lördag, februari 12, 2011

Elegant

Ännu en bra text av Lena Andersson. Hon är så ledigt elegant när hon förklarar komplicerad dekonstruktions- och diskursfilosofi för oss. Jag blir tacksam och håller som vanligt med henne.

lördag, februari 05, 2011

Hmm

Ibland känns Svenska dagbladet som en julklapp. Som idag med understreckaren om Milan Kundera. Kampen om en avpolitiserad konst, det som verkar naivt men som är vårt enda hopp. Kundera verkar mena att människan slutat undersöka. Allt är nyttoinriktat. Det är ju skrämmande med ett samhälle, en kultur, som bestämt sig för hur nånting är eller hur det borde vara. Med våra hjärnor borde vi vara bra på att undersöka, att vara levande frågetecken. Synd att jag inte läst Kundera. Filmen Varats olidliga lätthet gjorde att jag tappade lusten. Men kanske undgick det vackra budskapet mig pga det sockrade. Till exempel borde regeringen tillsätta en utredning för att undersöka vad en individ är för något. Om det verkligen bara är en konsument, till exempel en vårdkonsument, eller om det är något annat, något otroligt enkelt eller kanske oerhört komplicerat. Men tyvärr verkar regeringen ha bestämt sig. Man kanske inte har läst Kundera eller överhuvudtaget inte läst någonting annat än deckare. Det kanske är bra att skydda kapitalet, det privata initiativet. Men jag var naiv och trodde att det fanns ett intresse för individen. Beatrice Ask skrattar rått åt min naivitet. Hennes efternamn har ingenting med undran och nyfikenhet att göra. Snarare med ipred, FRA, den alltmer hysteriska sexuallagstiftningen, den allmänna tendensen att skydda människan från sig själv. Jag som trodde att det var individens frihet borgarna talade om. Ok jag var dum.

Man ska inte tro att någonting är som det är, det är jag övertygad om. Allt som är "sant" är nog egentligen falskt. Var på ett seminarium om "tonårshjärnan" igår. All forskning tyder på att tonåringars omogna hjärnor gör att de saknar förmågan att stoppa impulser. Alla är överens om att det är så. "Några frågor?" Jag hade en fråga, men jag vågade inte ställa den för jag ville inte verka respektlös: "Är det här verkligen sant?" Kan man ställa den frågan i slutet av ett långt, oändligt långt föredrag? Nästa fråga hade kunnat vara: "Vem tjänar på att vi tror att det här är sant?" Någon gång skulle jag vilja ställa de frågorna och så skulle jag vilja ha det här svaret: "Hmm...." Bara så. Det skulle räcka. Vad underbart det vore. Men min hjärnas bromsfunktioner hindrar mej. Eller om det bara är blyghet, det vill säga skam. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad som är hyfs och god uppfostran och vad som bara är skam och "färghållning". Fast det kanske är samma sak.

Jag företräder en "vetenskap"- eller är det ett forskningsfält, eller en disciplin? - som nästan helt slutat ställa frågor på ett undersökande sätt och istället presenterar svar i förtäckt frågeform, svar som ska Förbättra Människan. Inte bara tonåringen ska förbättras, vi alla. Vi ska stoppa våra impulser och leva i en ömsesidigt utvecklande parrelation. Kanske kommer Ask snart att föreslå tvångssterilisering för oss som inte lyckats nå dit, som kanske endast halvhjärtat har försökt.

Man kan se revolten i Egypten och Tunisien som ett konstuttryck. Det behöver inte vara cyniskt. Man kan se kraften och hoppet som något ursprungligt inom var och en av oss. Ordet frihet går inte att använda eftersom det är nersolkat med ideologi och politik. Det används aningslöst. Men själva massan av människor som ställer sig upp och kräver att få bli bättre behandlade. Det är ren skönhet. Hur jävla dumma har vi varit i västvärlden? Har vi gått omkring och trott att araber gärna lever i diktatur? Att det inte gör lika ont för dem att bli hunsade, trakasserade? Att leva i rädsla? Jag vet inte. Men talet om stabilitet i regionen, realpolitik, har gjort sikten oklar. Frankrikes och USA:s stöttande av förtryckarregimer är ju ett svek mot oss alla, mot det vi hoppas på och kanske till och med tror på. Så är det. Eller också är det inte så, men det känns så.