lördag, augusti 06, 2011

SJ och den banala ondskan

Den där rubriken kanske är att ta i. Men det är så svårt att finna en förklaring till att en 11-årig flicka avvisas från tåget till perrongen i en för henne helt främmande stad. Vem orkar egentligen tänka mer på det. Hanna Arendts beskrivning av ondskans banalitet passar i så många sammanhang. Massmedia verkar avstå från att skriva om de rasistiska motiven. Den banala svenska rasismen. Men det är väl ett gytter av faktorer. Till exempel undrar jag hur det är att jobba på SJ. Jag vill inte skaffa mej den erfarenheten. Men jag får en känsla av att en avhumaniseringsprocess aktiveras när man tar på sig uniformen. Uniform på, hjärta ur. Och vad fan gjorde medpassagerarna?

Man blir kanske trött när man borde bli arg. Vad jag förstod av kvällstidningsrubrikerna så mådde konduktören jättedåligt efteråt. Det tycker jag är bra. Vi mår ju dåligt av en anledning. Det är själens sätt att tala till oss ur gömmorna längst inne. Det är alltså ett gott tecken att hon mådde dåligt. Jag tänker mej att hon först efteråt, när uniformen åkte av, förstod vad hon gjort och började leva sig in i den lilla flickans situation. Men man kan också tänka sej, vilket jag inte orkar, att hon mådde jättedåligt av skammen i att ha gjort bort sej. Hoppas hoppas att det inte var så banalt. Fast ibland undrar jag om inte skammen är det enda som håller samhället samman. Skulden kanske kräver mer inlevelse än vad vi mäktar med. Inlevelse i vad vi åsamkar andra.

Fan vad jag försöker låta förståndig. Jag står inte ut med mej själv. Jag har ingen humor. Däremot har jag en otrolig transpireringsförmåga. Idag har jag svettats oavbrutet. Jag gick omkring i den kvalmiga, och ändå på nåt konstigt sätt svala, svenska sommaren och försökte känna mej lika karnevaliskt glad som de personer vars tillkämpade miner flimrade förbi omkring mej. Som om jag var insvept i plastfolie försökte jag hålla en förmäten distans till min egen längtan med hjälp av några rader från Bob Dylan:

I see people in the park forgettin' their troubles and woes
They're drinkin' and dancin', wearin' bright colored clothes
All the young men, with the young women lookin' so good
Well, I'd trade places with any of 'em in a minute, if I could

Fast frågan är om Dylan är helt uppriktig där. För i nästa vers så sjunger han att vad han förmodligen behöver är en full length leather coat. Att gå omkring och fundera över vad man egentligen behöver är en privilegierad västerländsk tragik. När svaret kommer som från ovan, om det nånsin gör det, är det förmodligen så svårtolkat eller så kostsamt så det är bara att glömma. Då kanske man kan börja hysa lite empati med både sej själv och andra. Om man nu inte bara blir förbittrad. Bitterhet är nog att distansera sig från inlevelsen med sej själv. Det är inte bara SJ som vill att vi ska göra det.