Vad jag inte gillar är alla tanter som ser teaterbesök som en social händelse. Deras pladder som alltför långsamt avtar när föreställningen har satt igång. Men utan dem inga teatrar. De har förresten ingen annanstans att ta vägen. Det svenska samhället har inga platser på kvällstid för andra än de som är 20 nånting och vill supa och för att få göra det är beredda att förnedras på alla möjliga sätt. För att bli insläppta måste de dessutom vara svenskfödda. Vi irrade omkring på jakt efter nånting att äta och dricka. Men det är omöjligt. Det finns ingenstans.
Jag såg häromdan en powerpoint-presentation med en världskarta som byggde på s k World Belief Systems. Sverige hamnade långt åt helvete utanför, i en isande periferi, tillsammans med - Japan. Två udda kulturer i en värld där resten är överens om några grundläggande saker. Vi är mer aparta än norrmän och finnar. Åtminstone finnar. Så snacket om integration blir lite komiskt. Kan vi verkligen kräva att människor som är mer normala än vi ska integreras för att bli mer onormala? I och för sej gillar jag allt som är onormalt. Men ändå. Det känns inte schysst. Skruvat på nåt sätt. Som den där sketchen där kursledaren i svenskhet säger: "Så där, nu går grannen in till sig, då kan vi gå ut i trappuppgången!" Är det vettigt va. Istället borde vi ordna kurser där invandrare lär oss att bete oss som folk. Till exempel lär oss hur man hjälper varandra. Hur man umgås. Hur man hanterar olikhet. Det är nästan bara svenskan som har ett ord för gemenskap. På engelska finns visserligen Togetherness, men det används ju knappast. Det svenska gemenskap bygger på likhet. Svenskar kan bara umgås med människor ur samma socialgrupp, med samma inkomst, samma levnadsförhållanden och samma civilstånd.
Det där med saab är också obegripligt. Man skulle kunna tro att det var sjukvården eller äldreomsorgen som skulle räddas. Men det är ett företag som nästan aldrig gått med vinst det handlar om. Som tillverkar bilar som nästan ingen har råd att köpa. Lägg ner. Men det är väl en symbol för nånting. Kanske en symbol för hur vi mår.
Vi mår så himla dåligt, vi super ner oss, vi äter mer antidepressiva mediciner än större delen av världen, vi tar livet av oss, vi kan inte sova, vi är nåt så fruktansvärt sjukskrivna för besvär som ingen utanför Jämmerdalen ens hört talas om. Vi orkar inte mer. Kan nån rädda oss, nån från typ EU? Vi har ju mer problem än Ukraina.
Dagtid ska vi vara barnfamilj. Annars kan vi verkligen inte göra anspråk på att försöka vistas någonstans. Det vore förmätet. Jag antar att det är kvällstidens ritualer som så småningom leder till dagtidens aktiviteter. Hela svenska kulturen som en mating ritual. I så fall den mest primitiva kulturen i världen, enbart inriktad på barnalstring. Vi föds, vi föder, vi tar pensionsförsäkring, vi dör.
Men vi är många som står utanför. Vi ska bilda en egen tätort. Där ska alla vara välkomna överallt alltid. Det ska vara så himla blandat. Och så ska det finnas trevlig personal. Vi behöver bara en riskkapitalist så om nån känner nån.
