tisdag, januari 29, 2008

Två Bengt etc


Folk dör. Till exempel Bengt Lindström.
Frånsett det läser jag om en död poet, Majakovskij. Förut läste jag en biografi om Axel Munthe. Båda är skrivna av Bengt Jangfeldt. Han skriver sympatiskt. Språket är noggrannt. Han lever sig in i det han skildrar och verkar ryckas med i fascinationen. Han verkar vara en korrekt och lite pryd person med ett hett inre liv. Undertecknad har faktiskt träffat honom i ett pinsamt sammanhang. Det var på 80-talet och Joseph Brodsky hade just fått nobelpriset. Jangfeldt var Brodskys svenska översättare och därtill hans tolk. De framträdde tillsammans i olika sammanhang. Den allvarlige Brodsky mullrade fram sina långa nästan faktiskt ändlösa diktharanger vägandes från fot till fot i ett till synes hypnotiskt tillstånd. Då och då tog Jangfeldt över och tolkade till svenska. Han tog ett steg fram och ställde sig med bister uppsyn bredvid Brodsky och drog harangerna på svenska i samma tranceliknande tillstånd. De var coola som ett svårmodigt ryskt pet shop boys. Synd att Brodsky dog, annars hade de säkert fortsatt i evighet från den ena foten till den andra. I samband med en sån föreställning blev jag och några andra satta vid ett bord mittemot Brodsky och Jangfeldt. Meningen var nog att vi skulle få veta hur man gör för att bli en bra poet. Vi stirrade på varandra och ingen hade nånting att säga. Brodsky och Jangfeldt började viska och sen säger Brodsky: "It takes hard work." Jag minns att Jangfeldt nickade. Vi på andra sidan bordet nickade också - skenbart begrundande- och jag minns känslan av matthet. Sen sas det inte mer.
Majakovskij levde i en osannolikt intressant tid. Revolutionen i Ryssland. Lenin som kallade rysk kultur "skit". Hur kunde den antiintellektuelle mördaren bli en hjälte bland svenska intellektuella på 60-talet? Var det en smittsam psykos? Majakovskij framstår som en komplex person som hyllade revolutionen men som föraktades av bolsjevikerna. Han levde i ett ménage à trois med den vackra erotomanen Lili och hennes otroligt förstående man Osip. Majakovskij kunde aldrig sluta älska Lili men hon tröttnade på honom. Ett tag bodde de i Berlin. Majakovskij satt mest och spelade poker med en annan exilryss. Hans vänner var fascinerade av hans ointresse för allt som Berlin hade att erbjuda. Det här var ju under det glada 20-talet, Wiemarrepubliken, cabaret. Majakovskijj gick knappt ut ur sitt rum. Glömde Brodsky nämna att man bör hålla sej på sitt rum om man ska bli en bra poet?
Lili måste ha vetat hur hon skulle göra Majakovskij tillräckligt förtvivlad för att han skulle sluta skriva slagord åt revolutionen och börja formulera mellanrummet mellan begär och desperation. Bristens innerlighet. Hon gav honom nya tänder och borgerliga vanor, sen tröttnade hon och lät hans barnsliga utopi ånga bort i hennes frånvaro. Då blev han en bra poet.
Har för mig att Jangfeldt fick Augustpriset för biografin om Axel Munthe. Han borde få ett för den här boken också. Han borde få ett Augustpris i veckan.

måndag, januari 21, 2008

Sjukt

Ibland ställer livet upp. Det är det som är så underbart.
Min nuvarande förkylning bär alla tecken på en Influensa!
Jag hade sån feber häromnatten att jag trodde mej vara på en kick-off där jag skulle presentera nya sätt att effektivisera verksamheten. Jag letade efter ett speciellt slags löv från ett speciellt slags träd, ett löv i formen av en färdriktning. En pil framåt. Jag satt på huk och strök med händerna över marken. Ibland vaknade jag och tänkte: men vad heter lövhelvetet?! Jag gick t o m omkring i lägenheten och skulle effektivisera. Snubblade omkring. Hög på ipren och cocillana etyfin. Vad drömmen egentligen handlade om är ju uppenbart.
Förutom nattliga kick-offs har förkylningen även erbjudit möjligheter till filmtittande. Olyckligtvis hyrde jag häromdan filmen "Little children" med Kate Winslet i huvudrollen. Det var en avskyvärd soppa. Den gick i samma genre som Magnolia, en film som också använde högstämd stråkmusik för att dölja den inre tomheten. Kanske görs den här typen av filmer för att försöka visa oss européer att: "titta, vi amerikaner har också ett inre liv!" Men tyvärr, vi går inte på det. Det är tomt och meningslöst och egentligen käkar ni levande möss.
På tal om det hittade jag gamla klipp med Ruby Wax på youtube. Har alltid gillat henne trots att hon är så jobbigt american. Åtta klipp från en dokumentärfilm om när hon turnerar i forna Sovjet. "East meets Wax". Hon tilldelas vid ankomsten en rysk kvinnlig tolk vars deprimerade och irritabla tillstånd bara förvärras av Rubys pladdriga stil. Till slut är de helt och hållet osams och en terrorbalans uppstår på den personliga nivån. Rubys styrka är att hon har en konstig förmåga att få folk att prata. Det blir liksom en himla bra dokumentär, den bästa jag sett om Sovjet. Dessutom är det en styrka som intervjuare att inte måna om att bli omtyckt, och att kunna hålla käften när det gäller.

fredag, januari 11, 2008

Andras drömmar

När man förekommer i andras nattdrömmar. Lever man då ett liv som man inte är medveten om?
"Du är också med. Du sitter i en bil. Det är du som kör."
Jag inser att jag varit ute på nånting. Lever jag där? Också eller egentligen? Jag ser mej själv sitta där i bilen. Men det förekommer i en annan persons hjärna. Parallellt med att jag själv försöker hålla på med nånting. Förmodligen miltals från den kondenserade scen där jag samtidigt befinner mej. Där jag kanske egentligen borde befinna mej. Eller till och med i själva verket befinner mej.
Det är i alla fall kusligt att man går isär på det sättet och uppstår i sammanhang där man inte vet att man befinner sig, i andras drömmar eller fantasier. Man äger inte sej själv. Och samtidigt är det trösterikt. Även när man dör och försvinner kommer man nån gång att återuppstå i någons nattdröm. Fast man kanske snarare återuppstår som ett irriterande minne. Nånting man viftar bort som en fluga. En lat sommardag i en solstol. Nånting som stör när man skulle ha det så skönt. Kanske kan man, om man varit onödigt god och självuppoffrande, återuppstå som ett dåligt samvete. Eller som en obetald skuld. Det är en ambitionsnivå så god som någon.

Detta skrivet under inflytande av sången My blue wave av Lambchop.

lördag, januari 05, 2008

Efter festen

Julhelvetet och det avskyvärda nyåret har gått över för den här gången. Jag har ägnat tiden åt att lida och åt att fundera över varför vi människor håller på så mycket hela dagarna och kvällarna. Denna otroliga strävan. Var och en av oss börjar och slutar med ett citationstecken. Det finns ingen början och inget slut. Och inget mittemellan som skulle kunna kallas för ett "innehåll" eller en "kärna". Vi har alla blivit lite tjockare och aningen mer indolenta. Livslängden är inget självändamål. Även om den blir alltmer intressant som fråga ju äldre man blir. Hur lång blir min livslängd? Även om den frågan kan ta rent fysisk gestalt i vargtimmen så finns det ju mer omedelbara frågor. Pengar t ex. Man kan anta att de som mår bra kostar samhället mindre pengar och kanske t o m genererar några slantar. De orkar t ex följa GI-metoden vars attraktionskraft kanske mer ligger i en föreställd framtida ökad egen attraktionskraft än i en föreställd ökad livslängd. Eller ens en föreställd risk för en framtida för samhället kostsam magsäcksoperation. Eller en föreställd risk för en framtida desperat sista utväg som allmänt åtlöje i en tjockis-dokusåpa. Vem var det som skrev om narcisissmens kalla stjärna som vi alla lever under? Är inte den egna attraktionskraften bara ett verktyg för att förverkliga den urgamla idén om släktets fortlevnad som ju kräver en helst ömsesidigt överenskommen fortplantning? Narcissismen kanske kommer in som ett mellanled i föreställningen om vikten av att känna sig älskad. Tillräckligt älskad för att bli inbjuden till fortplantning. Eller i föreställningen om vikten av att njuta. Till exempel om man får gå hem lottlös från krogen. Då kan man njuta av ensamheten och en flaska kall veteöl. Man kanske tar ett bad och en ipren och försöker gå till sängs med sig själv och somna så fort och smidigt att man inte hinner fastna i nån negativ tankefälla.

"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson

Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.