What's next?

Insåg till min lycka när jag läste Andres Lokkos krönika i SvD att jag inte var den enda som gråtskrattade åt den stora och viktiga händelsen att E-type, och då tyvärr inte bilen, blivit invald i Skönhetsrådet. Som om det inte räckte med att han är Kulturambassadör för Luleå. Man kan bara konstatera, med The Beautiful Souths ord: The world has gone Disney and there's nothing you can do.

Rädsla urholkar själen

Telenor ringde min telefon- svarare. "Det verkar som om (sic!) jag fått tag i en mobil åt dej." Sen kryper det fram att den inte finns i butiken förrän "i morgon." Och det är norska för "aldrig". Men vi får väl se. I morgon. Har blivit lite fäst vid den där lilla manicken. Apparaterna besjälas. Det känns ibland som om min mobil har mer innehåll än min hjärna. Alla bra låtar, foton, lustiga ljudinspelningar. Laurie Anderson säger att vi lär oss av våra maskiner. T ex hur vi samtalar. Tänkte på det på posten idag. Kvinnan talade som en maskin: "Det-blir-hundra-tio-kronor-önskas-kvitto." Rassel i apparaten. "Var-så-god-tack." De där datoriserade telefonsvararna låter mer levande, även om deras intonation är lite underlig. Kommer ihåg en talsvarskvinna (vad heter de? Och är de kvinnor? Jag menar, även om de är konstgjorda?) som sa siffran noll på ett så ödesmättat sätt. Det kändes slut, finito. Inte bara saldot, utan hoppet.

På väg från posten gick jag omedvetet gatan fram och gjorde av nån anledning bokslut och funderade över alla bra saker med 2006. Kom fram till att det var sånt som jag missade som var bäst. Bounces version av Gökboet på Dansens hus t ex. Och Galeasens uppsättning "Rädsla äter själen". Den missade jag också. Bygger på en film av Fassbinder som hade den svenska titeln "Rädsla urholkar själen". Det är en av Fassbinders bästa filmer. En kvinna och en man blir kära och får det skitsvårt. Hon är äldre än han, han är invandrare. Och han spelas f ö av Fassbinders pojkvän Salem från Marocko. I min videobutik finns det så himla många filmer men ingen fassbinderfilm. Det är som om man bodde på Grönland.

forts försvunnen mobil

Telenor ringer. Kors i taket.
- Din telefon har kommit bort verkar det som.
- Jaha.
- Allt är kvar utom din mobil.
- Jaha.
- Vad var det för färg på den?
- Färg? Den kanske var svart. Eller mörkgrå. Mörk var den i alla fall. En orange knapp på vänster sida.
- OK. Finns det nån annan mobil du vill ha?
- Vadå ni har inga svarta?
- Nej de är slut verkar det som.

Detta "verkar det som". Telenors expediter sitter i en grotta och tittar på skuggorna på bergväggen och försöker tolka vad det är som rör sig därute i verkligheten. "Det verkar vara en mobiltelefon. Oj nu försvann den!"

Trevligt att de ringde i alla fall.

Jag har inget gemensamt med mej

Jag har inte kunnat logga in i min hjärna sen nån gång innan jul. Nån kanske har snott lösenordet och lämnat ut det till vem som helst. Förutom jobbet en fientlig ockupation av skitsaker. Som att mobilen går sönder och jag inser att jag aldrig borde ha slutit ett avtal med norrmännen. Fucking Telenor har haft den på reparation i tre veckor nu. När jag går dit och frågar efter den säger de att den är klar "i morgon". Så står jag där nästa dag som en idiot. I den där butiken utan nummerlappssystem, denna välsignat civiliserade grej som norrmännen tydligen inte har fått nys om. Men "imorgon" betyder förmodligen nåt annat på norska. Typ aldrig. Idag var det i alla fall fjärde gången jag stod i Telenors butik samma vecka. När det äntligen verkar vara min tur står samma tjej där igen. Hon borde känna igen mej vid det här laget men hennes ansikte är nollställt och sådär livlöst välvilligt. Hon säger att min mobil inte verkar ha kommit än och att det är konstigt.
-Nu är det fjärde gången jag är här.
-Jaha.
-Kan ni inte ge mej en annan mobil?
-Nej vi har inga på lager. Men kom på måndag, då är den här.
-Nej jag kommer inte hit på måndag. Vill aldrig mer komma hit. Kan ni skicka hem den?
-Nej den servicen har vi tyvärr inte.
-Vilken service har ni?
-Jag är inte här nästa vecka.
-?
-Men jag skriver en lapp.
Så tar bimbobruden fram en post-it lapp. Trots all bländande teknik som omger henne.
-Vad hade du för telefonnummer?
-Men herregud du skrev ju just in det i datorn!
Fan helvetes skit! Och så blodsockerfall. Hann inte käka lunch och nu är det middagstid. Jag tar stora steg ut ur skitbutiken och svär för mig själv, tänder en cigg, blåser ut en del aggression och använder resten till att armbåga mej ner till tunnelbanan. Bestämmer mej för att skriva ett brev till VD:n för Telenor och formulerar det i skallen tills jag får en aning om hur löjligt det vore. Och varför slösa energi på ingenting. Jag behöver inte ens en mobil. Blir bara stressad när det ringer i den. Åt helvete med Telenor! Hellre en kurs i anger management. När man är konflikträdd blir man så himla arg ibland. Bättre att alltid vara lite på hugget. Inte gå runt och tro att allt är ordnat till det bästa. Alltid förvänta sej att det inte kommer att funka. Att skitsakerna som bara måste funka inte gör det. Att man måste stå och svettas i en telenorbutik och undra över livets mening. Utgå från att expediten är en idiot som man måste hålla kort. Att man måste få allting skriftligt. Bli unbehagen. Finns det nån sån kurs? "Så blir du en riktig pain in the ass och slutar känna dej besviken på hela mänskligheten." Eller typ "Lär dej älska allt onödigt krångel." Det finns ju "mindfulness" förstås. "Stanna i känslan, sjunk in i din hopplöshet, notera hur den känns. Vilken färg har den? Hur luktar den? Ta den nu och lägg den i en väska. Släng väskan åt helvete. Känn hur lättad du blir. Hur du liksom svävar."
Istället går jag på systemet och köper en sexpack. Kommer hem, sätter på Bebo Valdes och el Cigala, Lagrimas negras, börjar sjunga med på låtsasspanska, blir varm och glad. Går runt lite och nästan garvar inombords.

To me you are a work of art

To me you are
A work of art
And I would give you my heart
That's if I have one

var bara tvungen att citera Morrissey så här i den dunkla januariskymningen.

Jag har återigen drabbats av någon lömsk sjukdom. Sover minst 9 timmar per natt. Vaknar vanligtvis utmattad och torr i munnen, i förmiddags av att M ringer. Hon frågar om jag är deprimerad. Jag vet inte säger jag, jag känner mig ju glad. Googlar på ökat sömnbehov och muntorrhet. Förutom depression och manodepressivitet finns leukemi som tänkbart alternativ. Men jag känner mig ju både frisk och glad. Det är väl det som är det lömska.

stjärnor forts igen

Man kan googla på Davidsstjärnan och bli lite förvirrad. Först var det väl bara en stjärna, avbildad på en gravsten i Italien, sen började den tona fram i olika betydelsebärande sammanhang. Från stjärna till tecken, en syntes av det betecknade och den betecknande. Semiotiken är så snårig så man blir inte klokare. Men den har varit både femuddig och sexuddig. Den sexuddiga stjärnan kan symbolisera hur Gud skyddar Israel från alla håll. Davids sköld när han besegrade Goliat var sexkantig. Men det är mytologi. Davidsstjärnan har också kallats Salomons sigill och bars då av kristna på 500-talet. Den har dessutom i alla tider förekommit i arabvärlden. Den judisk-kristna dichotomin gjorde att man delade upp i judar/stjärnor och kristna/kors. Kort sagt, den verkar ha betytt allt möjligt och ibland nästan ingenting. Och sen har den laddats till symbol, blivit glödhet. En vördad symbol, men påtvingad under nazitiden, en svärtad symbol och sen återuppstånden på Israels flagga. Svastikan är väl också från himlarymden, sol/stjärna. Palestinaälskare/Israelhatare har burit plakat med Davidsstjärnan omgjord till svastika. En sorts symbolvåldtäkt. Vi fyller de stumma stjärnorna med vårt eget innehåll. Tänker jag. Hela rymden är ett projektionsfält. Ska vi inte ta och leta efter en stjärna som kan beteckna icke-fundamentalism? Den röda stjärnan funkar inte. Såg en ung kille gå omkring med en bild på Stalin i en röd stjärna. My God.