fredag, december 12, 2008

julmys 2

Har flutit omkring hela eftermiddagen på varuhuset PUB:s klädavdelning. Det är otroligt skönt att flyta omkring där. I synnerhet på översta våningen där ytorna är stora och tomma. Man kan ta en fika där i skum belysning längs en lång bardisk. Snart går de nog i konkurs. En expedit var vänlig att upplysa om att det och det och det märket har gått i konkurs. Därav all space.

I Time var det nån krönikör som föreslog att nu i dessa kristider borde man nog bygga den där Bron till Ingenstans. Vars ritningar ligger och skräpar i nån låda. Som en satsning på infrastrukturen.

Jag har alltid trott att infrastruktur var nånting man hade inombords. I bästa fall. Så länge man håller en cynisk distans kan man bli fascinerad av Krisen. Jag skulle vilja att vi såväl finansiellt som emotionellt går i borgen för varandra. Men jag vet inte hur man gör. Jag kan inte ta hand om mej själv. Jag kan inte se om mitt eget hus. Jag tycker det är så ointressant.

Jag vet inte hur det ser ut i resten av stan men i Bagis tycker jag mej se övergivna barn. Jag pallar inte att se det. Men det står barn, typ syskon, och hänger i regnet. De verkar inte ha nånstans att ta vägen. I alla fönster tindrar det av julmys. I går kväll låg jag i soffan och orkade inte läsa för jag kunde inte skaka av mej alla övergivna barn. Och det finns ingen. Ingen varm famn. Ingen som går fram och frågar hur det är. Ingen socutredning för den är nedlagd. Har hört folk berätta att när de hamnade på BUP eller Soc som barn så såg de till att vara välartade och säga att allt är bra. De trodde att det var så man gjorde. Och de Professionella lät sig övertygas och utredningen las ner.

Man kan ha som ambition att mena varje ord man säger. Men barn har inte den ambitionen. De vill göra vuxna nöjda. Vi kanske borde lura alla övergivna barn att det är någon som vakar över dem. Någon som inte syns. Som vill dem väl. Barn är så lättlurade. En del tror till och med på tomten. Själv var jag rädd för tomten. I min förvirrade lilla hjärna var tomten en inbrottstjuv. Allt kom sig av att det fanns en bonad på väggen. Den föreställde en tomte med en lykta och en nyckelknippa. Jag trodde det var en tjuv. Utklädd till tomte. Jag kunde inte passera den där bonaden. Pappa vände på den så jag inte skulle vara rädd. Alla skrattade. Jag fattade inte varför.

torsdag, december 11, 2008

julmys

Har läst en bok om sjukdom och död, Philip Roths Everyman. Rekommenderas.
För övrigt är existensens grundvalar ett helvetes gungfly. Det är inte kris som leder till utveckling. Till exempel finanskrisen leder till extremism. Det är perfekt jordmån just nu. Glänsande svampar poppar upp, svarta eller vita. Se bara på Grekland. Den tunna hinnan har brustit.
I DN, som jag inte kan sluta läsa trots att den är hemsk, ger privatekonomerna rådet att man ska se om sitt hus. Varför ger de inte rådet att man ska hjälpa varandra. Det är bara every man for himself. Och på nästa sida ännu fler klibbiga julrecept på glöggkryddade fetkorvar & mumsmums & skit. Det växer i munnen.
Själv önskar jag mig en volvo i julklapp. För att ännu mer frossa i glappet mellan vad jag vill och vad jag kan få. Det är där lekutrymmet finns. Det finns nästan ingen annanstans. Drömmen, önskedrömmen, önskelistan. Ligga och skvalpa i sin varmkalla längtan.
Finanskrisen har underlättat diagnosticerandet av samhället. Det rör sig definitivt om en borderline personality disorder. Först det regressiva aggressiva ohämmade lustbejakandet. Illusionen av tillfredsställelse. Sedan när pengarna är slut kommer svartmålandet, nedvärderandet. Bristande frustrationstolerans. Snart kommer säkert syndabockarna också. Sverigedemokraterna ökar sin andel i enlighet med borderline-karaktärens behov att projicera allt oönskat på andra.
I've seen the future brother. It is murder.
Go jul.

fredag, oktober 31, 2008

Out of focus

Jag står i fönstret och röker. På Ristorante Caprese pågår en karaokeafton. Det dånar över torget. Jag har kommit på att man borde vara 27 år. Då är man fortfarande oförstörd. Står mitt i striden. Förvirrad men sammanhållen. Saker får fortfarande fäste inombords. De stannar kvar och börjar gro. Inte som nu. Nu är man perforerad och det blåser rakt igenom. Blåsljud när man är vaken och när man sover. Man kommer inte ihåg vad man ville minnas eller varför. Man blir mer kritisk men orkar samtidigt inte bry sej. Förmågan att sålla, att vara ett såll. När man äntligen kan vara cool vill man inte vara cool längre, man vill att det hettar till.

Stämningen på bykrogen verkar sträv som Monica Törnells röst i En vintersaga. Osämja flammar upp och lägger sej. Som en sorts kollektiva andetag. Två biffiga killar från Lugna gatan hänger utanför. De är klädda i reflexmaterial. De verkar längta in till värmen på krogen där nån har börjat gallskrika ledmotivet ur Grease. Det är imma på fönstren. Folk har samlats runt nånting, den kollektiva låtskatten, glada refränger om ingenting, sånt man känner igen. Det är Lyckliga gatan vid en avgrund.

Om man bor vid Lagaplan är man omgiven av poliser och Lugna gatan. Det är som om man deltar i ett projekt som ska utvärderas. Men ingen har frågat mej. Jag säger som Geraldine Chaplin i Almodóvars Tala med henne: "Jag är danslärare, för mej är ingenting enkelt".

På tal om Almodóvar så är Woody Allens senaste film ganska dålig. En sorts Almodóvar light. Sans esprit. Den är extremt välgjord som rostfritt stål. Får mej att tänka på Morrisseys rader: Steely blue eyes scan the world / And a humorless smile greets the world. Men kanske är det precis vad han vill säga. Man vet aldrig med Woody. Hans bästa film är fortfarande Deconstructing Harry. Den verkar gjord i akut kris som en kortslutning. Hela hans humor och allt hans medlidande är påslagna och sprakar åt alla håll. Se klippet.

Riktigt bra filmer får man leta ihjäl sig efter i Jämmerdalen. Det gäller nästan allt av Cassavetes och Fassbinder. I den civiliserade världen finns de att köpa i varje gathörn. Så varför emigrerar jag inte? Kan nån svara på det? Jag står ju knappt ut. Som när jag stod i pocketbokhandeln och hittade två bra böcker. Två av typ tusen. Men man ska inte klaga. Vi svenskar älskar att klaga på Sverige samtidigt som vi tar guld i självgodhet. Hur hänger det ihop? Jag måste försöka fundera på det.

onsdag, september 24, 2008

Inte där


En sak som imponerar på mej är när en person har en åsikt och utifrån den åsikten skriver en hel bok. Mina åsikter räcker knappt till ett bloginlägg. Mitt i en mening måste jag byta ämne för att åsikten har tagit slut. David Eberhard har i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" en åsikt som tycks räcka till en hel bok. Åsikten lyder ungefär: Vi lever i ett väldigt tryggt samhälle som gjort att vi är rädda för nästan allt och bygger upp överdrivna skydd mot nästan alla faror och vi har därmed tappat den existentiella insikten om att livet i sig faktiskt är livsfarligt och inte möjligt att totalt kontrollera. Jag fattar inte hur han gör när han lyckas förlänga den åsikten till en hel bok. Men det har han i alla fall gjort och nu är jag inbjuden till en av hans föreläsningar som tycks handla om samma sak så åsikten räcker även till en föreläsning eller kanske en hel föreläsningsserie. Jag tycker allting tar slut hela tiden eller går över eller man tröttnar och man minns inte längre vad det var. Man tröttnade på. Jag har t ex tröttnat på Eberhard. Trots att jag till viss del håller med.

En film som man verkligen borde se på bio (trots att det inte längre går att gå på bio eftersom man tvingas in i nån av SF:s sunkiga biografer fulla av popcorn och skitigt och hemsk belysning och evighetslånga reklamfilmer och sen skjuts ut i en mörk gränd och man känner sig lurad och utnyttjad för själlösa kommersiella skitsyften) är filmen om Dylan, "I'm not there". Men jag hyrde den på dvd. Man nästan drunknar i en njutning. Och drunknar nog ännu bättre om man ser den på stor duk. I synnerhet får man inte nog av Cate Blanchetts förkroppsligande av nånting som inte låter sig förkroppsligas, en idé, en livshållning, en totalvägran. Man vill vara nära, man vill stanna i dess kraftfält. En handbok i att överleva andligen och själsligen genom att dö på nästan alla andra nivåer, socialt, samhälleligt, nästan fysiskt (filmen börjar med en obduktion). Det är så paradoxalt så man blir snurrig. Dylan flyr från alla beteckningar och projektioner och blir därigenom en förebild, den enda förebild man behöver. Och därmed är han återigen betecknad. Och måste fly igen. Todd Haynes har fångat hela paradoxen och dragkampen och smärtan i att inte bli förstådd och ge upp hoppet om att bli det.

Mitt karaktärsmönster motsvarar nånting som kallas för "slow to warm up" och det tar sig bl a uttryck i att jag ser filmer och läser böcker som alla andra redan har sett eller läst för länge sen. Jag kommer inte igång. Hänger nånstans mellan förut och aldrig. Vi som har det här mönstret kan väl bilda en stödgrupp där vi tröstar varann och lindrar oron över att allt går för snabbt och att man inte hinner med och att man inte kan dela sin entusiasm med någon för entusiasmen är så försenad och har redan gått över för resten av samhället som redan befinner sig någon helt annanstans. Eller också inte.

lördag, september 20, 2008

Mår du bra.

Jag lider en allvarlig brist på melatonin och borde ge mej ut i solskenet som jag tyckte glimtade till för en stund sedan. Kommer ni ihåg debattartikeln i DN om att brist på solljus leder till autism och adhd? Det var överläkarna Bejerot och Humle som menade att förekomsten av autism har ökat markant bland somaliska flickor med slöja. De får för lite solljus helt enkelt. De för fram tvärsäkra påståenden som bara överläkare är mäktiga att formulera utan att rodna. I slutet av artikeln står det dock att det här sambandet mellan solljus och autism kommer ta flera år att undersöka. I början av artikeln är sambandet solbrist och autism rena fakta, i slutet av artikeln står det att man inte kan utesluta ett samband. En underbar glidning. Vad betyder det? Förutom att forskningspengarna håller på att ta slut? Bejerot/Humle föreslår massiva kampanjer och förskrivningar av d-vitamin för att "ta det säkra före det osäkra". Men det går väl heller inte att utesluta sambandet mellan en explosiv ökning av antal autismutredningar och ett ökat antal som får diagnosen autism? Eller sambandet mellan ett ökat antal diagnostiserade och allt vidare diagnoskriterier? Eller sambandet mellan somaliska flickors livssituation i Jämmerdalen och deras s k autism? Eller sambandet mellan min bristande känsla av sammanhang och mina autismliknande drag efter arbetsdagens slut hemma framför teven en tisdagkväll? Det går inte att utesluta ett samband. Inga samband överhuvudtaget går att utesluta. Förskrivningarna av d-vitamin har säkert ökat efter den förtroendeingivande debattartikeln. En artikel byggd på luft. Och på en stark längtan efter att inte behöva ta hänsyn till Den Tredje Variabeln. Som skulle kunna rasera hela bygget.
Så läste ni artikeln av Merete Mazzarella i tisdagens svenskan? "Radiohjälp i det nya folkhemmet". Genom radion kunde husmödrar på 30- och 40-talet få råd om allt möjligt. Praktiska saker som juridiska rättigheter, äldrevård, bidrag etc. Gradvis förändrades innehållet i dessa rådgivningsprogram till att syssla mer med samlevnadsråd. En psykologiserande människosyn ersatte en moraliserande skriver Mazzarella. Jag vet inte. Vilken som är mest moraliserande. Lis Asklund som var radiokurator i flera decennier ansåg att det var en medborgerlig plikt att "må bra". Därför att "vår harmoni betyder så mycket för människor omkring oss". Det är en medborgerlig plikt att må bra. Så grundades Folkhälsoinstitutet. Som äger våra själar. Dess existensberättigande har ökat i takt med att vi alltmer börjat missköta vår medborgarplikt. Trots att vi mår så bra så mår vi inte alls bra. Vi vet inte ens vad det betyder. Men det är bara vårt eget fel. Somliga av oss läser inte ens Folkhälsoinstitutets larmrapporter.
Ibland får jag för mej att allt som får oss att må bra för oss längre bort från oss själva. Och det som hotar vår folkhälsa är just det som ger oss en fördjupad kontakt. Goda viner ökar risken för ångest och leverskador. Psykoanalytisk terapi ökar risken för ledsenhet och minskar viljan till anpasslig duktighet. Varpå hela samhället vilar och varunder vi krälar. Hela det inre livet är en motståndshandling. En tredje variabel.

lördag, september 06, 2008

Göthe & Manoly etc

Undrar vem Göthe Ericsson egentligen var. Han kallades Karl Gerhards "sekreterare" eller ännu värre hans "alltiallo". Tänk om din livskamrat blev kallad "alltiallo" efter din död. Egentligen är det ju komiskt. Vem vill inte ha en alltiallo i sitt hem? Det har ju varit min dröm i alla tider. Lars Norén skriver i sin dagbok att när Karl Gerhard hade middagar i villan i Saltsjöbaden fick Göthe äta i köket. Undrar hur det kändes. Kanske självklart. Som Manoly Lascaris som levde med Patrick White i över 40 år och officiellt var hans "hushållerska". Fast han blev kallad "vän" när han åkte till Stockholm och tog emot nobelpriset i Whites ställe. Jag tycker i alla fall att allt det där är väldigt sorgligt. Ungefär som när man åker genom Sverige och det bara är skog och regn och blåsiga småstäder med fula hus. Inget hem nånstans. Som att pressas genom en smal tarm. Fruktansvärt. Man kippar efter andan, försöker nå med nästippen över trädtopparna. Samtidigt kanske en frihet, slippa sitta vid det stora middagsbordet och konversera, få sjunka in i sig själv och känna hur maten smakar. Alltså Göthe. Bortom gästernas vågsvall. I vilket fall så har jag en ryckning i vänstra ögonlocket på grund av undertryckt ilska. Som ett vibrerande kastrullock. Spenderade en och en halv timme på akademibokhandeln letandes efter nånting. Bläddrade rastlöst i nyutkomna biografier. P-O Enquists alkoholism. Är det inte lite typiskt med en man som skiter i familjen och försöker supa ihjäl sej och sen skriver en bok om hur hemskt det var? Fast han skriver ju bra. (Ni läste väl Ulrika Kärnborgs servila intervju i dagens DN? Hon framstår som en liten flicka med en blomma i handen. Får mej att tänka på Laurie Anderson som vid ett besök i ett kloster i Kalifornien fascinerades av hur de ganska manhaftiga nunnornas röster blev ljusa och skira när de sökte kontakt med Gud Fader) Bläddrade i Göran Greiders bok om Dan Andersson. Jag gillar Dan men inte Göran. Kom till slut hem med en bok om Steve McQueen. Han gillade bilar. Ser ni den röda tråden eller har jag helt tappat greppet? Det fanns jag vet inte hur många nyutkomna diktsamlingar. Vem går och köper en diktsamling tunn som silke för 300 spänn och går hem och läser den? Fler och fler tror jag. Det kommer att bli lika lockande som att hellre köpa ett par randiga strumpor på Götrich än två par byxor och en t-shirt på H&M för samma pris. Man väljer strumporna. Vi vadar redan i skit. Bra då att ha kashmir på fötterna. På Konsum i Bagis kan man köpa pocketböcker när man ändå ska handla mat. En bra idé. Men Konsum gillar Kajsa Ingmarsson och Marian Keyes. Alltså då undrar man ju hur de väljer livsmedel. Deras kravodlade kött kanske smakar billig skräproman. Vissa av diktsamlingarna i Akademibokhandeln hade väldigt tunga ord. Billigt per kilo. Men det blev inga dikter. Jag har ingen ro i kroppen. Vårt medvetande är stulet. Det vilar permafrost över vårt ansikte. T o m romanerna har blivit junkfood. Så länge gick jag omkring och bläddrade att övervakningskamerorna hela tiden vändes åt mitt håll. Men jag var inte ensam. Hur många är vi som letar och letar och gräver i högarna? Ge er till känna så startar vi en klubb. Vi kan ses på Lagaplans pizzeria de kvällar det inte är fotbollsmatch. Så att vi hör varann. Kaffebaren på Akademibokhandeln har nämligen fått usla reviews.

söndag, juni 22, 2008

Norén









Jag har läst att 70 % av svd.se:s läsare skulle känna sig säkrare med en gasmask. Vad betyder det?

I vilket fall fortsätter jag med Lars Noréns "skandalösa" dagbok. Den liknar de s k borgerliga pjäserna som han skrev på 80-talet, Höst och vinter, Sanning och konsekvens, Bobby Fisher bor i Pasadena m fl, i mitt tycke geniala pjäser. Karaktärerna i de pjäserna har i enlighet med den klass de tillhör tillägnat sig ett språk för känslor som gör att de pladdrar sig fram till avgrundens brant. Det fanns ingen annanstans att ta vägen än in i det sköra och sårbara som pladdret tjänat att undvika. Ungefär så är det med dagboken också. Den beskriver ett tillstånd av tystnad.

Han är 56 år när han börjar föra dagboken. Han känner sig gammal och ful. Han röker för mycket och tränar för lite, sover dåligt, käkar Fontex utan att man riktigt förstår varför, oroar sig för sjukdomar. Ständigt köper han nya kläder eftersom han upplever att han bara har gamla trasor att ha på sig. Han är omgiven av människor med cancer och alkoholproblem. Han längtar hela tiden någonstans, hem eller bort eller att få vara ensam. Till skillnad från t ex Maja Lundgren, Unni Drougge eller Carina Rydberg lämnar Norén bara ut offentliga personer i boken. Den är dessutom inte någon vendetta som de nämnda kvinnornas böcker. Han är mest kritisk och skoningslös mot sig själv. Att kalla dagboken för "en hink med skit" som Schottenius gjorde tyder på att hon inte läst den. Hon hade väl inte tid. Det är ju ändå typ 1500 sidor. Hon kanske bad en assistent leta upp det avsnitt där hon själv omnämns. Norén är också väldigt stressad. Handlar hans längtan om att han fastnat i en omedvetenhet om sina djupare behov? Fastnat i en omedvetenhet = endast delvis lyckats tränga bort ett djupare behov. Av vad? När jag läser dagboken vill jag säga till honom att lägga av med all skit och dra sig tillbaka och skriva. Sluta shoppa, sluta bli förälskad, sluta gräla, sluta försöka vara chef, sluta försöka adoptera barn. Sluta leva? Texten gestaltar en konflikt mellan att reducera och att belamras. Är det en allmängiltig konflikt? I vilket fall sa Norén själv i en intervju att eftersom hans pjäser blivit alltmer ordkarga så uppstod ett behov av att få vara mer ordrik, därav dagboken. Alltså en kamp mellan reduktion och expansion, båda behäftade med faror: att det blir ödsligt eller att man blir uppäten. Då blir själva relationen till orden en gestaltning av det svårlösta dilemmat distans kontra närhet. Den livslånga närmandefasen. Gå in i men ut ur. Ut ur men in i. Svår- eller olösligt.

lördag, juni 07, 2008

Klagaplan

Ettusenfemhundra nynazister demonstrerade på Karlaplan igår. Jag antar att judarna som bor i trakten höll sig inomhus. Om jag hade haft vägarna förbi Karlaplan igår så hade mina ben förmodligen börjat skaka. Sådär som de gör när jag upplever en kombination av grundaffekterna skräck och raseri.

Här på Lagaplan var allting till en början frid och fröjd. Ett kommunalt finansierat firande med kulturskolans elever ägde rum utanför vårt fönster. Det fanns kanske inte så mycket publik men det förstärkte bara den svenska känslan. Samtidigt som kulturskolans elever framförde en cover på The Knifes Heartbeats utbröt ett bråk utanför restaurang Caprese på andra sidan torget. Det föreföll vara ett domestic drama som pga värmen hade flyttat utomhus. En man skrek på nåt slags gangstaengelska till en av gästerna på uteserveringen. "Fuck you man! Fuck you asshole." Och sen slog han omkring sej. Det var så hjälplöst. I alla fall bildades det nån sorts pöbel som slog ner mannen. När han reste sej var han blodig i ansiktet och hans tröja var sönderriven. Men det mest bekymmersamma var den rush av adrenalin som rusade genom min kropp. Det var som om en del av mej njöt av situationen.

När jag är på väg att somna, eller åtminstone slumrar, är det som om en sjunkande känsla tar mej ner till ett annat skikt, och därnere har det flera gånger hänt att jag avlyssnat en pågående konversation, eller snarare debatt, mellan två individer. Eller två röster. Den ena försöker övertyga den andra och de använder alla möjliga argument. Jag hinner inte uppfatta ämnet men jag hinner tänka att jag ska lägga argumenten på minnet. Men sen är det som om jag tvingas ut ur slummern och tillbaka till sovrummet. Allt har gått förlorat men jag har en känsla av att debatten pågår även om jag inte är där. Ständigt finns det en sorg och en brist. Ju mer adekvat man försöker vara, desto mer går nåt annat förlorat som egentligen är mer väsentligt. Än att vara adekvat. Hela tiden känns det som om jag motarbetar mej själv. Det enda som återstår är de hastigt uppflammande förnimmelserna av nånting.

söndag, maj 18, 2008

Hej hej

Som Kristina Lugn sa: "Det fanns en tid när jag var villig att knäcka näsbenet mot vilken fönsterruta som helst bara för att någon skulle vinka åt mej."

Jag vill inte att nån ska vinka åt mej men jag kan inte låta bli att titta in genom fönsterrutor. Jag tittar bara i förbigående och lyckas sällan fånga nånting alls förutom ett mystiskt skimmer, ett lugn. Jag vet inte hur de gör. Vet inte hur man använder ett hem. Tiden verkar stå stilla. Allt verkar så självklart. Jag har fortfarande den där idén om ett hem som nånting min analytiker nästan inte kunde låta bli att ironisera över, ett hem som ett kloster. Fast inte i puritan mening. Fuck no. Men ett hem där jag inte behövs.

Tittade igenom några av mina gamla blogginlägg och blev generad. Det är precis som med ett hem, man vill hela tiden vara nån annanstans. Därför känner jag ofta en press att skriva ett nytt blogginlägg så att ingen ska hinna läsa det föregående. Jag kommer en regnig dag att redigera, ändra och ta bort. Men det finns väl ändå kvar nånstans. Och riskerar att hinna ikapp mej ungefär när jag börjat tro att jag blivit en ny människa.

Det här kommer jag t ex att stryka när jag får tid: Pär Lagerkvist kom till mej i ett inspirerat ögonblick på jobbet och nu kan jag inte släppa honom. Det var strofen "Jag är en lus i min moders hår." Har för mej att det är ur Kaos men tyvärr har jag inte den boken. Letade i antikvariat och hittade Samlade dikter men där var inte den strofen med. Så kanske har jag drömt den och projicerat den på PL. Men om nån vet så meddela mej.

Jag undrar vad som skiljer människor som är förtvivlade över existensens villkor från de som är nöjda och glada och "fångar dagen" och "lever i nuet". Vad är det som gör att somliga river sej till blods mot molnens frusna trasor? Varför är vissa av oss bortskämda svenskar gripna av förtvivlan istället för tacksamhet? Det verkar så onyttigt. Pär Lagerkvist tillhörde väl de förtvivlade. Men han verkar ha varit förankrad i sig själv, i direktkontakt med sitt inre barn. Därför kunde han protestera mot nazismen medan de flesta svenskar var nassar. Alltså jag hoppas att ångesten är en arvedel och inte en onödig belastning. Folk verkar laga middag och ha det trevligt. Jag tittar in med gapande mun, en helt omedveten gestaltning av en sorts kronisk häpnad. Varför verkar alla så nöjda?

Och så högtidlighållandet av 68. Alltså kårhusockupationen etc. Den spred sig ju från Frankrike över hela Europa, de flesta kårhus i de större städerna i Västeuropa ockuperades. Pasolini gjorde sig obotligt impopulär genom att ställa sig på polisernas sida i kravallerna. Med en psykoanalytisk/marxistisk analys menade han att studentupproren var pseudouppror. Det handlade inte om revolution utan om fadermord. Det var borgerlighetens söner som gjorde sitt obligatoriska fadermord, bara denna gång lite våldsammare och dessutom inlindat i tidens politiserade nomenklatur. En pesudorevolution men dessvärre enligt Pasolini med den tråkiga konsekvensen att vi alla blev småborgare. De tunga draperierna, bakom vilka en viss tolerans och bildning varit idealet, revs ner och ersattes av ett nytt moralistiskt ljus, en idé om ett rent och öppet och sunt liv. Och en idé om att klassisk bildning är värdelös. Så vi blev alla obildade småborgare med en förkärlek för rättrådighet och själlös konsumtion. Och se er omkring. Hade Pasolini fel eh?

lördag, maj 17, 2008

det här är inte ett debattinlägg


Jag klev av tunnelbanan i Bagis dimögd och dissocierad som vanligt efter jobbet och stod framför ett bekant ansikte, en gammal kollega. Det visade sig att hon bor i Bagarmossen. Hon som bättre än jag följt spåren från gamla kollegor och kursare visste att de flesta faktiskt numera bor i Bagarmossen. Det vimlar alltså av dem i trakterna kring Lagaplan. Vi pratar ett tag jag och kollegan och jag får veta att hon gjort en strålande karriär och blivit chef för en framgångsrik verksamhet vilket inte förvånade mej eftersom hon är både smart och ambitiös. Hon säger ungefär: "Vi bedriver KBT på olika nivåer." Jag säger ungefär: "Åh jag är så jävla trött på KBT. Så in i helvete trött på det!" Hon säger ungefär, eller ganska exakt: "Jag vet, men det säljer!" Vi skrattar lite åt det är så.

Bakom persiennen, försänkt i den omfångsrika biografin om Pasolini som jag redan läst en gång för länge sen, faller allting på plats. Den kognitiva beteendeterapin är vår tids marxism. Liksom marxismen en gång i tiden är KBT numera den enda läran. Liksom marxismen har den svar på allt och liksom marxismen bortser den från, eller försöker avskaffa, människans mer komplicerade nivåer, det som skulle kunna kallas själ. Liksom marxismen passar den hand i handske med ett starkt föränderligt samhälle som behöver nya ord och som inte har råd eller tid med komplikationer. Och liksom marxismen försöker den uppfostra människor. För KBT:s räkning med föräldrautbildningar, massiva utbildningar för all offentliganställd personal, olika typer av dressyrkurser för att lära människor att tänka rätt. Rent marxistiskt skulle man kunna säga att KBT försöker rensa bort allt borgerligt navelskåderi som i vilket fall bara den härskande klassen har kunnat ägna sig åt. Men med tanke på alla privata KBT-institut som anlitas för att massutbilda hela den offentliga sektorn så har nog aldrig så många skattemiljarder lagts ut på "personlig utveckling".

Det fanns en tid när KBT hade support även av intellektuella människor. Man såg den till exempel som en motvikt till den alltför dogmatiska och verklighetsfrånvända psykoanalysen. Numera är det bara ganska oreflekterade och försvarsinställda människor som talar väl om KBT. Såna som läser kvällstidningar och nästan tror på vad som står där. Men precis som marxismen först förde samhället framåt och sen rakt ner i ett cementhål har KBT kört oss ner i ett åtgärdshål där allt är precis vad det ser ut att vara. Den nya människan. Om hon inte ler och trivs med sig själv och "uppnår sina mål" har hon helt enkelt fått för lite KBT. Men ni som bor i Bagis behöver inte misströsta. Med tanke på alla kollegor med den rätta läran som tycks dväljas här kring Lagaplan vimlar det av möjligheter att få sin dos påfylld, kanske en snabb insats i kön på Ica, en exponering eller en positiv förstärkning. En blixtsnabb kartläggning av dina dysfunktionella tankemönster. You can come as you are. And pay as you go.

lördag, maj 10, 2008

Lagaplan

Varje gång jag drar upp persiennerna förstummas jag av utsikten över Lagaplan. Förra helgen förrättade en överentusiastisk präst med stort blont hår en utomhusgudstjänst där höjdpunkten bestod i frisläppandet av ett knippe färgglada ballonger. De stackars frusna och förvirrade kyrkobesökare som denna gång fick sitta utomhus på campingstolar tycktes göra ett krampaktigt försök att dela prästens högstämda förtjusning när hon till synes helt oväntat rusade ut på torget och höjde och flaxade med armarna medan ballongerna svävade iväg över Lagaplan. Jag tänker inte ens försöka kommentera den svenska kyrkans fullständigt bisarra disney-andlighet som de tycks tro ska locka människor närmare Gud. Eller Gud har väl inget med svenska kyrkan att göra längre. Så jag säger ingenting. Låt dem hålla på. Svenska kyrkan har blivit en sorts andlig obsklass. Och när jag nyss drog upp persiennerna hade Lagaplan förvandlats till en marknadsplats där människor i solljuset dragit ut allt de borde ha fortsatt att gömma på sina vindskontor. Människor håller upp och betraktar de mest fasansfulla tyger och vaser som byter ägare. Antalet saker minskar alltså inte utan byter bara plats från ett vindskontor till ett annat. Finns det verkligen inget sätt att mer konstant göra sig av med sakerna? Krävs det ett kärnvapenkrig för att vi ska befrias från tyngden av dessa artefakter? När man sitter här och tittar ut över Lagaplan inser man att här kan man leva och framförallt dö. Själen har hamnat rätt till slut. Lagaplan forever.

lördag, maj 03, 2008

Pasolini på Lagaplan


Solen går ner över Lagaplan och blattekidsen börjar "hänga". Eller vad de gör. Deras överskottsenergi studsar mellan folkhemmets väggar. Å ena sidan den oproportionerligt stora godisaffären som ligger vägg i vägg med Bagarmossens kyrka. Å andra sidan krogen där såväl hel- som halvalkisar sitter kväll efter kväll, vägg i vägg med Kulturskolans utställningslokal. Därav de behjärtansvärda teckningarna i fönstret. Detta måste vara folkhemmets sista utpost. Ett tomt skal. Men blattekidsen bryr sej knappast. De verkar oskiljaktiga. Det uppstår lite bråk och genast rullar två polisbilar in på det lilla torget. Det är nåt lite oroväckande med en yrkesgrupp som har rätt att använda våld. De vet på en gång vem de ska ge sej på. En svart kille som är lite längre än de andra och som gör misstaget att käfta emot. Det ger en ståtlig arisk polisman anledning att visa sina makt. Han flyger på den svarta killen och brottar ner honom på asfalten. De kvinnliga poliserna står och flinar. Blattekidsen ska lära sej veta hut. Sen drar poliserna i väg. De har gjort en insats. Nån försöker trösta eller lugna den svarta killen. Kommer han drabbas av revanschlusta och söka till juristlinjen eller kommer han förstå precis hur betydelselös han är?

När Pasolini gav ut sin första riktiga roman, Ragazzi di vita, kritiserades han från alla håll. Folk upprördes över att huvudpersonerna, småkriminella pojkar från Roms slumkvarter, inte gick i skolan på dagarna. Den katolska kyrkan förfasade sig över att huvudpersonerna inte ångrade sina synder. Kommunisterna upprördes över att huvudpersonerna inte ens i slutet av romanen skrev in sig i lokalavdelningen av PCI, det italienska kommunistpartiet. Det går ju inte att bortse från parallellen till reaktionerna på Lars Noréns dagbok. Leif Zern verkar beklaga att Norén inte skriver om en ekorre i snön en ljuvlig vintermorgon. Det är litteratur det. Istället visar han ett osunt intresse för märkesprylar. Det är DN Kultur som bestämmer vad som är litteratur. Det måste finnas ett moraliskt gott budskap. Förmodligen ett arv från 68, vilket i sin tur skulle kunna ses som den fascistoida ersättningen för religionens tjocka filt. Vår längtan och vår vanmakt måste kanaliseras politiskt eller åtminstone moraliskt. Vi står i skogen och tittar på en ekorre och har kanske med oss en ekologisk matsäck som vi snart ska avnjuta på en sten i gläntan. Medan de osunda står och dreglar i en pradabutik. Om DN kultur hyste intresse för intellektuell verksamhet skulle de kanske kunna problematisera den bilden.

"Pasolinis texter blöder fortfarande" som Lars Norén sa i nåt sammanhang.

torsdag, april 24, 2008

Bagis


I söndags följde jag Bakelits exempel och bosatte mej i Bagar-mossen. Jag var alltså inte först men ändå pionjär. Bloggen kommer numera att heta "Mikko i Bagis med A". Det känns som om vi är utomlands. Inte för att det bor fler invandrare här utan för att det är så soligt och varmt och uppsluppet på det lilla torget som jag kikar på mellan persiennlamellerna och det känns som om vi bara ska "tvätta av oss resdammet" och packa upp väskorna innan vi går ned på torget och letar efter nåt att äta. Lägenheten har åtta dörrar. Alltså inuti. Det är nog mer än genomsnittet för en tvårumslägenhet. Det ger en underbar känsla. Man öppnar och stänger dörrarna, träder ut ur och in i, beträder gränser och finner sig någon annanstans. Att trycka ned handtaget, öppna dörren, gå in och stänga den bakom mej, och stå framför ytterligare en dörr, får mej att känna mej skönt inramad.
Öppna planlösningar har alltid gjort mej nervös. Jag tror de är en biprodukt av en kulturell fixering vid upplösta gränser.

Jag har fått influensa och väljer att inte tolka det som en somatisering av inre konflikter. Även om det finns gott om "material". Ta t ex senaste artikeln i SvD:s serie om raggning. Den handlar om en journalist som efter ett antal sessioner med kognitiv terapi får lära sig att han är otryggt anknuten. Och inte nog med det, han får veta att det är en folksjukdom som rör 40 % av befolkningen. Han och hans terapeut inser att om man bara kunde bota de där 40 % så skulle alla människor kunna leva i en ömsesidigt utvecklande livslång monogam tvåsamhet. Utom de alltför fula eller på andra sätt helt oälskansvärda då förstås. Men det nämner de inte. Ok, om man verkligen vill få till en tvåsamhet och gång på gång misslyckas, och verkligen verkligen vill lyckas, inte bara säger att man vill, då kanske man ska pynta några tusenlappar för att få sitt anknytningsmönster uppritat på den kognitiva terapeutens whiteboard. Men vi andra behöver lite mer teoretiskt tuggmotstånd och lite mindre unkna infallsvinklar på människans stora ensamhet. Och framförallt inga lösningar. Vi vill inte få vår oro och förtvivlan och våra sjabbiga kompromisser ompaketerade av nån som läser Bowlby som fan läser Koranen. Sörru.

torsdag, februari 14, 2008

Vad som hänt

Läser om Stalins uppväxt. Visste ni att han var en populär bröllopssångare i sin ungdom? Det är nåt speciellt med att kunna säga "och så var det Stalin som sjöng" när man berättar om sitt bröllop. Eller hur?
Att lyssna på Leonard Cohen brukar vara ett dåligt tecken för min del. Men jag vet inte på vilket sätt. Nånting med ett släpigt indolent vemod utan riktning. Hans bästa skiva är kanske Various Positions. Jag var 19 år och bodde i ett krypin på Gärdet som gradvis blev en geggarkvart pga en kompis som experimenterade med artificiell lycka och inte hade nån annanstans att hålla till. Jag svävade i ett gränsland mellan litt.vet.inst på Stockholms universitet och den intensivt mönstrade syntetfilt som utgjorde överkastet till den säng där jag låg och läste det ena efter det andra. På grammofonen spelade Cohen sina visor som för att ytterligare låta mig lossna från mina slarvigt svetsade fästen vid "verkligheten". När jag hade feber trodde jag att jag var - Raskolnikov.
Vad har hänt sedan dess? Hur väl man än vet att man inte har förändrats kan det vara omöjligt att avgöra vem man är. Men om jag fick spola tillbaka skulle jag ha gått med i en förening.
Idag sa en kollega: "Man måste ha gott om tid för att vara så pretto som du är."
Jag svarade inte att det handlar mer om graden av självcentrering än om mängden tid. Jag blev svarslös. Visste inte att det handlade om tid. Jag trodde att det snarare var ett tecken på en brist än ett överskott.
"Enslighetens kropp i samhällets kropp" skriver Willy Granqvist.
Redan på den tiden gjorde jag en god café au lait.
Vad har hänt sen dess?
Häromdan blev jag lagd på en brits i Björkhagen och ur mig skar de en godartad tumör som levt under min hud i ungefär 15 år. Nyförlöst låg den i kirurgens hand och såg ut som jag tänkt mej att allt under huden ser ut. Ett hopkok av rosa celler och en hinna som markerar dess entitet i relation till alla andra hopkok. Som en liten varelse men dödfödd. Det fanns inga tecken på att klumpen var min outvecklade tvillingbror. Inte som mannen i "Nedstörtad ängel" som har sin syster i pannan sjungandes en outhärdlig sång av smärta över sin ofullgångenhet. Eller som de där människorna man hittar i avlägsna byar i Anderna som till slut söker hjälp och man i den enorma tumören gräver fram hår, naglar, ett svagt bultande hjärta och några tänder.
De hamnar i världspressen men vad händer sen? Är lättnaden över att slippa den onödiga klumpen blandad med sorg?
All melankoli härrör ur det omöjliga och oförmågan att acceptera att det var omöjligt. Melankolin är således en vägran att inse faktum och en strävan att hålla kvar vid fantasin. Ungefär så har jag förstått oidipuskomplexets komplexitet.
Liksom ångest saknar melankoli riktning. Den är en sorg som inte fått bli sorg av vägran att inse att objektet är förlorat. Att man förlorat den oidipala kampen.

You win a while, and then it’s done –
Your little winning streak.
And summoned now to deal
With your invincible defeat,
You live your life as if it’s real,
A Thousand Kisses Deep.
- Cohen

fredag, februari 01, 2008

Verkligt

Varför är fantasyböcker och människor som läser dem så tråkiga?
Det är som en litterär form av karnevalbeteende. Och finns det nåt tråkigare än karneval? För att inte tala om filmerna. Ta t ex den ändlöst ointressanta sagan-om-ringen-trilogin. Den är på ytan fantastisk och till innehållet banal. Datoranimerat trams som fick tiden att stå stilla som när man väntar på nästa droppe. Tolkiens böcker tvingades vi genomlida som högläsning i grundskolan. Det var som ett helt projektarbete att halvsovande försöka hålla reda på alla figurerna. Och till vilken nytta? Eller glädje?
Den realistiska romanen är tvärtom. Balzac, liksom alla stora författare, använde vad Roland Barthes kallade effets de réels. Beskrivningen av till exempel ett stolsben skapar den trovärdiga inramningen till nånting fantastiskt. Tack vare det förledande verkliga stolsbenet tror vi att kusinen Bette verkligen existerar och vi måste få veta hur illa det kommer att gå för henne. Patrick Whites målande beskrivningar av någons armhåla likaså. Det realistiska är en illusion.
Motsvarigheten i filmens värld är väl t ex Michael Haneke. I Dolt hot (Caché) skruvar han till det realistiska så det blir en parabel-parabel. Filmen börjar med att man får se en gata, en vanlig parisgata med bilar som far förbi och ljud från motorer och människor. Man sitter där och tittar på gatan och ingenting särskilt händer. Men så börjar bilden snabbspola. Det visar sej vara en videoinspelning. Någon filmar gatan och skickar filmen till huvudpersonen som råkar bo på den gatan. Nästa gång samma gata dyker upp i bild är det inte en videoinspelning utan på riktigt. Tror man. Men det är ju en film. Men det har man glömt. För det är bara filmen i filmen som är en film. Den film man tittar på är "verklig". Men eftersom filmen i filmen helt och hållet efterliknar det "verkliga" så tror man på filmen i filmen också. Vilket gör att man blir rädd för filmen i filmen. För den har ett dolt syfte, till skillnad från den "verkliga" filmen som man i illusionens namn föreställer sig som ett allseende öga utan nåt särskilt syfte. Huvudpersonen lyckas ta reda på vem som smygfilmar hans gata och konfronterar honom. Sen får han ytterligare en film på posten som visar just den konfrontationen. Man ser dem samtala, man ser huvudpersonen gå därifrån och sen händer nåt fruktansvärt. I filmen i filmen. Som man då inser händer "på riktigt". Fast inte i realtid för då man ser det har det ju redan hänt. Vilket av någon anledning är ännu värre.
Realtid är ett sånt där ord som förutsätter en upplösning av tid och rum. Det innebär ett lite desperat sätt att försöka fånga tiden och verkligheten. Som om nånting skulle kunna vara i realtid. Att ordet uppfunnits beskriver väl snarare hur omöjligt det är.
På grund av upplösningen av tid och rum är vi besatta av verklighet. Men den som omger oss går oss förbi. Den måste gestaltas mimetiskt för att uppfattas. Jag skulle vilja begripa varför.

tisdag, januari 29, 2008

Två Bengt etc


Folk dör. Till exempel Bengt Lindström.
Frånsett det läser jag om en död poet, Majakovskij. Förut läste jag en biografi om Axel Munthe. Båda är skrivna av Bengt Jangfeldt. Han skriver sympatiskt. Språket är noggrannt. Han lever sig in i det han skildrar och verkar ryckas med i fascinationen. Han verkar vara en korrekt och lite pryd person med ett hett inre liv. Undertecknad har faktiskt träffat honom i ett pinsamt sammanhang. Det var på 80-talet och Joseph Brodsky hade just fått nobelpriset. Jangfeldt var Brodskys svenska översättare och därtill hans tolk. De framträdde tillsammans i olika sammanhang. Den allvarlige Brodsky mullrade fram sina långa nästan faktiskt ändlösa diktharanger vägandes från fot till fot i ett till synes hypnotiskt tillstånd. Då och då tog Jangfeldt över och tolkade till svenska. Han tog ett steg fram och ställde sig med bister uppsyn bredvid Brodsky och drog harangerna på svenska i samma tranceliknande tillstånd. De var coola som ett svårmodigt ryskt pet shop boys. Synd att Brodsky dog, annars hade de säkert fortsatt i evighet från den ena foten till den andra. I samband med en sån föreställning blev jag och några andra satta vid ett bord mittemot Brodsky och Jangfeldt. Meningen var nog att vi skulle få veta hur man gör för att bli en bra poet. Vi stirrade på varandra och ingen hade nånting att säga. Brodsky och Jangfeldt började viska och sen säger Brodsky: "It takes hard work." Jag minns att Jangfeldt nickade. Vi på andra sidan bordet nickade också - skenbart begrundande- och jag minns känslan av matthet. Sen sas det inte mer.
Majakovskij levde i en osannolikt intressant tid. Revolutionen i Ryssland. Lenin som kallade rysk kultur "skit". Hur kunde den antiintellektuelle mördaren bli en hjälte bland svenska intellektuella på 60-talet? Var det en smittsam psykos? Majakovskij framstår som en komplex person som hyllade revolutionen men som föraktades av bolsjevikerna. Han levde i ett ménage à trois med den vackra erotomanen Lili och hennes otroligt förstående man Osip. Majakovskij kunde aldrig sluta älska Lili men hon tröttnade på honom. Ett tag bodde de i Berlin. Majakovskij satt mest och spelade poker med en annan exilryss. Hans vänner var fascinerade av hans ointresse för allt som Berlin hade att erbjuda. Det här var ju under det glada 20-talet, Wiemarrepubliken, cabaret. Majakovskijj gick knappt ut ur sitt rum. Glömde Brodsky nämna att man bör hålla sej på sitt rum om man ska bli en bra poet?
Lili måste ha vetat hur hon skulle göra Majakovskij tillräckligt förtvivlad för att han skulle sluta skriva slagord åt revolutionen och börja formulera mellanrummet mellan begär och desperation. Bristens innerlighet. Hon gav honom nya tänder och borgerliga vanor, sen tröttnade hon och lät hans barnsliga utopi ånga bort i hennes frånvaro. Då blev han en bra poet.
Har för mig att Jangfeldt fick Augustpriset för biografin om Axel Munthe. Han borde få ett för den här boken också. Han borde få ett Augustpris i veckan.

måndag, januari 21, 2008

Sjukt

Ibland ställer livet upp. Det är det som är så underbart.
Min nuvarande förkylning bär alla tecken på en Influensa!
Jag hade sån feber häromnatten att jag trodde mej vara på en kick-off där jag skulle presentera nya sätt att effektivisera verksamheten. Jag letade efter ett speciellt slags löv från ett speciellt slags träd, ett löv i formen av en färdriktning. En pil framåt. Jag satt på huk och strök med händerna över marken. Ibland vaknade jag och tänkte: men vad heter lövhelvetet?! Jag gick t o m omkring i lägenheten och skulle effektivisera. Snubblade omkring. Hög på ipren och cocillana etyfin. Vad drömmen egentligen handlade om är ju uppenbart.
Förutom nattliga kick-offs har förkylningen även erbjudit möjligheter till filmtittande. Olyckligtvis hyrde jag häromdan filmen "Little children" med Kate Winslet i huvudrollen. Det var en avskyvärd soppa. Den gick i samma genre som Magnolia, en film som också använde högstämd stråkmusik för att dölja den inre tomheten. Kanske görs den här typen av filmer för att försöka visa oss européer att: "titta, vi amerikaner har också ett inre liv!" Men tyvärr, vi går inte på det. Det är tomt och meningslöst och egentligen käkar ni levande möss.
På tal om det hittade jag gamla klipp med Ruby Wax på youtube. Har alltid gillat henne trots att hon är så jobbigt american. Åtta klipp från en dokumentärfilm om när hon turnerar i forna Sovjet. "East meets Wax". Hon tilldelas vid ankomsten en rysk kvinnlig tolk vars deprimerade och irritabla tillstånd bara förvärras av Rubys pladdriga stil. Till slut är de helt och hållet osams och en terrorbalans uppstår på den personliga nivån. Rubys styrka är att hon har en konstig förmåga att få folk att prata. Det blir liksom en himla bra dokumentär, den bästa jag sett om Sovjet. Dessutom är det en styrka som intervjuare att inte måna om att bli omtyckt, och att kunna hålla käften när det gäller.

fredag, januari 11, 2008

Andras drömmar

När man förekommer i andras nattdrömmar. Lever man då ett liv som man inte är medveten om?
"Du är också med. Du sitter i en bil. Det är du som kör."
Jag inser att jag varit ute på nånting. Lever jag där? Också eller egentligen? Jag ser mej själv sitta där i bilen. Men det förekommer i en annan persons hjärna. Parallellt med att jag själv försöker hålla på med nånting. Förmodligen miltals från den kondenserade scen där jag samtidigt befinner mej. Där jag kanske egentligen borde befinna mej. Eller till och med i själva verket befinner mej.
Det är i alla fall kusligt att man går isär på det sättet och uppstår i sammanhang där man inte vet att man befinner sig, i andras drömmar eller fantasier. Man äger inte sej själv. Och samtidigt är det trösterikt. Även när man dör och försvinner kommer man nån gång att återuppstå i någons nattdröm. Fast man kanske snarare återuppstår som ett irriterande minne. Nånting man viftar bort som en fluga. En lat sommardag i en solstol. Nånting som stör när man skulle ha det så skönt. Kanske kan man, om man varit onödigt god och självuppoffrande, återuppstå som ett dåligt samvete. Eller som en obetald skuld. Det är en ambitionsnivå så god som någon.

Detta skrivet under inflytande av sången My blue wave av Lambchop.

lördag, januari 05, 2008

Efter festen

Julhelvetet och det avskyvärda nyåret har gått över för den här gången. Jag har ägnat tiden åt att lida och åt att fundera över varför vi människor håller på så mycket hela dagarna och kvällarna. Denna otroliga strävan. Var och en av oss börjar och slutar med ett citationstecken. Det finns ingen början och inget slut. Och inget mittemellan som skulle kunna kallas för ett "innehåll" eller en "kärna". Vi har alla blivit lite tjockare och aningen mer indolenta. Livslängden är inget självändamål. Även om den blir alltmer intressant som fråga ju äldre man blir. Hur lång blir min livslängd? Även om den frågan kan ta rent fysisk gestalt i vargtimmen så finns det ju mer omedelbara frågor. Pengar t ex. Man kan anta att de som mår bra kostar samhället mindre pengar och kanske t o m genererar några slantar. De orkar t ex följa GI-metoden vars attraktionskraft kanske mer ligger i en föreställd framtida ökad egen attraktionskraft än i en föreställd ökad livslängd. Eller ens en föreställd risk för en framtida för samhället kostsam magsäcksoperation. Eller en föreställd risk för en framtida desperat sista utväg som allmänt åtlöje i en tjockis-dokusåpa. Vem var det som skrev om narcisissmens kalla stjärna som vi alla lever under? Är inte den egna attraktionskraften bara ett verktyg för att förverkliga den urgamla idén om släktets fortlevnad som ju kräver en helst ömsesidigt överenskommen fortplantning? Narcissismen kanske kommer in som ett mellanled i föreställningen om vikten av att känna sig älskad. Tillräckligt älskad för att bli inbjuden till fortplantning. Eller i föreställningen om vikten av att njuta. Till exempel om man får gå hem lottlös från krogen. Då kan man njuta av ensamheten och en flaska kall veteöl. Man kanske tar ett bad och en ipren och försöker gå till sängs med sig själv och somna så fort och smidigt att man inte hinner fastna i nån negativ tankefälla.

"Well he was an ugly guy
With an ugly face
An also-ran in the human race
Even God got sad just looking at him
At his funeral all his friends stood around looking sad
But they were really thinking of all the ham and cheese sandwiches
In the next room"
- Laurie Anderson

Det finns två typer av krogar i Jämmerdalen. Krogar för de unga och hoppfulla som omedvetet gör allt för att hålla sig kvar i the human race. Det är de tråkigaste. Sen finns det krogarna för de som gett upp. Här på Hornsgatan finns båda kategorierna representerade. Så det finns egentligen ingenstans att gå. Barnen är ju meningen med livet som Gulletussan säger. Och om man inte finner sannolikheten att de ska dyka upp om man går hemifrån tillräckligt övertygande kan man lika gärna stanna hemma och "njuta". Njutningskällorna ökar med åldern men förmågan till njutning minskar i takt med att man habitueras till den alltmer välbekanta känslan av välbehag. Till slut är den lika tom som bilden av paradiset. "Ge mig ett bedövningsmedel!" som syster Alma säger i Persona. Fast jag skulle hellre vilja ha en förmåga till fullkomlig hängivenhet åt en mission utanför mig själv. Det känns som om den hänger ihop med förmågan att till exempel sova i tält. Förmågan att nå utanför sig själv, lämna sig själv i fred och fokusera på nånting bortom nervändarna. Jag tänkte anmäla mig till Läkare utan gränser. Till och med mitt suspekta yrke inkluderas i deras ambitiösa projekt. Men en förutsättning tycks vara att nån hämtar upp mej och bär iväg med mig trots mina protester och att jag får bo femstjärnigt. Hur ska man kunna hoppas på att kunna tycka om sig själv i en sådan disposition? Ibland i mina mörka stunder försöker jag strukturera upp den diffusa oron genom att räkna ut hur mycket pengar jag hittills har skänkt till unicef i egenskap av "världsförälder". Aldrig blir det en summa tillräckligt stor för att jag ska kunna lura mig själv. Jag finner i så fall en större tröst i att jag ännu inte förfallit till att tejpa upp en bild av ett fadderbarn på kylskåpsdörren. Kanske finns det ändå gott gry i mej nånstans.