes vardagsrum. Men det blev aldrig av. Vi var chockade över att överhuvudtaget tala med henne. Det kändes som om vi gjort nåt förbjudet som bara snott hennes pjäs från radion, skrivit ned den och satt upp den. Vi sa till henne: Du är Sveriges största poet. Hon sa: Det var det snällaste någon sagt till mig. Och det var det förmodligen. Med tanke på att hon var lika hatad som Palme. Men nu är hon invald i Svenska akademin och DN skriver: Kristina Lugn har landets bästa språkkänsla med ett absolut språkligt gehör. Hon är helt enkelt fruktansvärt bra. Hennes glidning mellan allvar, komik, subtiliteter och grovheter är djupt originell.
Varför förstod man inte det då? Kanske är det så att om man står med båda fötterna i samtiden tappar man bort sig i den. Man kanske ska stå och vingla lite med ena foten ute i ett gungfly? Som när man går gymnasiet. Fick förresten en sentimental flashback igår på väg uppför rulltrappan vid Östermalmstorgs t-bana. Det var också 1986. Då gick jag uppför samma rulltrappa och hörde julsånger som ekade mellan väggarna. Det stod en kör däruppe som bjöd på pepparkakor. Jag blev varm i själen för jag var ensam i Stockholm, det var en fruktansvärt kall december, jag bodde i ett sunkigt kyffe och låg hela dagarna, som jag minns det, och läste romaner. Men igår när jag gick där var det ingen kör som sjöng, bara en massa stressade människor som knuffade sig förbi, men plötsligt ser jag en man i den andra rulltrappan som vinkar glatt till mig och ropar: "Bonjour Monsieur!" Det var ett fyllo. På Östermalm snackar fyllona franska. Jag hojtade glatt "Bonjour!" tillbaka men jag kände mig avslöjad. Stod där och kände mig sentimental. Med fuktig blick och hjärnan fylld av förtätad tid. Såna där ögonblick när decennierna smälter samman känns det som om allting omkring en hela tiden byts ut. Utom jaget. Är inte det konstigt?

Lekutrymme

Lördagens stream of conciousness involverade bl a mentalisering, Pittsburgh, Warhol och Farväl Falkenberg. Det sistnämnda fick jag anledning att tänka mer på under ett föredrag om mentalisering igår. Lekutrymmet som behövs för att man ska kunna tänka. Utan mellanområdet mellan den inre världen och den yttre har man inte möjlighet att upptäcka sig själv som en egen individ. Eller den andre. Föreläsaren menade att detta mellanområde eller lekutrymme börjat krympa ihop i dagens västerländska samhälle. Den fysiska världen har kanske börjat stövla rakt in i våra hjärtan. Vi blir kroppar, varor, objekt. Den egna reflektionen kostar för mycket tid och pengar. Då kom jag att tänka på en psykiatrisk klinik i Pittsburgh. Underligt nog är det nästan det enda jag sett av USA, den där kliniken och den delvis övergivna förfallna och sorgliga stadskärnan i Pittsburgh. Terapeuterna på kliniken forskade på en korttidsterapi mot depression. Det kunde verkligen behövas där i Pittsburgh. Terapin var framgångsrik men tyvärr ville försäkringsbolagen korta ner behandlingen från 16 till åtta sessioner. Och de oförsäkrade fick ingen terapi alls. Pittsburgh är den amerikanska kapitalismens vagga. Rockefeller-land. Det mesta verkar nu nedlagt och förbi. I närheten ligger Youngstown som Springsteen sjunger om, stan som inte längre behövdes. "Them big boys did what Hitler couldn't do." Följdriktigt kommer Warhol från Pittsburgh. Hans museum ligger mitt i stans ödslighet. När jag besökte det muséet tyckte jag att jag fattade Warhol för första gången. Alla soppburkarna och tvättmedelspaketen omgivna av bilder på Mao. "Some things are just pictures." Hela kapitalismen hamnade i mellanområdet. Som om han byggde en vallgrav mellan kapitalismen och själen, mellan vår längtan och vad samhället kan erbjuda oss. Fast det verkar samtidigt vara tvärtom, som om han löser upp gränserna. Det är väl det som kan kallas lekfullt. Pretend play istället för matter of fact.

Önskedrömmar

Idag hände det nånting. Jag var så trött så jag somnade på toaletten. Jag befann mig i lärdomsstaden Uppsala. Det var helt bortslösat på mig. Så på kafferasten somnade jag på toaletten. Sen vaknade jag och när jag gick ut visade det sig att dörren till korridoren var låst. Jag slet och drog i handtaget men jag tog mig inte ut i korridoren. Sen var det nån som sa att jag måste vända på cd-skivan för att kunna se fortsättningen. Så jag vände på cd-skivan och sen vaknade jag. Det var bara en dröm. Jag satt kvar på toaletten. Om nu alla drömmar egentligen är önskedrömmar som Freud påstod så var det väl min önskan att sova vidare. Hjärnan lyckades lura mig att tro att jag redan var på väg tillbaka till föreläsningen. Men den låsta dörren var kanske ytterligare en önskning, att jag skulle slippa gå tillbaka. CD-skivan kanske kunde erbjuda nåt roligare. Hjärnan ville kanske ge mig lite nya möjligheter. Eller bara fördröja uppvaknandet genom att krångla till det lite. En cd-skiva har ju bara en sida så hur skulle det egentligen gå till? Men då vaknade jag. Så lättlurad är jag inte. Min hjärna underskattar mig. Det var vad som hände idag.

Torsdag morgon

Och all vår längtan ligger spegelblank. Det var dimma över Hornsgatan i morse. Jag klev rakt ut i den på balkongen. Stod där och huttrade över hur vackert det var. Sen tog tvångsritualerna vid med caffelatten som måste vara på ett exakt sätt. Läste SvD och DN på nätet. Föll till föga och tände en cigg. Att falla till föga. Måste betyda att typ bli så liten man egentligen är, sin svagaste länk. Läser alltid Nathan Shachars krönikor i DN. Den bildade och bereste mannen hade vissa synpunkter på påvens ursäkt efter att ha kallat islam krigisk. Intressant.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1685&a=569531&previousRenderType=3

måndagkväll

Skulle ju plugga. Affektreglering med mentalisering. Måste försöka förstå det. Men blev sittande vid den där teven. Det var nåt konsumentprogram. Lite drömlikt surrealistiskt om en jättefarlig barnvagn. Den dissekerades i säkert en halvtimme. Eller var det ett konstprogram om ett konsumentprogram? Barnvagnen en variant på Duchamps pissoar? Eller hela programmet en ready made som ställdes ut framför mina ögon? Jag fattade ingenting. Kanske tillhörde jag bara fel målgrupp. Det är inte första gången. Stora ögon, öppna sinnen, men fel ändå. God natt.

Brist på kamp

Båda kvällstidningsrecensenterna verkar ha missförstått filmen "Farväl Falkenberg". De menar t ex att det är för få kvinnliga roller i filmen. Som när man på 60-70-talet anklagade Ingmar Bergman för att hans filmer led brist på klasskamp. Man glömmer kanske att konsten står över livet. Och att den står över det tillfälliga samhällsklimatet som ju i efterhand oftast ter sig patetiskt. Jag som trodde jag var feminist. Nu är jag up to my throat med "kvinnoperspektivet". Det liksom banaliserar. Om jag var kvinna skulle jag bli förbannad. Som man blir jag bara lite matt.

Sista sommaren och aldrig mer vinter

är ett av de ödesmättade kapitlen i "Farväl Falkenberg".
Tack och lov handlar filmen inte om Falkenberg. Den bara utspelar sig där. Tror man. Egentligen utspelar den sig i mellanrummet, i Winnicotts in-between-space.
Så mycket sorg. Filmens sorg och min sorg. Nästan outhärdlig. Psykosnära. Filmen en generator, en kom-ihåg-lapp för den frusne att titta på och värma sig vid när generatorn fattar eld och lappen brinner upp och allt är förbi. Nåt så fruktansvärt. Varför kan vi inte leka. Varför fick jag inte. Den stränga rösten är den tomma rösten, den vuxna rösten, tom. Inte sen ingmar bergman har det hänt på film. Jag är så jävla överväldigad, hur funkar den där kameran, hur kan de där ögonen titta så där oskyddat rakt ut i ingenting och in sig själv?
Det är natt i natten.
Ett förstlingsverk I agree. Men om man skalar bort det (onödigt skakig handkamera, onödiga bipersoner, en proportionslöshet och brist på stringens) så finns ingen skit kvar, bara destillerat liv. Man minns hur man möttes. Och inte möttes. Och lyckades möta sig själv i icke-mötet som var det enda mötet som man minns men inte minns varför.
Bilderna finns kvar. En så bra film. Så nu vet ni att ni ska gå och se den!

Bio

Vendredi finalement! Smakdomaren Mikko förbereder sig för biobesök. Så till allas glädje kan ni imorgon läsa det sanna omdömet om filmen Farväl Falkenberg. Ge er till tåls.

Åka hem

Tog bussen hem från jobbet. Ville inte promenera genom Rålambshovsparken i mörkret. Har blivit lite mörkrädd. Fått livligare fantasi kanske. Men Rålambshovsparken är ett spooky ställe. Alltid. Även i solsken. Så tog jag bussen istället och satt där och läste i en bok och av nån anledning tittade jag upp. Och hade ingen aning om var jag var. Inte vart jag var på väg heller. Eller ens vilken dag det var. Jag tittade ut och kände inte igen mig. Skulle jag hem eller bort? Det där tillståndet varade nog bara tre sekunder men det kändes som en halvtimme. OK, jag dissocierade, men det kan ha varit ett ögonblick av klarsyn.
Som när Laurie Anderson berättar om nån som flyttar till en villaförort. Och det ser ut som om folk flyttat in i de nybyggda husen över en natt. "And they all appeared to be professional barbecuers. Every night they were out on the fields. Barbecueing something." Och en dag mitt i villaförorten säger den där personen: Do you want to go home? Och så tänker han: You ARE home.
Läste förresten en queerfeministisk grej i SvD. Fattade det ungefär som att alienation är den vite heterosexuelle mannens privilegium. Alla unga killar och alla stora män är vilsna och missförstådda. Och ändå kollektivt normgivande. En flock av enstöriga individualister. Det var apropå Morrissey, av alla. Tonen i artikeln var så där queerfeministiskt poststrukturalistiskt ironisk. Kan inte komma på en enda -ism jag gillar. En idé verkar bli en -ism när man skippat nyanserna, komplexiteten som förlamar, det eviga både-och, allt det som är så jobbigt. Om man kunde ismisera sitt liv. Vad enkelt det skulle bli. Mikkoism.
"He didn't know what to do, so he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way." L Anderson igen.

Inre exil och yttre

Nu har jag tänkt att den här bloggen ska handla om att det finns så mycket som är fint och bra. Det finns till exempel tre artister/musiker som jag verkligen gillar (förutom Dylan å Springsteen) och de är alla kvinnor: Laurie Anderson, Kate Bush och Morrissey. Fast Morrissey är inte kvinna. Om nu inte könet enbart är en social konstruktion, vilket skulle kunna vara fallet med t ex Morrissey. Men "Pasolini is me" sjunger han och det stämmer nog. Lars Norén sa att Pasolinis texter blöder fortfarande. Eller om han sa att Pasolini blöder fortfarande. Han förblödde i ett grönområde i Ostia utanför Rom där han blev ihjälslagen. Då tyckte många att han fick skylla sig själv som strök omkring i det där grönområdet och somliga var nog lättade att en av de skarpaste kritikerna av den borgerligt färgade neofascismen i det italienska samhället var bortröjd. Nu misstänker man att det var ett politiskt mord. Den 17-åring som fälldes för mordet kunde bevisligen inte ha utfört alla brutaliteterna ensam. Morrissey bor i Rom nu. Kanske har han med sin känsla för det morbida besökt den där parken. Nästa fras är "Accatone you'll be". Accatone är Pasolinis första film och namnet på huvudpersonen, en amoralisk och hänsynslös slacker. Morrissey håller Oscar Wilde i den ena handen och Pasolini i den andra. Det blir som ett gyllene band genom Europas grumliga nutidshistoria. Oscar Wilde dog ensam i exil i Frankrike efter att fängelsvistelsen redan dödat honom. Själve Proust hade förresten planer på att hälsa på honom på dödsbädden men låg snart själv där på samma bädd och hostade. Deras möte blev aldrig av. Vart vill jag komma? Det skulle ju handla om nåt fint och bra? Minns inte.

"I always felt like an exile, even as a teenager. It is a state of mind.” säger Morrissey.

Val

Jag är omgiven av framförallt ”vänstermänniskor” och så typ två ”högermänniskor”. Min egen identitetsproblematik är sådan att jag blir vänster med högermänniskorna och höger med vänstermänniskorna. Det kan tolkas som ett behov att vara tvärtom och göra mig märkvärdig. Men det kan också tolkas som att vänster – höger är fantasier eller snarare tecken som saknar innebörd. Signifiant utan signifié. Eller symboler med ett överskott av betydelse, ett sådant överskott att det blir meningslöst, ett överflöd av innebörder fria att plocka upp för vem som helst.

Och jag vet inte vad som är bäst. För mig eller för andra. Och jag förstår inte vad "Alliansen" vill eller hur de överhuvudtaget ska uppnå en allians. Men jag är rädd för "Vänstern" (vilka de nu är). Det känns som om det finns en Vänster som vill ta över mitt liv. Det kan vara en paranoia men som Freud påpekade har all paranoia en verklig grund. In i sängkammaren. Under huden. In i hjärtat. Den skrämmande Rättrådigheten. Skapandet av den goda människan. I den bästa av världar. Jag får för mig att "Vänstern" vill lagstifta bort hela mänsklighetens existentiella ångest. Sedan när vi är så främmande för oss själva att inte ens IKEA skulle kännas som hemma skulle vi sitta där, ”invaggade i trygghet och gripna av förtvivlan”. Så jag gick och typ röstade borgerligt. Och de vann ju så nu får jag väl äta upp det.

Igår

Gick bakom ett omslingrat par igår kväll. Framför oss hade de grävt upp gatan och spärrat av med stängsel. Det var för smalt för att gå förbi så jag saktade ned på farten för att inte gå alldeles hack i häl på kvinnan och mannen. När de passerat halva väggropen säger mannen plötsligt: "Jaha, här bor jag." Sen kliver han över stängslet och ner i gropen och sätter sig. Kvinnan skrattar och jag också.

Försöka igen

Jag och Marlboro Lights har bestämt oss för att försöka igen. Vi har ju ändå sju år tillsammans. Det kan man inte bara blåsa bort. Under helgen ska vi umgås extra mycket och se om det kan föra oss närmare varandra, tillbaka till de där första åren då vi bara njöt av varandras sällskap och inte hade en tanke på framtiden. Sedan får vi utvärdera på måndag morgon och se hur vi ska göra. Det är do or die som gäller. Eller både och. Håll tummarna för oss.

Privatliv

Jag begriper mig inte på valrörelsen. Är fullt upptagen med att försöka vistas inom mitt förstånds gränser. Men idag kunde man läsa om partiledarnas favoritbok, favoritdrink, vad de gillar för kläder etc. Utifrån det reportaget kan man bara rösta på Göran Persson. T ex Wetterstrand går bort som som den mest sippa. Vilket jag iofs alltid misstänkt. Hon har inte tid att läsa en enda bok, kanske för att hon pratar så mycket och så monotont och utan känsla. Hon borde resa bort, tagga ner och fundera över livet. Kanske ta av sig masken och försöka stå ut med sig själv. Och säg nu inte att t ex jag borde göra samma sak.
Men man kan ju inte utgå ifrån partiledarnas privata preferenser när man gör sitt val på söndag. Eller kan man det? Kanske är det alldeles rätt?

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13672804.asp

Jämnmod

Oh helga Jämnmod. Känslor kommer och går men Jämnmodet består. Men det gör det inte. Klockan fyra på morgonen har det satt sig i taket, tittar hånfullt ner på den kokande hjärnan i sängen och vägrar komma hem igen. Då får minsta skitsak ett spöklikt sken. Ingen varm mjölk, inga theralendroppar, ingen stilnoct, inga varma bad, yoga, hypnos, ingenting.

Sista föreställningen

Nu är det stora huset vid Dalagatan snart borta och glömt. Men själva trapphuset verkar svårknäckt. "Gör ni reportage från Libanon?" frågade damen med hunden som passerade. Fler än jag stod med tårade ögon och fotograferade. Ingen sorg, bara damm som smög sig in bakom kontaktlinserna. Det är som om ett hus blir mer levande när det är på väg att rivas. Det verkar göra motstånd när de omsorgsfullt hopfogade materialen bänds isär. Betongsjoken lossnar och störtar mot marken. Armeringsjärnen spretar som hjälplösa armar rakt ut i luften. Stackars hus som måste dö. Och vi som står kvar kanske skäms för att vi får stå kvar och för att det känns så skönt när allt faller ihop med ett brak. Det där brakandet har en klangbotten långt där inombords. Death and destruction.

Ontologiskt

Människan är en hemlighet för sig själv. Även naturen verkar hemlighetsfull. Som om den har ett eget medvetande. Vem är subjekt och vem är objekt? Kan två subjekt finnas samtidigt? Om nu den ene är ett objekt för den andre? Är naturen lika kluven som människan mellan att vara i sig och för sig? Jag bara undrar.

Låga krav

Tack för kommentarerna på förförra inlägget! Blir lycklig av synpunkter. Och till och med mindre röksugen. Så USA kan ses som en gammal vän som man har på gott och ont. Jag tänkte mig mer en husse eller matte. Vi är stränga mot dem vi älskar, "kärleken är kärv" som biskopen sa. Jag tänkte mig Sverige som en liten hamster som aldrig slutar äta och vars enda tecken på tillgivenhet är att den bits. Lite lagom.

Jag tror jag har för låga krav. Jag är tacksam att det finns länder och regimer där jag kan vistas. Där jag kan gå omkring på gatan som mig själv utan att riskera att arresteras eller försvinna. Så låga krav har jag på en demokrati. Nog därför jag inte blir upprörd av USA. Det är för mig mycket mer upprörande att vi låter den europeiska kulturen disneyfieras och infantiliseras. Det kan vi inte skylla på USA, snarare på vår egen indolens eller aningslöshet. Det känns ibland som om det gamla socialdemokratiska styret, med sin antiintellektualism och materialism, passar som hand i handske med amerikansk kultur. The Fast Food Nation kan liksom fylla ut luckorna.

Stor fråga

"The cradle of the best and of the worst", som Leonard Cohen uttryckte det. Det är intressant att vi svenskar är så kritiska mot USA. Det är liksom en gammal fin tradition att vara det. Vi går inte ut och demonstrerar när Iran avrättar homosexuella tonåringar eller när Kina fängslar tusentals oliktänkande. Det skulle t o m låta suspekt att säga: "Jag hatar Kina." Man skulle låta fördomsfull och jävligt inkrökt. "Jag hatar USA" låter mycket bättre, nästan trevligt. Det skapar en känsla av samhörighet. Samtidigt som vi hetsäter amerikansk kultur. Jag tror inte att det handlar om cynisk dubbelmoral. Jag tror det är gulligare än så. Ett slags syskonskärlek. Fast vi är inget syskon utan snarare nåt slags husdjur. Men ett krävande husdjur. Vi har en annan måttstock för USA än för världens alla mördarnationer. Det är kanske bra det. Det är ungefär som med Israel. Vi älskar att kritisera den enda fungerande demokratin i Mellanöstern.
Men ibland skulle jag vilja se samma patos när mördardiktaturerna är i farten. Att vi alla samlas på Sergels Torg nästa gång de muslimska fundamentalisterna tänker stena någon otrogen kvinna till döds i Iran. Men det kommer inte att hända. Det är kanske för mäktigt att ta sig an den riktiga ondskan. Man blir liksom matt. När jag och J skulle resa på charter till Egypten hade hundratals homosexuella just arresterats och fängslats utan rättegång i Kairo. Försvunnit precis som oskyldiga människor under militärjuntan i Chile och Argentina. Ändå åkte vi på charter och låg och plaskade i Röda havet. Har man ett personligt ansvar?

Walter Benjamin

Walter Benjamins analyser av kapitalistiska strukturer, alltså även bokstavligen i form av t ex affärsgator, arkader, det vi kallar gallerior, är fortfarande aktuella. Han dog när han försökte undfly nazisterna genom att ta sig in i Spanien via Pyréenerna. Han nådde Port Bou, där fick han veta att Franco hade gjort en deal med Vichy-regimen och att han skulle utlämnas. Man misstänker självmord men han hade svagt hjärta. Hans flykt började i Banyols-sur-mer. Han hade bara en portfölj med sig. Sov under öppen himmel. I portföljen fanns det ett manuskript som förstördes. Man vet fortfarande inte vad hans sista skrift handlade om. När jag och J outröttligt vandrade uppför Pyréenerna och till slut, med blodsmak i munnen, såg Spanien på andra sidan, visste vi inte att WB gått samma väg. När vi softade i port Bou och badade bland klipporna visste vi inte att det var där han dog. Europa är tragiskt.

Tillväxt

På Västerbron i den himmelska ron. Gick jag igen. På väg hem från en mingelfest. Så började jag tänka på valrörelsen. Och plötsligt mindes jag Eva Goes. Vart tog hon vägen? Hon var väl den som myntade "det grå tillväxtblocket" om det etablerade politiska etablissemanget? Då tyckte jag hon verkade så jävla sipp. Så började jag tänka på tillväxt. Allting måste växa för att överleva. Men i samklang med allt annat som också växer för att överleva. Eller är växandet en del av undergången? Måste vi inte acceptera tillväxten/döden/undergången? Människans inneboende dödsdrift? Så kom jag att tänka på Walter Benjamin som kanske var Goes husprofet. Och på tal om det kanske ni undrar vad som hände med sagans Hans och Greta? Laurie Anderson har svaret. Och hon tänkte nog på Walter Benjamin. Här kommer citatet:

Hansel and Gretel are alive and well

And they're living in Berlin

She is a cocktail waitress

He had a part in a Fassbinder film

And they sit around at night now

Drinking schnapps and gin

And she says: Hansel, you're really bringing me down

And he says: Gretel, you can really be a bitch

He says: I've wasted my life on our stupid legend

When my one and only love

Was the wicked witch.

She said: What is History?

And he said: History is an angel

Being blown backwards into the future

He said: History is a pile of debris

And the angel wants to go back and fix things

To repair the things that have been broken

But there is a storm blowing from Paradise

And the storm is blowing the angel

Backwards into the future

And this storm, this storm

Is called

Progress

Nytt liv

lördag förmiddag: återfall.
Who gives a fuck. Det tar tid att börja ett nytt liv. Det händer inte över en natt. Men som en manifestation köpte jag en röd slips. Jag hade inte tänkt att jag skulle se ut som Göran Persson. Mer som Elvis Costello. Han brukar ha snygga slipsar. Men jag såg nog mer ut som GP. Det är kanske inget man bör eftersträva. Även om lite av Göran Perssons pösiga pondus skulle sitta bra i vissa lägen. Vad pladdrar jag om? Hade ju tänkt att den här bloggen skulle handla om att det har blivit religion i Sverige att må bra. Återkommer när jag fått fatt i tanken. Hjärnan är alldeles löskokt.

Kondition

Fredag eftermiddag: Återfall.
Banalt, jag vet. Vem orkar bry sig? Ta en snus, ett plåster, ett tuggummi, en stekpanna och slå dig medvetslös. Vakna upp till din nya rökfria dag. När jag går hem från jobbet över Västerbron och ser joggarna som stretar uppför backen mot toppen av bron brukar jag minnas när jag själv kunde springa hur långt som helst, kändes det som. En het hjärna som flyter fram, fotsteg som inte känns, bara flyter fram, mot horisonten. Endorfinerna som kickar in, saligheten, välbehaget som sprider sig i kroppen. Konditionen försvann med de första paketen marlboro lights. Be mig springa uppför Västerbron idag och jag skulle säga: "Eh va? Menar du nu? Du skojar va? En latte och en cigg först va?" Imorgon ska jag köpa boken "Mitt rökfria liv". Fått den rekommenderad. Efter den vill man inte röka mer sägs det. Som när jag hade en blinddejt för många år sen, och det var ett misstag insåg jag på en gång. Och en kompis olyckligtvis dök upp precis samtidigt och viskade till mig: "Det där är väl ingenting för dig." Och det var det ju inte. Men min marlboro var ingen blinddate, det var med öppna ögon, en sjuårig relation. Nu har jag bara en fråga: om man slutar röka, skickas man då tillbaka till utgångspunkten? Det första paketet, i fönstret i landstingslägenheten i Östersund, med utsikt över Storsjön, som var istäckt. Och jag tänkte: vad gör jag här? Saknade min psykoanalytiker. Och min syster som gått i exil. Och Stockholm. Kommer jag landa i samma utgångspunkt om jag slutar nu? I så fall hoppas jag att nån står där mitt i ödsligheten vid Storsjöns strand, ler uppmuntrande mot mig och räcker fram en cipralex.

Finare adress

Välkomna till mitt nya hem. Eller hotell kanske det heter. Kul att ni hittade hit. Ös nu på med kommentarer.

Frihet

Rökfriheten är som valfriheten, man undrar vad den är bra för. Jag tackar Gud för återfallen, utan vilka jag aldrig skulle kunna rymmas inom gränserna för min inlevelseförmåga. Som ett såll skulle jag genomblåsas. Som en perforerad flik skulle jag rivas loss från mitt innersta. Som en skev dörr skulle jag flyga upp på vid gavel och hemsökas av min egen frånvaro. Om det inte vore för återfallen, då änglarna stiger ner på jorden och ler så det strålar. Man skulle kunna säga att jag överdriver. Att jag inte har något bättre att tänka på. Än min egen bekvämlighet.