lördag, maj 03, 2008

Pasolini på Lagaplan


Solen går ner över Lagaplan och blattekidsen börjar "hänga". Eller vad de gör. Deras överskottsenergi studsar mellan folkhemmets väggar. Å ena sidan den oproportionerligt stora godisaffären som ligger vägg i vägg med Bagarmossens kyrka. Å andra sidan krogen där såväl hel- som halvalkisar sitter kväll efter kväll, vägg i vägg med Kulturskolans utställningslokal. Därav de behjärtansvärda teckningarna i fönstret. Detta måste vara folkhemmets sista utpost. Ett tomt skal. Men blattekidsen bryr sej knappast. De verkar oskiljaktiga. Det uppstår lite bråk och genast rullar två polisbilar in på det lilla torget. Det är nåt lite oroväckande med en yrkesgrupp som har rätt att använda våld. De vet på en gång vem de ska ge sej på. En svart kille som är lite längre än de andra och som gör misstaget att käfta emot. Det ger en ståtlig arisk polisman anledning att visa sina makt. Han flyger på den svarta killen och brottar ner honom på asfalten. De kvinnliga poliserna står och flinar. Blattekidsen ska lära sej veta hut. Sen drar poliserna i väg. De har gjort en insats. Nån försöker trösta eller lugna den svarta killen. Kommer han drabbas av revanschlusta och söka till juristlinjen eller kommer han förstå precis hur betydelselös han är?

När Pasolini gav ut sin första riktiga roman, Ragazzi di vita, kritiserades han från alla håll. Folk upprördes över att huvudpersonerna, småkriminella pojkar från Roms slumkvarter, inte gick i skolan på dagarna. Den katolska kyrkan förfasade sig över att huvudpersonerna inte ångrade sina synder. Kommunisterna upprördes över att huvudpersonerna inte ens i slutet av romanen skrev in sig i lokalavdelningen av PCI, det italienska kommunistpartiet. Det går ju inte att bortse från parallellen till reaktionerna på Lars Noréns dagbok. Leif Zern verkar beklaga att Norén inte skriver om en ekorre i snön en ljuvlig vintermorgon. Det är litteratur det. Istället visar han ett osunt intresse för märkesprylar. Det är DN Kultur som bestämmer vad som är litteratur. Det måste finnas ett moraliskt gott budskap. Förmodligen ett arv från 68, vilket i sin tur skulle kunna ses som den fascistoida ersättningen för religionens tjocka filt. Vår längtan och vår vanmakt måste kanaliseras politiskt eller åtminstone moraliskt. Vi står i skogen och tittar på en ekorre och har kanske med oss en ekologisk matsäck som vi snart ska avnjuta på en sten i gläntan. Medan de osunda står och dreglar i en pradabutik. Om DN kultur hyste intresse för intellektuell verksamhet skulle de kanske kunna problematisera den bilden.

"Pasolinis texter blöder fortfarande" som Lars Norén sa i nåt sammanhang.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag ser fram emot dina kommande Bagisbetraktelser. Björkhagen är mycket nära om du vill promenera förbi. Kanske kommmer det något från Wallingatan också så småningom?

Fruktansvärt snyggt bokomslag. Elegant placering av typografin, en bild som andas damm och hetta och så den vita kanten runt (som alla tryckerier hatar eftersom de då måste skära exakt på halvmillimetern rätt).

Eva

Mikko sa...

Huset på Wallingatan förtjänar definitivt ett blogginlägg. Frågan är om jag är rätt person. Du är säkert mer insatt. Det pågår så mycket i det där huset att döma av alla ljud. Hårdrock och andliga sånger på olika språk och en gång funkade inte portkoden men det visade sej att det stod en liten människa på andra sidan porten och höll emot. Jag vet inte om han fanns på riktigt. Det är lite underliga dofter också.

Ja bokomslaget är ett av mina favoriter. Med din analys förstår jag varför.

Nu när vi är goda grannar (jag har plötsligt en massa grannar. Vid Hornstull kände jag ingen, där finns bara bohemianchica aggressivt ambitiösa veganer som från en annan planet) kan vi mötas halvvägs på det lilla konditoriet i Kärrtorp och inta en bananéclair!

Anonym sa...

oj, har de bananéclair, vad kan det vara? Det låter inte likt kärrtorp.
självklart är det där vi ska mötas. I kärrtorp finns också modern design i den fruktansvärda möbelbutiken norr om Konsum (har du sett den?)
samt secondhandtröjor för 20 kronor på Erikshjälpen.
Jag har ditt nummer. Jag ringer! Om någon vecka, när jag är tillbaka från Göteborg.

Mikko sa...

Såg just din kommentar. Inte för sent att ringa.