Hemlängtan

Avtagande upprymdhet, tilltagande nedstämdhet. Sömnstörningar i form av fördröjd insomning och för tidigt uppvaknande. Ospecifika grubblerier. Desorienterad i tid och rum. Dysmorfofoba tendenser. Bristfälligt socialt nätverk, drar mig undan. Amos Oz skriver att psyket är kroppens förbannelse. Utan psyket skulle kroppen sova gott om nätterna och leva mycket längre. Han berättar också om när han var barn och en kvinnlig släkting som var psykolog tvingade på honom sina tankar om hans känslor. Han skriver att det var som att bita i rutten frukt. Det tycker jag är en så himla bra liknelse. Äckelkänslan i att bli invaderad. Det är absurt och lite komiskt att kalla sig psykolog. Man försöker uppnå ett existensberättigande på lösa grunder. Som att försöka ställa sig upp på en luftmadrass mitt ute i sjön. Med åren lär man sig att hålla käften. Eller kör över patienten med nån Evidensbaserad Metod.

"Feel like a prisoner in a world of mystery" som Dylan sjunger i Highlands. Man tror att vetskap är befriande. Men det är väl nånting mer dovt och ogripbart som befriar. Lägga sig på mage och titta rakt ner i djupet med öppna ögon. Man ska inte förakta missbruk av olika slag och människans behov av att känna sig lullig. Whatever gets you through the night, it's alright. Kristina Lugn har skrivit en ny pjäs som går på Brunnsgatan just nu. Den heter "Hoppas jag hinner hem" och handlar om en kvinna som blir vräkt av bostadsrättsföreningen. I programbladet skriver Lugn: "Förr eller senare kommer vi alla att bli vräkta från den kroppshydda som härbärgerar vår själ. Ingen har någonstans att ta vägen, egentligen."

Vi får hoppas att vi hinner hem till oss själva innan dess. Samhället försöker skydda oss från den fruktansvärda insikten. Den försöker få oss att sköta vår mentalhygien. God kosthållning, regelbunden motion, fungerande relationer, arbete, fritid och vila samt lagom doser av artificiell lycka. Kalla det omtanke om vi vill. Men vi måste ha en viss respekt för människors olika metoder. Lill-Babs kallar till exempel barnbarnen för "livets efterrätt". Som sagt, whatever gets you to the light.

It's alright, it's alright

Do it wrong or do it right

It's alright, it's alright

INLAND EMPIRE 2

Har sett om filmen. Man blir strukturerat förbryllad. Eller ostrukturerat insiktsfull. Den känns som såna där fragment av drömmar man har kvar i huvudet och som plötsligt dyker upp mitt på blanka eftermiddan och som ger en känsla av att det finns nånting mer. Det säger förresten Laura Dern i filmen. "There is something more!" Hon vet inte vad, men nånting är det. Ingen omkring henne fattar nånting. Kusligt. Lynch har i alla fall gjort ett mästerverk.

Här kommer några fritt hängande tankar om filmen:

1. Min förra beskrivning av filmen var helt uppåt väggarna. Jag var för påverkad av Mulholland Drive. Önskedrömsteorin var fel. Däremot tror jag på den feministiska vinkeln, och på ljusets betydelse. Men ljuset är kanske så banalt som en symbol för vetskapen? Och den som vet något är mannen med glödlampan, Krimp.

2. Jag tror filmen handlar om det här: En tragisk händelse i Polen får nytt liv när en film ska sättas upp i Hollywood. Skådespelarna drabbas av den förbannelse som vilat över historien sedan urminnes tider. De dras in i historien som tar över deras identiteter. Nikki (Dern) lyckas dock hålla en fot utanför identitetsförvirringen. Hon försöker få sin motspelare att förstå att någoning pågår som är utanför deras kontroll men han förstår det inte. Hon försöker ta sig tillbaka till sig själv som Nikki men förs längre och längre in i sin påtvingade identitet som Sue och in i berättelsen. Berättelsen verkar handla om en kvinna som farit illa (eller gjort illa) i Polen och vars förtvivlan håller henne instängd. Sue/Nikki tvingas färdas igenom den andra (polska) kvinnans tragedi för att kunna befria henne. Först när hon dött (som Sue) klarnar allt för henne och hon går iväg och möter den onde Krimp (som på sätt och vis är hon själv i en förvriden/förljugen version) som hon skjuter. Därmed bryts förbannelsen och den polska kvinnan befrias med en kyss. En stor lättnad infinnner sig som gestaltas av en underbar helt lycklig dans till en sång av Nina Simone, Sinner Man.

3. Det talas om en obetald skuld. Nikki blir genom sin medverkan i filmen utsedd till att betala den skulden, vilket hon verkar lyckas med. Men vad är den polska kvinnan egentligen skyldig till? Är det i själva verket hon som är mördaren? För att besvara den frågan måste jag se om filmen eller konsultera panelen, dvs ni som läser det här. Men den polska kvinnan som hålls fången i rum 47 är väl samma kvinna som är ute och promenerar i Lodz mitt i natten just när mordet på skådespelarna begåtts? Och som stoppas på gatan av Krimp som påpekar hennes koppling till den mördade kvinnan.

4. Den polska kvinnan tycks vara samma person som i äldre version dyker upp som sierska hemma hos Nikki. Är det hon som behöver bli befriad, genom att Nikki löser henne från skulden. Är det hon som styr hela handlingen?

Lost Highway Mystery Man at party

På tal om scenen som nämndes i förra bloginlägget. "It is not my custom to go where I'm not wanted."

Inland Empire

Inland Empire är en väldigt ovanlig film. Den har till exempel flera parallella intriger. Att man inte skulle vilja begripa är obegripligt (på tal om föregående inlägg om den göteborgska Filmkrönikans idiotrecension). I andra länder har filmen tydligen fått väldigt bra kritik och faktiskt analyserats. När hände det senast i Jämmerdalens massmedia att man tog ett konstverk på allvar eh? Här är vi fullt upptagna med att ta reda på vem som haft svart städhjälp. Ja ja sluta kverulera nu lille Mikko. Några synpunkter på filmen:

Freud: Kanske har Lynch skapat en trilogi med filmerna Lost Highway, Mulholland Drive och Inland Empire. De (freudianska) idéer han framförallt verkar vilja gestalta är idén om drömmen som en censurerad önskan och idén om drömmens förtätning. Det förstnämnda var tydligare i Mulholland Drive där första halvan av filmen är en nattdröm där huvudpersonen återupprättar sig själv från sin djupaste förnedring och tar hämnd på alla som bidragit till kränkningarna. Det senare, drömmens förtätning, innebär att karaktärerna i filmerna representerar till exempel delobjekt och delpersonligheter inom huvudpersonen. Eller "värdpersonen". De oönskade sidorna/drifterna/affekterna och de hemliga önskningarna framträder som karaktärer. I Lost Highway tar svartsjukan fysisk gestalt i en ganska läbbig man med vitsminkat ansikte som säger till den svartsjuke mannen: "Jag är hemma hos dig just nu." Den svartsjuke mannen blir ganska förvånad och ringer hem till sej själv och någon svarar. I luren hör han rösten från den lille mannen med vitt ansikte som står framför honom: "I told you I was here". I inland Empire säger någon: "Welcome to Hollywood, where stars make dreams and dreams make stars." Framförallt det sista påståendet stämmer. I dag- och nattdrömmarna får stjärnan/projektionen/önskedrömmen, men också skräcken, fysisk gestalt .

Feminism: I Inland Empire framträder en sierska, en helt underbar gestalt som kanske alluderar på oraklet i Delfi som ju också tydligen var ganska snurrig och sluddrade fram sina svårtolkade förutsägelser. Denna sierska presenterar sig för Nikki (Laura Dern) som en nyinflyttad granne. Nikki frågar henne vilket hus hon flyttat in i. Hon svarar: "Just down the road. In the brickhouse. Tucked away in the small woods". Nikki säger att hon tror hon vet vilket hus det är. Kvinnan svarar då att det inte går att se huset från vägen. Här kommer en anspelning om att Nikki vet mer än hon är medveten om. Grannfrun/sierskan berättar plötsligt en historia: Det var en pojke som gick ut för att leka. Han skapade en spegelbild av sig själv och ondskan föddes. Det var en flicka som gick vilse på marknadsplatsen. Eller också hamnade hon i gränden, den gränd som leder till slottet. Denna historia, som ju är ganska obegriplig men kan bli mer begriplig med ett feministiskt perspektiv, känns som filmens kärna och idéinnehåll. Pojken leker (och den som leker regerar genom sin omnipotenta spegelbild). Flickan hamnar i bästa fall på marknadsplatsen (Hollywood) men kan om hon har otur hamna i gränden (prosititution). De båda kvinnorna Nikki och Sue (båda spelade av Laura Dern) hålls på olika sätt fångna av männen/samhället.

Ljuset: Laura Dern spelar minst två kvinnor. Fast egentligen är nog den ena, Nikki, en projektion av den andra kvinnan, Sue. Det känns som om Sue är den "verkliga". Den som hamnat i gränden. Det är typiskt Lynch att lura åskådaren att tror att Nikki är huvudperson eftersom hon är med i de mer realistiska scenerna. Samma knep använde han i Mulholland Drive där första halvan av filmen verkar realistisk men i själva verket är huvudpersonens nattdröm/önskedröm. Sue har i alla fall förlorat sin man och sitt barn. Hon är prostituerad och raglar drogad och skitig omkring på gatorna. Eventuellt är filmens olika scener delar av hennes hallucinatoriska och paranoida tankar i dödsögonblicket. Den film som Nikki spelar in heter "On high in blue tomorrows". När Sue dör på gatan försöker en hemlös kvinna trösta genom att säga: "No more blue tomorrows. You'll fly high now little baby." Den hemlösa håller upp en tändare och visar henne Ljuset. Sue tittar hypnotiserat in i lågan medan livet rinner ur henne. David Lynch började sin konstnärsbana som målare. Bilderna har alltså inte bara en funktion utan är något i sig. En filmare målar ju med ljus. Ljuset verkar ha många betydelser i filmen. Hollywoods selektiva och artificiella belysning, en vacker art deco-lampa som står på en byrå i ett anonymt sovrum, de gåtfulla initialerna skrivna på Sues hand, LB, som (tack J för det uppslaget) kanske står för lightbulb. Det artificiella ljuset och sen lågan från en tändare som huvudpersonen fokuserar på i dödsögonblicket. Den mystiske "fantomen" (spegelbilden/ondskan) liknar i slutscenen en glödlampa som, när Sue/Nikki skjuter på honom, förvandlas till en förvrängd bild av henne själv. Det är i så fall sin egen "fantom" eller demon hon till slut lyckas ta kål på. Ljuset som väl i allmän mening ses som livgivande blir i Lynchs hollywoodskildring dödsbringande. Fast inte enbart. Så enkelt är det ju inte.

lynch-stämning

För mig känns David Lynchs film Inland Empire som Årets Kulturhändelse. Ändå har jag inte sett den. Det är ju egentligen fjolårets kulturhändelse, men vi lever ju i utkanten av världen. I synnerhet sen skräpfilmsbolaget SF har fått monopol på utbudet. Förmodligen kommer Filmkrönikans recension av Inland Empire också gå till historien, ungefär som Olof Lagercrantz när han kallade Bergmans Sommarnattens leende för "regissörens senaste uppkastning". Den poppiga göteborgskillen i Filmkrönikan tyckte att IE var "konstig" och gav den två "stolar". "Den börjar normalt men sen blir den konstig" som han uttryckte det. Om man ser nåt som är konstigt, vill man inte förstå mer då? Kulturbevakningen i Sverige, i synnerhet av film och musik, är som en matpatrull som har McDonalds som smakideal. Om det inte smakar bigmac och glider ner lätt, då är det konstigt. SvD gav filmen högt betyg men tyckte också att den var konstig och rekommenderade att man bara skulle slappna av och låta bilderna liksom komma. Det är väl ganska svagsint tänkt. Som om man utgår ifrån att filmen är en slumpmässig samling av bilder och man själv som åskådare har rollen av en aningslös idiot. Tänk om man skulle ha samma kriterium på t ex 1900-talsromanen. Ja tänk.

När jag var gammal.

Min brorson som är 4 år brukar berätta om när han var gammal. Då bodde han på ett annat ställe och gjorde helt andra saker. Han är ganska hemlighetsfull om vad vi andra gjorde när han var gammal. Kanske är han bunden av nån sorts sekretess. En gång undslapp han sig i alla fall att vi, till skillnad från honom, bodde i Spanien på den tiden. Det kan förklara ett och annat.

I natt drömde jag att jag och Jan Myrdal registrerade partnerskap. Jag gjorde det för hans skull för jag tyckte synd om honom. Nånting måste ha hänt med mej efter hans inlägg på Brännnpunkt i SvD. Jag minns att jag tänkte (och varför skulle jag inte få psykoanalysera honom när han lägger sig i andras privatliv?) att han skrev det där inlägget samtidigt som hans livskamrat sedan 51 år låg för döden. Känslor och tankar kring relationers varaktighet måste ha fyllt honom. Det kanske skrämde honom att andra människor (i hans ögon med all sannolikhet lägre stående) kunde få göra anspråk på det heliga äktenskapet och därmed besudla det? Myrdal är ett politiskt och intellektuellt djur. Hans privata smärta har tidigare omvandlats till intellektuella processer, t ex hans inre övergivna och psykiskt misshandlade barn. Svåra förluster brukar väcka ambivalenta känslor, t ex sorg som liksom koaguleras av förbjudet hat. Kanske behövde Myrdal vässa pennan och rikta sin ambivalens åt annat håll när hans älskade Gun skulle lämna honom för alltid? Om han hade haft tillgång till andra försvar än intellektualisering och isolering hade han kanske i sin sorg istället kunnat se med ömsinthet på andras strävan efter "lycka".

Jag var faktiskt lite lättad när jag vaknade och insåg att det bara var en dröm. Jag vet inte, men jag tror inte jag och Myrdal skulle ha funkat tillsammans. Han är alldeles för röd och rund för min smak.

Va fan. När jag var gammal förföll jag inte till såna där billiga personangrepp. När jag var gammal var jag en mild och blid människa. Som en allergitestad tvål ungefär. Nu däremot. Värre. Sämre.

Apropå våldet

En manifestation mot våldet får oss att må bra. Men borde vi inte få en örfil? En kollektiv örfil för allt vi inte ser och vågar och fattar. Vi har en karta som inte stämmer med terrängen.

Doris!

Nu blev jag glad. Hoppas hon kommer i pocket.

Apropå politik säger Doris i en intervju i DN från 2003: - Man kan förändra saker i smått, men inte i stort. Jag gillar inte kapitalism, och om det gör mig till vänstersinnad, så är jag fortfarande det, men jag tror tyvärr att vi är hjälplösa. Det enda vi kan göra är att anpassa oss till nya omständigheter.

Vi är hjälplösa. Så är det.

Folkhälsan

När jag blev så här gammal trodde jag att jag skulle upphöra med att vara ett levande frågetecken. Men jag fattar bara mindre och mindre. Samtidigt som jag har en känsla av att det finns nånting annat att begripa. Nåt ogripbart. Just nu undrar jag vad man menar med folkhälsan. Det står om den i tidningarna. Att man måste skydda den. Det verkar inte vara precis samma sak som hälsa i allmänhet. En folkhälsa låter ju större. Det får mej att tänka att det inte är just min hälsa som avses. Jag har en känsla av att det som jag mår bra av inte alls ökar min folkhälsa. Kanske till och med tvärtom. Jag vill inte ha nån hälsocoach. Och så länge skönlitteratur inte är avdragsgill tänker jag inte utnyttja min friskvårdstimme heller. Jag tycker hela samhället är en mardröm. Ibland känns det som om steget är väldigt kort mellan att ta en sojalatte på Götgatan och att bli ihjälsparkad på Kungsholms hamnplan. Men det finns inte ord för det. Jag vet inte hur man säger det. I Jämmerdalen är de existentiella betingelserna avskaffade. De ansågs kanske vara en borgerlig kvarleva. Numera anses de kanske vara en patriarkalisk kvarleva. Den djupaste förtivlan är avskaffad och ersatt med en diffus vantrivsel som är svårbehandlad men ganska lätt att bedöva. Om man är harmonisk bidrar man till tillväxten och tjänar som föredöme för andra. Man går där med sin latte i höstsolen och myser samtidigt som man känner nåt iskallt mot ryggen. Det är inte direkt ångest men det är nåt diffust som inte släpper. Man kanske köper en muffin och hyr en trevlig svensk relationskomedi på dvd. När man kommer hem drar man ner persiennerna och försöker hålla sig innanför huden. Det är fruktansvärt. Men samtidigt mysigt.

Vad jag egentligen försöker säga är att vi tror att vi behöver hjälp när vi egentligen kanske behöver nånting som kan lätta på skuldbördan, typ en örfil. Var kan man få det?

Nina Simone

Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.

psyko-osteoporos

Blir mörkrädd av Joyce Carol Oates bok Brudgummen. I natt såg jag tydligt hur nån mörk figur sneddade genom rummet och lämnade efter sig spindelväv och hur bokhyllan hade bytts ut mot en gammal typ kvarn av ruttet trä. Men när jag klev upp och skulle protestera blev allt som vanligt igen. Jag stängde fönstret i badrummet och tänkte att det är tur att jag bara är galen i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Om dessa syner kom på blanka eftermiddan skulle jag vid det här laget vara tungt medicinerad och hasa fram i haldoltofflor, helt utlämnad åt psykiatrikernas mer systematiska vansinne. Tog bussen till jobbet. Som vanligt knökfull trots att den går var tredje minut. Så många människor som behöver forslas hit och dit. Var det Einstein som förstod sambandet mellan tid och rymd? Man kan svårligen föreställa sig den ena utan den andra. Hela universum liksom tickar. Tiden och rummet färdas, men vart?

Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.

Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.

Insomnia etc

Skillnaden mellan vad som sägs och vad som känns. Det sägs att livet börjar efter 40. Men det känns som om det slutar. Men jag är i alla fall ett levande bevis på att man kan leva utan sömn. Man längtar efter att dagen ska ta slut och sen längtar man efter att natten ska ta slut. Och när dagen gryr tänds hoppet. Det är så fruktansvärt fint i gryningen. Jag gillar inte när folk klagar över sömnproblem. "Jag har bara sovit fem timmar i natt!" My ass. Thatcher startade Falklandskriget på mindre. Eller ja kanske därför. Min mor skulle bli Förenta Staternas President om hon sov normalt. Och jag. På åtta timmars sömn. Då skulle jag cykla till Himalaya, bestiga Mount Everest och skriva en romantrilogi samtidigt.
Det är patetiskt att ha sömnproblem när man inte har spädbarn. I vilket fall brukar sömnigheten komma till slut. Typ på väg till jobbet. Den sipprar innanför kläderna och torkar fast i hudvecken. Det blir för varmt och för kallt och för grått. Det är inte sunt med stillasittande arbeten. Den indolenta stillasittande kroppen talar om för hjärnan att nu kan du passa på att ta en tupplur. När det i själva verket är enda tiden på dygnet då man verkligen måste vara alert. Och vill vara det. Jag känner mig bestulen.
Humor och musik är två saker jag uppskattar men inte kan utöva. I sociala sammanhang är jag tråkig som en punktering. Eller som en ändlös vägsträcka fram till Tönnebro värdshus där man ändå inte vill stanna och fika. Men när jag är ensam är jag otroligt spirituell och intressant. Om man kunde kliva ur sitt jag och fladdra omkring fritt. Istället för att sitta inlåst i sin identitet (den bästa titeln på en självbiografi är "Memoirs of Many in One" av Patrick White). Om man kunde bajsa ur sig alla själsliga slaggprodukter och stå där renad och förundrad mitt i verklighetens vågsvall. Men med åren verkar förstoppningen tillta. Trots att livet blir alltmer fiberrikt och svårsmält. De här intestinala metaforerna kom osökt. Jag menar egentligen tvärtom. Mer kontakt, mer kompakt, mer svårfångat, mångbottnat, input inte output. En lustig sak som jag, i mitt måttlösa åldrande, har märkt är att jag tycker människor både har blivit mer tråkiga och mer intressanta. Det får inte vara nån skit, inget as if, bara face off. Det är så ont om tid och så himla mycket som är meningslöst. Som i kön till lunchrestaurangen då kvinnan framför mej står och velar vid disken. "Hmm, vilken är godast, bulgur- eller dinkelsalladen?" Kvinnan bakom disken svarar: "Dinkel är populärast." Och hon fortsätter fråga: "Men vilken är liksom krääämigast?" Och jag säger med den sömnlöses irritation: "Men herregud är det ett livsavgörande val?" Bulgur eller dinkel, vem fan bryr sej, det är lika trist och nyttigt. Please låt mej lyfta blicken och se bortom. Psykoanalytikern Heinz Kohut skrev nån gång på 70-talet om den nya människotypen. Han menade att den tragiska människan ersätter den skuldtyngda människan. Den gamla neurotikern som lider av skuldkänslor för att hennes handlingar inte stämmer med hennes (och samhällets) ideal har försvunnit. Den nya människan lider inte av skuld utan av tomhet. Hon längtar efter sig själv. Därför är autenticitet samtidens affärsidé. Hemlängtan. Hemvirkat å hembakt. Sommartorpet. Men den tragiska människan läcker som ett såll och måste hela tiden ha påfyllning. När skulden försvinner har vi ingenting gemensamt med oss själva. Och det är ju tragiskt.
Har just läst ut Bergsprängardottern som exploderade. Jag läste snabbt eftersom den inte var värd den tid den tog, men den var ändå bra. Ett tidsfenomen. Huvudpersonen är den tragiska symbolen. När hon känner sig ledsen måste hon antingen knarka, kräkas eller ringa jourhavande präst. Det är intressant. "You can't handle the truth" som Jack Nicholson säger.

Den svenska flaggan

Nu bränner de svenska flaggan i Pakistan. Jag är både för och emot och förvirrad. Varför gjorde konstnären bilder av Muhammed som hund? Kanske besvaras frågan av att den ställs. Om man till exempel tar anstöt av att se Muhammed med hundkropp så inser man nånting om sej själv. Om man inte bryr sej så är ju det också nåt slags vetskap. I de snäva cirklar där jag rör mej är det inte accepterat med antisemitism och inte så himla accepterat med homofobi heller. Men islamofobi är ganska ok. (Vi kallar det fobi men det är förakt vi menar). Vi i fina kloka Sverige. Vi ska visa hur man gör med sån där gammal religion. Det verkar finnas åtminstone tre förhållningssätt: man blir arg på de där barbarerna som inte förstår sej på yttrandefrihet och konst och allt som hör civilisationen till, de primitiva idioterna. Eller också förstår man deras reaktion och blir ödmjuk eftersom de inte vet bättre de stackarna som ju har det svårt eftersom de inte är svenskar och inte är så upplysta och därför inte har det så bra som vi har det i Sverige. Det sistnämnda är det värsta eftersom ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Man är bara ödmjuk mot nån man anser mindre värd. Ödmjukhet förutsätter att det inte föreliger något hot mot ens egen känsla av förträfflighet. Eller också tycker man det är kul att konst fortfarande kan väcka så starka reaktioner. Men egentligen är väl allt bara teater. Den där galningen i Iran vet hur man använder massmedia. Hans ambition tycks vara att bli talesman för världens muslimer. Åtminstone de arga och "förtryckta". Och massmedia tackar för hans galenskap som gör så bra rubriker och t o m kan få Nerikes Allehanda att förefalla ha en viss betydelse, nästan ett existensberättigande. Men om det nu är konst alltsammans, i så fall är det genialt. Först en liten teckning, sen publicering, sen fördömanden från självaste presidenten i Iran, sen bränns svenska flaggan. Och allt sker liksom i realtid och liksom på riktigt. Fast bara nästan. Ingen bryr sej egentligen, vi spelar bara med, vi lever oss in i våra roller. Lars Vilks skriver om "den teheranska teatern". Men alla spelar väl med. Och massmedia regisserar. En sprittning i den leda post-cold-war-själen.

Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.

Alberta Hunter bl a bl a

Jag känner en stor respekt för musiker. Och människor som kan måla. Jag berättade för Ola att jag tog pianolektioner i fem år och att det var helt bortslösat. Ola är en bekant som är klassisk pianist. Han spelar lite här och var och undervisar plus att han klinkade lite på Levelius (nuvarande Berlin) när det begav sig. Dvs när herr Levelius eller nån av gästerna fick för sig att brista ut i en kuplett eller nåt. En kväll var det en snygg blond operasångerska som hoppade upp på bardisken och sjöng en aria ur Carmen. Ola var alltid med på noterna uppe på en liten mezzanin där han satt vid pianot. Levelius har ju tyvärr stängt. I vilket fall är det synd om mig för det är fruktansvärt att tycka så mycket om musik och inte kunna uttrycka det annat än i patetiska ord. Vi hade jazzkväll hemma hos honom och han sa till mej att jag kanske skulle ha satsat på sång istället för piano. Jaha, och nu är jag medelålders och det går inte en sömnlös natt utan att jag kommer på nånting som är för sent. Det är också fruktansvärt. Men nu har jag bestämt att den här bloggen ska handla om bra musik. Det var i lördags, vi lyssnade igenom en bråkdel av hans skivsamling, det ena gav det andra, det var julafton för mig. Ju längre tillbaka i tiden vi gick, desto bättre blev musiken. Det förvånade mig. Jag tror ju att allting blir bättre och bättre med tiden, utom jag. Till slut, framåt natten, när jag började minnas Leif ”smoke rings” Andersson (jag och brollan var ensamma hemma nån gång på 70-talet och för att lindra en hastigt uppkommen mörkerrädsla –låter kanske konstigt för vi var väldigt tuffa men så var det- satte vi på radion och blev vettskrämda när Leif ”smoke rings” Anderssons bråddjupa sönderrökta röst fick hela villan att skallra. Vi trodde kanske att det var en röst från andra sidan) var vi nere på 20-talet. Det var Roberta Hunter, Ida Cox och Bessie Smith. Roberta låter helt fantastisk. Och låtarna heter sånt som ”Copulatin’ Blues” vilket säger nånting om hur underground det var. Hon var i alla fall en av de första svarta artisterna som lyckades ta sig från förtappad vaudeville till scener över hela världen. Sen valde hon att följa sitt kall och bli sjuksköterska. Men hon gjorde comeback i slutet av 70-talet när hon var i 80-årsåldern. I videon är hon 84. Innan hon blev sjuksköterska jobbade hon ihop med Eartha Kitt på Broadway en kort period. Jag fattade aldrig vitsen med Eartha Kitt på 80-talet men det kanske berodde på att hon hade tvingats börja parodiera sig själv. Tack vare filmklipp från 60-talet kan man dock uppleva hur bra och originell hon var. Så berättade modern att när hon och fadern gifte sig blev de av nån anledning filmade av Eartha Kitt när de -unga, vackra och säkert helt aningslösa- gick ut ur kyrkan. Hon var ju i Sverige ibland och uppträdde, i synnerhet under de år då hon var svartlistad i USA efter att ha kritiserat vietnamkriget. Nu undrar jag: tittade hon nånsin på filmen? Sen föddes jag och sen blev jag tonåring och då tror jag ”Smoke rings” las ner. Och nu har både Monika Zetterlund och Ingmar Bergman dött och det är sorgligt. Men jag gick hem i natten och nynnade på Amtrack Blues. Har inte haft en lika genomgripande konstupplevelse (det låter pretto jag vet men ni förstår vad jag menar typ som ett draperi som dras bort och nånting helt nytt och samtidigt välbekant och efterlängtat visar sej vagt i dunklet) sen jag var i Bilbao och såg tavlor av Oskar Kokoschka. Jag håller med Marcel Proust om att det bara är konsten som kan rädda oss. Och kommer att tänka på ett citat från jag minns inte var: ”Livet är en ren plåga och vi lever tack vare en osynlig Sol inom oss.”

Istanbul 5

På en bar i Istanbul i samspråk med en irakisk läkare som också var på semester lyckades jag på nåt sätt förmedla förvåning över att han lyckats ta sej ut ur sitt krigshärjade ockuperade land för att åka på semester. Han sa att det kunde vara en märklig känsla ibland att sitta hemma i Bagdad och titta på CNN och plötsligt inse att det ju var hans egen stad det handlade om. Vilket leder till ett Laurie Anderson-citat: "It's like when you're sitting at the breakfast table eating cereals and it's early in the morning and you're not quite awake, just sort of staring at the writing on the cerealbox. And for some reason you snap to attention and you realize that what you're reading is what you're eating. But by then it's much too late." Den irakiske läkaren sa att han hört att Sverige har världens högsta levnadsstandard. Jag sa inte att vi kanske också har världens lägsta livskvalitet. Vår levnads verkliga standard, vår levnads innehåll och syfte, vår levnads obegriplighet, allt det där som inte går att fånga men som skaver inombords och som vi inte längre har ett språk för. Jag undrar om inte vår svenska må-bra-religion gör oss själsligt alienerade. Vår omvärldsbild är tack vare massmedia fylld av krig, kvinnoförtryck och barnarbete. Den håller oss rättrådigt självgoda, ständigt på jakt efter något att förändra, försvenska. Läser i SvD om paret som ovetandes vårdat en cannabisplanta i sin trädgård. Det är olagligt och den måste förstås bort. Men det intressanta är att de anmälde sej själva. Det räckte inte med att rycka upp plantan. Vi har ingenting att dölja. Vi lever i ett av världens mest kälkborgerliga länder. Vi går i strypkoppel på de krattade gångarna med vår lydnad omsorgsfullt internaliserad. Och där i baren, som hade två våningar och var knökfull med folk, med golv och väggar byggda i torrt trä och med draperier här och var, började jag spana efter nödutgångarna. Det fanns inga. Jag såg den lilla entrén blockerad av folk på väg in och såg hur folk slängde glödande fimpar omkring sej. Jag började svettas vid tanken på en eldsvåda. Jag kände paniken växa och ville bara ut därifrån. Jag vill inte leva farligt, jag vill ha en detaljerad utrymningsplan, jag vill ha flytväst och hjälm. Jag vill att innehållet i min necessär ska matcha alla eventualiteter. På insidan av dörren till mitt hotellrum studerade jag texten "In case of fire". Där stod att jag skulle stanna på rummet och fylla badkaret med vatten. Jag förstod inte varför men kände mej ändå ganska trygg tills det gradvis gick upp för mej att jag inte hade nåt badkar. Texten på skylten blev plötsligt obegriplig, mystisk, som om det fanns ett annat budskap där mellan raderna. Nånting som jag inte hade fattat, nånting existentiellt, nåt riktigt obehagligt.

Istanbul 4

Varje gång jag hör böneutropen blir jag glad. De plöjer genom stressen och kommersen så hypnotiskt kontemplativt. Av minst två skäl är jag definitivt inte välkommen att tvätta fötterna och böja mej ned mot Mecka men jag får ändå lust. Som agnostiker har man ingen chans till samma fokus på något högre och bortom. Alla försök skulle bara kännas solkiga, som tramsig new age. Vi är förlorade i den outhärdliga meningslöshetens svarta hav vare sej vi vill det eller ej. Det är väl en av anledningarna till att västvärlden känns så beskäftigt banal.

Sultanernas palats förmedlar en känsla för stil och joie de vivre. Yta och djup förenat. Islam är ju en väldigt estetisk religion. Sufismen och hurufismen, finns det några motsvarigheter i kristendomen? Och de solitärt dansande dervicherna? Transcendensen? Det är inte konstigt att vi är så sekulära här i Jämmerdalen med tanke på hur tråkig, kall och nykter protestantismen är.

Ovanstående skrevs i ett svettigt internetcafé strax innan flygbussen skulle avgå. Plötsligt damp jag ner på Arlanda igen. Numera är det alltid förenat med obehag. Inte minst pga de debila affischer föreställande "kända svenskar" som "hälsar välkommen till Sverige". Så i den ödsliga bagagehallen ler Peter Jöback mot mej. Jag ryser.
Välkommen hem min idiot.

Istanbul 3

På ön Büküyada i Marmarasjön hittade jag ett schysst hotell. Käkade en omständligt tillagad omelett. Varje gång den söta servitrisen närmade sej mitt bord sa hon lite vädjande: "I'm sorry." Varje gång svarade jag: "It's ok." Jag vet inte om hon bad om ursäkt för omelettens tillagningstid eller för sin existens. Eller min existens. Sorgligt ensam bland alla glada turkiska sällskap.

På ön är motorfordon förbjudna. Istället finns hästdroskor. Det låter idylliskt men orsakar samma trafikkaos. Minus avgaser plus hästskit. Tog en droska tıll en strand nån kilometer bort. Det var himla behagligt att sitta där och vaggas fram under soltaket medan jag betraktade de förnäma villorna och trädgårdarna. I ett av husen bodde Leo Trotskij några år under sin flykt från Stalin. Ett passande ställe för en extremt borgerlig kommunist. Stranden var en besvikelse. Hundra spänn i inträde. Antar att turkar i allmänhet inte söker en naturupplevelse när de är lediga. Tätt ihoppackade, socialiserandes, ätandes, hög musik med en basgång som fick solstolarna att vibrera. Folk badade ı en grönbrun sörja. Jag tog några steg ner i vattnet och kände hur allt möjligt klibbade fast på benen. Ställde mej sen i den ändlösa kön tıll duscharna där man av naturliga skäl tvagade sej omsorgsfullt. På kvällen i skymningen i hamnen tittade jag på färjorna som kom och gick, eller föreföll göra det medan jag bara var allmänt försjunken. Ljumma sköna vindar. Men när jag vaknade nästa morgon kände jag mej riktigt nedstämd. Kanske drabbad av den där hüzün som Pamuk skriver om, Istanbuls speciella melankoli. Vid frukosten lyckades jag nätt och jämnt låta bli att kliva rakt ner i poolen med kläderna på och bara flyta omkring där. Tog istället färjan tillbaka till stan. Hüzün lättade lite när jag satt på övre däck och drack starkt te och njöt av mın egen pånyttfödelse mitt i Marmarasjöns turkosblå böljor. Ja ungefär så. Igår.

Istanbul 2

Gatorna: För varje steg jag tar tror jag att jag ska falla ned i ett hål. Det är inte ett tecken på att man behöver ställa om min medicinering. Det har nog snarare sin grund i diffusa saker som blandats samman i min hjärna, bl a Pamuks böcker som jag fortfarande läser, fr a Den svarta boken, och som ofta glider in på Istanbuls bottenlösa innandöme. Det liknar det freudianska detet, allt oönskat förpassat till alla de underjordiska gångar och rum som de förföljda folkgrupperna har använt sej av (och det som förföljs är ju som vi alla vet projektioner av egna skrämmande förnimmelser och begär). I vilket fall känns det som om Istanbul svajar under mina fötter och att jag när som helst faller ner i nåt hål och till slut spolas ut i Bosporen på vars botten det tydligen finns en hel massa underliga grejor, bl a en Cadillac med en av Istanbuls gamla maffiabossar vid förarplatsen och en fager kvinna vid hans sida, allt nu täckt av snäckor och grönt slem, möjligen såna däringa cyanobakterıer. Den kusliga känslan den tanken inger mej hänger också ihop med nån sommarläsning i DN för länge sen, en turkisk novell, kanske av Pamuk, som utspelar sej en het sommar i Istanbul då en våg av kackerlackor sköljer över staden. De hade överbefolkat underjorden och kunde inte hålla tillbaka längre. Det räcker med åsynen av en enda kackerlacka för att min jämvikt ska rubbas för minst ett år framåt och sätta igång en massa kaosbesvärjande ritualer. Det är inte nåt sjukligt utan en sund rädsla för det vidrigaste som finns på jorden. Visserligen visar detta hotell alla tecken på att de när som helst ska krypa fram, men här uppe på sjätte våningen med utsikt över Gyllene hornet och väktarna i den vildvuxna trädgården här nedanför känner jag mej ändå ganska sejfad. Men kommer det inga fler bloginlägg har De trots allt. Dykt. Upp.

Samma gamla mardröm. Kackerlackor, underjorden, havets botten, ivägsvept av dunkla ansiktslösa krafter. Man kan inte fly ifrån sej själv sa han som gått en kvällskurs i självkännedom. Nu har solen gått ned och Gyllene hornets vatten blivit dunkelblått. Den enorma staden skimrar som en julgran och den turkiska dansmusiken har satt ıgång igen i baren där nere. Jag ser en liten flicka dansa omkring på trottoaren i nåt som liknar en trasig gammal brudklänning, alldeles för stor för henne. Jag gıllar Istanbul.

Istanbul

Hotellet: Att gå på denna heltäckningsmatta är som att klafsa omkring på en dyig sjöbotten. Guiden i Beylerbeyipalatset förklarade att det fiffiga med tjocka mattor är att de drar åt sej fukt vilket sänker rumstemperaturen. Det fanns alltså en tanke bakom. Jag har kanske den fuktiga mattan att tacka för att jag lyckades sova utan aircondition. Vanan är den bästa heminredaren sa Proust. Det var väl därför jag inte rusade ut från hotellet. Man vänjer sej snabbt. Som med livet. Egentligen hade man tänkt sej nånting helt annat men man har vant sej och glömt vad man egentligen ville. Det är väl ok, varken mer eller mindre. Livet alltså, eller menade jag hotellet? När jag lyckats famla mej igenom alla sammetsdraperier på jakt efter n å n t i n g, jag visste ınte vad, hittade jag till slut ett fönster. Bakom det lite flottiga glaset framträdde en oslagbar utsikt. Mitt emot, på andra sidan gatan, står USA:s övergivna konsulat. Det var tydlıgen inte bombsäkert vilket gjorde att jänkarna lämnade det och byggde ett fort utanför stan istället. Nu står det gamla stenpalatset öde och liksom hänger läpp. Det verkar ha börjat ruttna inifrån. I den vildvuxna trädgården sitter vakter och snurrar i varsin kontorsstol och röker.
Men bortom det ledsna huset ser jag ut över Istanbul och Gyllene hornet. Vattnet är flytande guld i solnedgången. Jaha därav namnet. Så vackert att det nästan blir löjligt. Och med den massiva trafiken, den turkiska dansmusiken från baren nedanför, böneutroparnas konkurrerande melankoliska stämmor blir det kondenserat liv, en bedövande flod som jag kliver ned i, åtminstone med ena foten.

Persona - Ingmar Bergman

En liten tribut och ett exempel på hans genialitet, drömsekvensen ur Persona. Ljudet, fotot, klippningen, skådespeleriet, allt är så helvetiskt bra.

Familjen Paddel

Motivationskrafterna har upphört. Jag glider genom konsumtionssamhället vind för våg. Ingenting talar till mej. Desperat griper jag efter vad som helst men entropin ställer mej på kant med tillvaron, jag tinglar omkring som tingeling mellan ytterligheter. På bordet ligger mina oskrivna manifest och en guidebok över Istanbul som vid blotta anblicken gör mej utmattad. Det sägs att man alltid har hälften av krafterna kvar. De kan komma till användning när jag gått vilse vid Bosporen. Hur länge får man vara vilse innan någon ingriper? Jag hoppas länge länge.

Man ska hushålla med sin förmåga att bli upprörd, jag vet, men samtidigt ger det ju en skön aruosal genom kroppen. Jag hatar nästan alltid massmedia. Ibland förväxlar jag den med samhället men sen inser jag att det är massmedia som är den mest förkorkande urblåsta enögda skitföreteelse i vårt samhälle. Det här med "nyheter" till exempel. Varför är det intressant med nyheter? Det borde väl vara mer intressant med nånting som har pågått en längre tid? Nu är det tyvärr nyhetstorka så då öser journalisterna slentrianmässigt på med alla faror vi kan utsättas för. I Jämmerdalen är nämligen sommaren livsfarlig. Det kommer snart att börja säljas ett speciellt svenskt Sommarvaccin och det kommer att bli rusning. För det kommer att skydda mot allt. Kom ihåg att det var jag som sa det först. Jag brukar läsa tidningarna på toa och en bra sak med det är att när jag spolat och gått ut därifrån så känns det som om de inte har nånting med mej att göra. Tidningarna alltså. Har förstrött bläddrat igenom en helt onödig artikelserie i "Mitt i Södermalm". Den handlar om Familjer med ett Gemensamt Intresse. Igår stod det om "Familjen Paddel" som paddlar tillsammans. Förra numret handlade om "Familjen Kompass". Om man läser noga inser man att det inte är hela familjen som har ett gemensamt intresse. Det är bara pappan och barnen. Frugan hänger liksom med. Mellan raderna förstår man att hon inte alls är road men att hon inte har nåt val. Hon hatar till exempel att bo i husvagn. Men "det är ju roligt att göra nånting tillsammans" skrattar hon. I familjen Kompass blir det mycket tvätt så tvättmaskinerna går för jämnan. Fru Paddel däremot, hennes uppgift är "luftmadrasstömningen på morgonen". Rym, fru Paddel, rym! Och fru Kompass, se till att gå riktigt jävla vilse så de aldrig hittar dej mer. Kanske dyker en spännande lesbisk skogvaktare upp mellan snåren.

Förutom könsmaktsordningen så är kärnfamiljsordningen den största fällan. Den ursvenska idén om att göra allting tillsammans. Och helst nånting utomhus. I arabvärlden hade väl frun i huset låtit mannen paddla iväg och så hade hon hängt med grannfruarna istället. Men i Jämmerdalen måste man göra allting ihop. Det finns förmodligen nån som tjänar på det. Det är en diskurs. Och det är nästan alltid, tror jag, mannens aktiviteter som familjen ska ägna sej åt. Sökord i den diskursen skulle väl vara romantik, naturromantik, friluftsliv, hälsosam, gemenskap, familj, folkrörelse, alva myrdal, ångest. Eller nåt sånt.

Paradiset runt hörnet

Utländska turister i Stockholm är praktiskt klädda i friluftskläder som säkert är inköpta enbart för besöket i Jämmerdalen. Men de saknar gummistövlar. Jag blir alltid lite jag vet inte, glad eller nåt, när jag ser människor som väljer att resa till Sverige. Förut kunde jag resa hit eller dit utan att undra om jag var välkommen. Det var som om världen var min lekplats. Nu tänker jag: vill de att jag ska komma? Hur länge vill de att jag stannar? Den ständigt upplösningshotade identiteten. På en uteservering till exempel. Man kanske inte direkt försöker smälta in men man spelar väl rollen av den som är på semester. En egen enklav med ett svullet membran som när som helst ska spricka och låta ett osorterat innandöme framträda utan att någon har bett om det. Och man kanske inte kan språket. Då är behovet av självtillräcklighet akut. Och den är ju bara en illusion. Om man reser tillsammans med nån så har man nåt slags konsulat mellan sej själv och den andre. Där kan all språkförbistring och alienation skapa en samhörighet som kanske inte ens fanns innan. Fast ofta ser man par sitta tysta på restaurangen. De har kanske inget att säga eftersom de bara har varandra. Vi behöver ju oss själva också. Kanske bättre att resa till ett chartermål. Det är ju utformat för min personliga tillfredsställelse. Som i och för sej helt och hållet skulle utebli. Men då är det bara mitt fel och jag behöver inte be om ursäkt eller skämmas mer än nödvändigt. Det är väl meningen att man ska bli fruktansvärt alienerad. Jag skulle strosa omkring där och låta tomheten bubbla obemärkt under solskyddsmedlet. Och när skymningen faller skulle mitt vidbrända hjärta förkolnas...

Förutom att försöka komma underfund med vilka resmål som är anpassade efter mina behov så ägnas en massa diffus vantrivsel åt mitt hem. Varför kan inte hela livet homestageas? Tendensen att skaffa nya prylar och fylla ut tomma ytor är kanske egentligen ett försvar mot en önskan att riva ut all skit och börja om från början? Den man är nu minns ju inte ens varför man skaffade de där sakerna. Man ser dem inte ens. De bara tynger ens undermedvetna och skapar en illusion av att man hänger ihop med sitt förflutna. Skulle vilja slippa hänga ihop med det. Skulle hellre hänga ihop med framtiden. Efter alla år i analys borde man väl ha nåt slags existentiellt frikort. Nej det har man ju inte. Finns ingen flyktväg. Ska elda upp mina möbler. En helvetes brasa.

En dröm, med betoning på en, har besannats. Jag har legat i soffan och läst romaner. Senast Mario Vargas Llosas bok "Paradiset runt hörnet". Handlar om Paul Gauguin och hans mormor. Hans mormor hette Flora Tristán. Hon var feminist och klasskämpe som rymde från en förtryckande äkta man och reste omkring och försökte skapa lite medvetenhet hos arbetarna och kvinnorna. Hon lyckades väl sådär. Fy fan vilket vedervärdigt liv hon hade. Och även Gauguin. Deras olika personligheter och olika sätt att försöka hitta ett liv som funkar är berörande. Språket är stramt och liksom hetkallt. Finns i pocket.

Sommarstockholm

Tillbaka i härliga sommarstockholm. Jag tvekade att sätta foten i The Arlanda Express. 19 minuter. Man skulle behöva mycket mer tid på sej att närma sej den fruktansvärda Jämmerdalen med sin anticeptiska lukt. Och människor knuffades som vanligt. Senare på kvällen försökte man pigga upp sej med en sur svensk öl för femtisex spänn. På nåder serverad av gud fader bakom bardisken. Fler knuffar. Människor som inte talar med varandra. Ångest. Bara tonåringar på stan. Vad gör alla andra? De tittar på teve, slappnar av. Kanske till äventyrs letar flybiljetter på nätet. Men Al Gore har bestämt att vi inte ska resa mer. Vi ska stanna där vi är och titta på Sting på teve. Vad gör Al Gore åt det svenska klimatet? Hur ska han få solen att skina i Dödsskuggans dal? Var det inte Jämtlands län som ville köpa en ö i Medelhavet så att invånarna skulle ha nånstans att ta vägen och inte bli galna? Vi lyder ju alla under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men de flesta av oss är tillräckligt stoiska för att inte uppfylla kriterierna. Vi vecklar ut våra vingar i en underjordisk gång eller vad Tranströmer skrev. Eller sitter på en pinnstol och möblerar våra drömmar med chockrosa isterband som Kristina Lugn uttryckte det.

Laurie Anderson / Only An Expert / Maybe if I Fall

Ännu en gång blev jag trakterad av Damerna. Fick se Laurie på Teatro Grec i Barcelona. Som vanligt helt genial. Denna version är från Lincoln Center, på Teatre Grec var hon ännu vassare och stakade sej inte.

"Only an expert can see there's a problem, only an expert can deal with the problem."

A non smoking conspiration

Å underbara blog. Nu är jag här igen och det är Midsommarafton. Bilarna på Hornsgatan färdas åt sydväst, fullpackade med all skit man behöver för att fira midsommar. Plattor med öl tornar upp sig i bakrutan. Man hoppas att ingen ska tvingas tvärbromsa. Då blir det inga små grodorna. Snart är jag ensam på Hornsgatan. Att inte fira midsommar är att ta ett steg ut i mörkret. All konkret frånvaro riskerar att gegga ihop sej och skapa andningssvårigheter. Men hellre det än sill å nubbe i partytält. Den svenska naturen vibrerar av ångest, lövträden dallrar. Syrebrist. Läser i tidningen att Östersund, denna framsynta, hälsosamma och bidragsberoende kommun, blir först i landet med att införa rökförbud på gågatan. Förutom att det är i led med en kär gammal folkhemsfascism så är det lite underligt. Det finns så mycket i Östersund man skulle kunna förbjuda. Men det är klart att man väljer rökningen. Glidningen från hälsofara till hysteri har nu fullbordats. Det har kanske att göra med två väsentliga socialiserande grundaffekter: avsmak och aversionslukt (distaste och dismell). Den förstnämnda syftar till att vi snabbt ska reagera på giftiga saker vi stoppat i munnen och genast spotta ut dem. Den andra handlar om att undvika det giftiga redan genom att reagera på lukten. Distaste har länkat rökning till giftighet och fått folk att sluta röka, vilket väl är bra. Dismell är däremot starkt kopplat till förakt. Rynka på näsan och ta en omväg. I Östersund finns det säkert mycket förakt och nånstans måste det ju kanaliseras. Inte ens tjocka människor får man tycka illa om längre (även om man i teve "fortfarande kan jaga tjockisar med lavemangskanna" som brodern uttryckte det. Stockholmare kan man nog fortfarande förakta men det finns ju inte så många i Östersund att ett förbud att beträda gågatan om man är 08 skulle ha någon större effekt. Frågan är hur man gör med de som råkar korsa gågatan med en cigg i handen. Ska de tvingas ta en omväg eller kan de småspringa över gatan? Finns då risken att ickerökarna traumatiseras av lukten? Så till den grad att de kanske måste uppsöka kommunens kristeam? Det blir ju i så fall ganska dyrt i längden. Det bästa vore nog kravallstaket runt gågatan med väktare vid ingångarna, ungefär som på den helmysiga Storsjöyran. Där innanför kan sen ickerökarna gå omkring och andas lugnt och supa och slåss som de brukar. Frågan som då kommer infinna sej är vem som är utanför och vem som är innanför. Föraktet är evigt men föremålet växlar. Vilken grupp står på tur när alla slutat röka? Vi borde nog vara lite rädda. Varje förbud kräver övervakning. De som har makten i stunden blir därför de kära väktarna, dessa samhällsbärare som vi ju alla bara har positiva erfarenheter av. Nu när de inte längre kan spöa invandrare hur som helst kan de ju iaf spöa en invandrare som röker. "Det var nödvärn, han blåste livshotande rök på mej!"

Semester

Första dagen på semestern har nu nått sitt slut. Resten av den är framför mig på ett lite oroväckande sätt. Man måste ju försöka njuta vilket jag, trots en skenbar lättja och indolens, har ganska svårt för. I personlighetstesten hamnar jag ganska högt på tvångsmässighet. Men tiden går ju oavsett hur man beter sej och oavsett vilka ångestreducerande ritualer man spenderar den med. Borde redan nu boka tid hos husläkaren i förebyggande syfte eftersom jag alltid blir sjuk när jag är ledig. Känner redan att det är på gång nånstans inom mej trots en viss frånvaro av symtom. Ingen har så vitt jag vet anmält mej till nån aktivitet i sommar så jag kommer ströva helt planlöst på Hornsgatan. Det finns en uppsjö av meningsfulla projekt någonstans i bakgrunden. Nån sa att mitt hem ser ut som ett laboratorium. Man skulle ju kunna satsa allt på att få det lite mysigare. Hamnade av den anledningen, eller för att jag blev yr av "sofo" och ville ta fasta på nåt konkret, på Stalands möbler idag. Slog knäna mot alla trämöbler. Avdelningen för köksmöbler var som en hel tallskog i förädlad form. Unga par gick omkring och måttade och provsatte sej här och var. De såg glada ut trots den trätyngda atmosfären men jag tyckte ändå synd om dem. Hur kan man börja sitt samboliv med ekmöbler? Är det inte att skapa en onödig belastning? Kanske fick man lust att lägga kinden mot de omsorgsfullt slipade matborden, kanske t o m häva sej upp och lägga sej på mage och verkligen gona sej i trädoften? I vilket fall ville jag bara dra därifrån och slippa den överväldigande tyngden av alla tårtkalas och ändlösa parmiddagar som möblerna anspelade på men sjönk istället ner i en solsäng av nylon på väg mot utgången. Mil efter mil av tallskog passerade bakom ögonlocken, sömnig i baksätet på en bil, det kompakta mörkret bland träden. Hela Sveriges ödslighet, vilse i pannkakan. Man tror att man tittar in i skogen men det är skogen som tittar in i dej. Kan inte ha legat där mer än en halv minut men ändå kändes det som en semester. Sen liksom gled jag fram över Södermalm. Upptäckte att Judith säljer begagnade kalsonger.

Laurie Anderson - Women and Money

"hmmm"

Bob & Alice bl a

I natt var jag en bebis kommen från en annan planet, nyanländ, med stora ögon som inte fattar nånting men fascineras. Alltså en rymdbebis. Precis som alla bebisar. Sen vaknade jag med ångest och drack ett glas mjölk. Allting i drömmen var mitt fel, även om det inte riktigt framgick vad som var fel. Men jag kände en stor skuld. Den har vidhängt mej hela dagen. En person berättade att Bob Dylan inte berättade ens för sina närmaste vänner när han skulle gifta sej. Jag tror inte att man avstår från konvenansen utan att vara tvungen. På något sätt tvungen för att rädda sig själv. Då är ju frågan om man har några närmaste vänner. Och om man förtjänar dem. Och det gör man ju naturligtvis inte. Men det är kanske grejen med vänner, att man inte behöver förtjäna dem. Även om det sägs att man ska "förvalta" vänskapen, ungefär som med fondinnehav och gamla fastigheter. Värdesänkning, mögelskador. Samma person berättade att Bob Dylan stod och snackade med en student som beklagade sej över att ingen lade märke till honom när han gick in i ett rum. Bob sa: Har du funderat på varför de skulle lägga märke till dej? Eller nånting i den stilen. Blev lite berörd av filmen om Alice Timander där hennes dotter säger att modern ringer och försäkrar sej om att hennes barn älskar henne, tjatar om det. Dottern tyckte att det var fel sätt, att det kanske vore större chans att barnen skulle älska henne om hon kunde älska dem. På det svarar Alice att hon inte vet vad det är att älska. Vilket får mej att tänka på det där med dekonstruktion och konstruktion. Att t ex skaffa familj och älska den bara för att man ska. Man har handboken och man följer manualen men till slut så är det nåt som inte stämmer. Handbokens sidor börjar lossna från sitt fäste, några faller bort, fladdrar in i mörkret och blandar ihop sej. Fostran och socialisation. Det sanna självet kanske inte är mer än ett par vidöppna ögon omgivna av dunkla rörelser och röster, nånstans kanske ett vagt dåligt samvete. Som i Smutronstället där professor Isak Borg får frågan vad som är en läkares första plikt. Han vet att han kan svaret men han kommer inte på det. Så får han veta att det naturligtvis är "att be om förlåtelse". Och när han hör det låtsas han att han förstår och att han hela tiden har vetat det. Men han fattar ingenting. Precis som Alice när hon tittar in i kameran och verkligen inte fattar. Och man inser att hon på sätt och vis har kommit väldigt långt.

bl a bl a tisdag morgon

På Bakelit kan man söka tröst när till exempel Gabriel Fors och Torbjörn Fälldin försöker ge oss andlig Alzheimer. Tack för det. Och nu är sommaren här och jag ägnar all min tid åt att beklaga mej. Bara midsommaren är avklarad kanske jag slipper den där känslan av att jag borde ta på mej snickarbyxor och ge mej iväg till Sommartorpet. Eller bränna vid nånting på en engångsgrill i glada vänners lag på Långholmen medan Gud sjunger nånting av Ted Gärdestad. Att vantrivas en vacker junidag är förmodligen tecken på ett tvångssyndrom. Jag får inte, får inte, vantrivas. och så gör man det bara därför. Laurie Anderson sjunger att det finns en annan värld som roterar inuti den här. Det blir särskilt tydligt i vargtimmen. Man vänder och vrider på frågan vem man är och vad som är meningen egentligen. Hornsgatan ligger öde från öster till väster. Bakom fönstren vrider sej andra kroppar med andra hjärnor som också försöker få bokstäverna att passa ihop. Vi är meningssökande varelser trots att man egentligen kanske bara behöver ett glas ramlösa för att återställa saltbalansen i kroppen. Eller lite fett, protein och kolhydrater. Sen sover man som ett barn igen. Kanske är det språket som ställer till det. Ska skaffa en t-shirt med texten "Detta är ett ORD". Men bakom det finns den oändliga spegelrörelsen av vad som är vad, det ena betyder det andra. Inget slut. Bakom solen finns det kanske en tyst generator. Nånting som leker med oss. Imorron är det "nationaldagen" och stan ska delas upp i vänster- och högerextremister. Vad är det för skitsamhälle? Är det produkten av alltför mycket meningssökande i alltför små hjärnor? Vi räcker kanske inte till för de omständigheter vi hamnat i. Varför kan vi inte bara kila omkring som hundar och vifta lite på svansen? Eller som riktiga människor. Såg igår bilder från Kina som C hade med sej. Ett stort torg där folk bara lekte omkring, gjorde behagliga saker för kropp och själ i morgonsolen. Det behövde inte vara tai chi. Det verkade räcka med att snurra omkring lite och vifta med nånting. Kan vi inte fira "nationaldagen" på det viset? Eller skulle vi bli tvångsomhändertagna då? Nånstans inom oss finns det väl förnimmelser som är djupt begravda. Våra neurotiska lösningar är krampaktiga och leder ingenstans men vi kan inte ge upp dem. Hela livet går och vi förblir främlingar för oss själva. Det är jävligt synd eller hur? Förresten så har vissa personer kommenterat att det var länge sen jag bloggade. Det tycker jag är helt otroligt. Att det finns nån som läser dessa inlägg, eller åtminstone orkar logga in och notera intervallerna mellan inläggen. Jag fylls av tacksamhet. Man vill ju liksom att nån läser. Fråga mej inte varför men så är det.

Dekonstruktion

Clara kastade en pinne i debatten apropå DN:s artikel om mansrörelsen som försvann och apropå konstruktionen av könen. Av många uppenbara skäl tillhör jag de felkonstruerade. Men det var inte det jag ville säga. Jag känner mig ändå inte befriad. Men om man ska befria Mannen från sin sociala konstruktion som Man, liksom man försökt göra med Kvinnan, vad ska man konstruera istället? Jag tycker vi ska låta oss dekontrueras men jag skulle vilja ha ett bra alternativ. Jag kanske längtar efter det sanna självet? I Pamuks Den svarta boken är det en frisör som fruktansvärt enkelt frågar en framstående journalist: Har ni svårt för att vara er själv? Till svar får han en "intelligent kvickhet". Då ställer frisören en följdfråga: Finns det något sätt människan kan vara bara sig själv på? Han får ytterligare en "intelligent kvickhet" till svar. Några dagar senare börjar journalisten besväras av ett inre mantra: Du måste vara dig själv, du måste vara dig själv. Och lyckas till slut vara sig själv en kväll när han sitter i sin fåtölj och röker och tittar på sina smala ben och sina "stackars fötter".

Är dekonstruktionen ett uttryck för vår längtan efter att slippa ta oss själva för givna? Vi är ju alla lurade så vi måste väl åtminstone lida av det och försöka komma på vari själva lurendrejeriet består och varifrån det kommer. Liksom bli levande frågetecken. Men då kanske vi bara halkar omkring och ramlar omkull. Fritt fall ner i identitetslösheten. Tills en hjälpande hand drar oss upp i nästa diskurs. En schlagerfjolla är visserligen befriad från den stereotypa mansrollen men insnärjd i en annan lika svagsint konstruktion. Vart vi än vänder oss vill nån ha vår själ. Makten finns överallt, i varje ord vi säger, i vilka ord vi väljer, vilka miner vi lärt oss anta. Men bakom dem är det alldeles tyst. Det är fruktansvärt. Ingen guide. Vi irrar som myror i biologins öken. De goda sakerna, är de också påhittade?

So when you see a man who's broken
Pick him up and carry him
If you see a woman who's broken
Put her all into your arms
'Cause we don't know where we come from
We don't know what we are

-Laurie Anderson

Suedehead

Morrissey går omkring i James Deans hemtrakter i Fairmount, Indiana, med boken Le Petit Prince av Saint-Exupéry under armen. Det kan man fundera över.

ikea

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.

Cindy

Såg Cindy Sherman på Louisiana i lördags. Trettio års bildproduktion. Den här gången blev jag inte bara fascinerad av bilderna utan också faktiskt lite berörd. Men just den här bilden är väl en parafras, men på vad det vet jag inte. Nån som vet?

Gammal kråka

Kanske är det så att varje människa jag känner tror att just han eller hon inte blivit bjuden på min 40-årsfest. Det skapar ju en sorts gemenskap det också. För nån 40-årsfest lär det inte bli. Jag har i alla fall inte sett nån. Det kändes ett tag som om den var på väg men sen blev det suddigt vid horisonten.

Jag skulle så himla gärna vilja ha en hund. Men sen tänker jag på att jag måste stressa iväg till hunddagiset varje morgon och eftermiddag och tvingas umgås med den där jycken hela helgerna. Är nog ingen djurvän. Kanske för självupptagen för det. En del djur, typ hundar, pockar på uppmärksamhet och man måste ge nån sorts respons. De vill ha nånting och man vet inte riktigt vad. Andra djur, typ katter och fåglar, ignorerar en och det är lika jobbigt för då måste man liksom försöka få kontakt. Kråkor till exempel. Turkiska kråkor lever tydligen i tvåhundra år. Betyder det att de blir alltmer visa, eller finns det en kråkbegränsning? Jag minns fortfarande en kusligt intelligent kråka på Djurgården för länge sen. Den stod framför oss och bredde sina egna smörgåsar. Men blir man klokare ju längre man lever eller var man så klok man kunde bli från början och sen blir man bara mer bekväm och energisnål? Man blir alltså inte klokare utan bara latare och smartare. "Gud vad skönt att bli äldre." Men den ångestdämpande känslan av att vad som helst kan hända nån gång i framtiden ersätts av den småkalla insikten om att vissa saker aldrig kommer att bli av. Som om man tappat telefonnumret. Till nån man skulle ha kunnat ringa om man hade velat det. Det är inte tiden som fladdrar bort, det är lusten. Hjärnan tätar sina sprickor så att snart inget nytt kommer in. Morgonluften man andas börjar kännas precis som igårluften. Allt som man vet är himla trevligt börjar ruttna i minnets förtätning. Man börjar vänta på svaret.


And one day you get that letter you've been waiting for forever

And everything it says is true

And then in the last line it says: burn this.

På tal om det.

Jag har också stått utanför Rue de Fleurus 27. Fråga mig inte varför. Andra kanske la blommor på Jim Morrisons grav men jag har aldrig gillat The Doors. Så jag stod utanför Rue de Fleurus 27. Måste ha varit 19 år. Inte lyckades jag förnimma något. Men där bodde Alice och Gertrude och gubevars även Gertrudes man Leo. Picasso tog dit alla sina kvinnor för att de skulle bli godkända av Getrude. De blev tydligen förhörda utan att ens få nåt att dricka. Men när de svarade nåt som misshagade Gerrtrude stack Alice fram sitt kakfat och tvingade i kvinnan en riktigt torr kaka. Var har jag läst det och varför minns jag det? Och varför tycker jag sånt är komiskt? Det finns personer som känner mig ganska väl och som säger att jag inte har någon humor. Skrattar på fel ställen. Skrattar för ofta. Säkert tecken. Eller bara en sjabbig persona. I vilket fall kanske det var därför Picasso bytte kvinna så ofta. De stod inte pall för Gertrude. Sen gick jag väl till Luxembourgträdgården och hängde. Eller vandrade tårögd i blåsten längs Seine. Vad jag ville säga var att man kan klä sin längtan i vad som helst. Jag har på känn att det inte är över än. Nån gång kommer jag säkert att stå och hänga utanför Patrick Whites villa i Centennial Park i Sydneys södra förorter. Det är väl nåt projektivt. Paris var i alla fall ganska ödsligt på sina håll och på vägen hem från Balzacs grav såg jag en vild hund. Sen stannade jag på hotellrummet varje kväll. Gick hela dagarna omkring och låg hela kvällarna i sängen och läste. Nu skulle jag gjort tvärtom. Så vem säger att man inte förändras. Man blir mer och mer rädd för döden. Idag på tunnelbanan såg jag reklam för Humanova. En bild av en saliggjord kvinna med ett inre lugn. Rubriken löd: "Nu hinner jag leva". Och A sa: "Och snart ska du dö". Och så garvade vi. Den typen av reklam för skylla sig själv.

Elakartade underlåtelser
Spred sig i hans tomma rum
Läkarna maktlösa
Fåtöljen andas fortfarande
Värmen från hans kropps
Försent

Såna där som Humanova säljer oss billigt. "Det finns inget så lättexploaterat som människors ensamhet. Det ligger till grund för hela min affärsverksamhet." K Lugn. Det är inte så dumt ibland att göra saker mer problematiska än de är. Det finns ett slags respekt i det. Eller hur?

Ingenting

Var det Saul Bellow som skrev att individens värde är på nedgång? Att han själv är död behöver iofs inte ses som ett bevis. Men kanske ett oroande tecken. Kommer ni ihåg den där serien med filmatiserade noveller av Roald Dahl? Jag minns dem. En film handlade om en kvinna vars strängt moraliske och religiöse make avled på sjukhuset. Fast han avled inte riktigt. De innovativa läkarna hade lyckats hålla liv i hans hjärna som de placerat i en glasburk tillsammans med ett av hans ögon. På det viset kunde han leva vidare och observera allt omkring sig. Kvinnan som var en ganska grå och trist typ bad att få ta hem burken med makens hjärna. Väl där hemma placerade hon burken med maken på soffbordet och började hämnas på honom för att han under sin mer fysiska levnad hållit henne i ett på något sätt hämmat och olevt tillstånd. Hon började röka, supa och bete sej framför hans observerande öga och använda fult språk som hon visste att han inte gillade. Det var ju en ganska töntig historia. Den kallades för en "rysare". Jag vet inte varför jag minns den så väl. Måste ha varit i slutet av 70-talet. Nånting kanske fick mej att rysa. Minns att jag undrade hur han andades. Själv hade jag ibland svårt att andas. En hjärnrest från spädbarnskruppen. Att dessutom tvingas titta. Utan att kunna blunda. Stackars man. Den filosofiska frågan när man upphör att leva och huruvida dödsbegreppet behöver omprövas var nog inte nåt underliggande motiv i filmen. Vad jag minns. Häromdan lånade en kollega ut en stor tung bok till mig. Det var romanen "Allt" av Martina Lowden. Den är så gott som oläslig men kritikerna har varit positiva och nästan hyllat den. Det kan bero på till exempel två saker: antingen att de inte har läst den (för det går i princip inte) eller också för att man som kulturelitist (dvs läsare med extremt god smak) finner ett hem i sig själv när man inser att Lowden har väldigt god smak. Boken består mest av en skön namedropping: Proust, Morrissey, Kristina Lugn, Gertrude Stein, Gombrowicz osv. Eftersom hon har så bra smak måste ju boken vara bra. Men jag har inte heller läst den. Jag gav den en och en halv timme, sen kändes det som om allt blev tomt. Den är en sorts iskall tvångsonani i bibliotekets mest obskyra avdelning. Mellan hyllorna efter stängningsdags. Jag blev deprimerad. Man säger att postmodernismen gjorde att ytan blev innehållet. Tecknen betecknar sig själva. Hjärtat blev "hjärtat" i en oändlig spegelrörelse. Lowdens post-postmodernistiska bok saknar både hjärta och "hjärta". Vad jag egentligen försöker säga är att hon verkar så skärpt och verbal och nästan genial så när hon får kontakt med sig själv (inte "sig själv") så kommer hon förmodligen att skriva nåt fruktansvärt läsvärt. Boken "Allt" är mest en gestaltning av en narcissistisk personlighet. Och det är förmodligen oavsiktligt. En hjärna, ett öga. Det finns ett kort avsnitt i boken där huvudpersonen (om det nu finns en sån) får uppskattande blickar och kommentarer pga sitt utseende. Hon beklagar att ingen av dem som tittar på henne orkar lägga märke till titlarna på låneböckerna hon har under armen. Får mej att tänka på en Lugn-pjäs där ett par har samlag på scenen och kvinnan utbrister: - Åh det här är bra för mitt självförtroende!

Det värsta med tomheten, förutom att den är outhärdlig, är att den kanske får oss att börja bli religiösa. På nåt bakvänt sätt lägga en filt över vår mödosamt erövrade tankeförmåga. Som när allt hopp är ute och t o m ateisten ber till Gud. Och på tal om det så tycker jag att lapparna man ser på stan med slagorden "USA ut ur Irak" borde ersättas av "Religionen ut ur hjärnan". Kan ingen sätta upp såna lappar? Jag orkar inte. Jag har tvättid idag.

Bob igen!

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"

krishantering 2

Ett tack riktas härmed till de två helt extra-ordinära damer, Carola till vänster, syster till höger, som tog mej och min 40-årskris och satte oss i baksätet och lät oss färdas i ytterfil genom krisens alla faser, inbäddad som i ett slags härligt badskum, ett mysigt vitt mikroskum på baristans finaste latte. Som tog mig från min allra vilsnaste vildmark och la mej tillrätta i ett ulligt dun. Temat för deras insatser gick under namnet "pleasure and pain". Jag tror att själva painen var att efter fyra dagar behöva skiljas från alltsammans och återvända till vardagen. Dessutom med magknip till följd av en lysten hängivelse åt en av dödssynderna; frosseri. Min nervösa disposition tycks dessvärre ämnad åt sträng asketism. Men ner åkte det ena ostronet efter det andra, de mjuka runda vinerna, solomillon och grillade lökar, tårta, cava, cortado med avec, den feta fina pata negran, ostarna, gåslevern och sista kvällen en perfekt rörd martini. Sjönk in i dimman på hotellet när kroppen så smått började sin eskalerande protest. Men det var det värt. Jag gör om det när som helst. Förstås.

Läser förresten att den franska organisationen De la Question Gourmande har skickat en petition till påven för att få frosseri struket ur de sju dödssynderna.

Damerna på bilden gjorde dock sitt bästa att mildra effekterna av frosseriet. Jag introducerades i kanotism och uppnådde under några korta ögonblick i kajaken en känsla av samförstånd med vattnet omkring mej. Vi vandrade i bergen. Solen sken och löven viskade. Vi simmade i bassäng och bubblade omkring i jacuzzi. Varje dag låg instruktioner i ett vackert kuvert. Plats, tidpunkt och lämplig klädsel. På mitt vackra hotellrum hängde generande foton av mig från dåtiden. De hängde liksom i ett försonande sken. Det var ett nådens ljus över hela krisen. Tack.

Krishantering

Detta är precis vad det ser ut som. Jag har 40-årskris och lär mej paddla kajak. Mer rapportering från krisen kommer.

Corazón loco

Bebo Valdés och El Cigala. Från skivan Lagrimas negras som ju är en av de bästa skivor man kan tänka sej. Bebo som av nån anledning bor i Brandbergen är en i Sverige okänd världsartist. Latin Kings fick med honom på sin senaste skiva. El Cigala är gitano, tänk om man hade hans sångröst. Och hans frisyr.

bl a bl a söndag eftermiddag

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.

Nej tack

Något gick fel. Jag ämnade visa en åsikt. Men jag tror att macen som vanligt ville jävlas så det blev spegelvänt. Men det kan vara en stimulerande övning att läsa från höger och upptäcka hur raffinerad hjärnan är när den automatiskt vänder tecknen rätt. T-shirten är designad av Magnus, Ja.nu.

Febergnäll

Har fastnat för uttrycket "praktiskt taget". Det rör sig någonstans mellan det närvarande och det utopiska. Jag har praktiskt taget legat i koma de senaste dagarna i en svårartad förkylning med diverse kroppsliga och själsliga bieffekter. Praktiskt taget någon annanstans. I hjärnans trögflytande sörja trampade neuronerna runt med motstridiga men påtagliga budskap om tid och rum. Istanbul föreföll ett tag ganska övertygande. Pga Orhan Pamuk vars bok föll ur mina händer när feberyran satte igång. Topkapi en mulen januarieftermiddag med långa skuggor bakom människorna. Kall snö , varmt te, frossa, het hud, rött svullet innandöme. Och A stekte mat i köket, kombinationen välbehag och livsfarlig här-och-nu-känsla. Då och då uppstod behovet att kommunicera ut ur drömvärlden till en verklighet jag nästan kunde tro på. Det fick mej att ibland utstöta ett läte som avsåg att beskriva hur plågsamt det var bara att försöka låta. Sen förflyttad till soffan för några dvd-filmer. Orkade säga att Transamerica var en riktigt asdålig skitfilm innan jag tuppade av igen. Hollywoodmakarna kan krysta fram hur mycket skit som helst för hur mycket dollar som helst utan att det ens luktar. De är som mest förljugna när de gör sina så kallade independent-filmer. Oklara ångestvisioner utan riktning eller substans. Sötat med aspartam och påfläskat med några käftsmällar. Man blir diffust illa berörd, affekten som självändamål, själslig onani. Osv. Vaknade till för filmen Requiem som fungerade febernedsättande. En tysk film om en flicka som försöker frigöra sig från sin strängt religiösa familj men blir besatt av djävulen och tvingas genomgå exorcism. Samtidigt förstår man att den handlar om nånting annat och det blir smärtsamt, sorgligt men inte förrän efteråt när man funderar och fattar. När konsten imiterar verkligheten är den som bäst. Det är kanske konstigt.

Släpade mej till jobbet idag. Min nuvarande handledare har blivit som en guru som jag behöver träffa för att kunna tänka klart. Men på telefonsvararen snörvlade han fram att vår timme var inställd p g a en virusinfektion. Och där satt jag så tapper med kroppen full av treo. Utan tillstymmelse till tankeförmåga. Vilket praktiskt taget kan vara en fördel när man behöver idka ofokuserat lyssnande och hitta en andemening.

Fick vatten på min kvarn apropå föregående blogginlägg när jag nu läste att Astoria ska börja konceptualisera sina filmvisningar så att de vänder sig till olika målgrupper. Skräddarsytt alltså för den "grupp" man tillhör. Somliga vill ha skitfilm med popcorn och läsk, andra finfilm med espresso och belgisk choklad. Le Mikkos målgrupp vill däremot ha fruktansvärt bra film, liggstolar, askfat och ingen reklam. Men vem frågar mej? Ska väl egentligen vara tacksam. Den dagen man tillhör en målgrupp är luften slut. Då är det kört. Man har blivit en stepford-wife.

Distinktion

Missförståddhet kan vara en privilegierad position. In splendid isolation. Men min narcissism räcker inte till. Det smyger sig in livsyttringar. Som häromnatten när jag vaknade av att en kvinna och en man i powersuits höll på att möblera om min lägenhet. Jag reste mig upp och sa ganska myndigt: "Nä nä, låt möblerna stå kvar!" Min röst ekade ut i rummet. Jag gnuggade ögonen och det flinka paret var borta. Det var bara en psykos. Nattskräck. Brukar vara mycket värre, ofta med ormar och spindlar, eller den gången det stod en brandman i slalompjäxor i hallen. Då blev jag riktigt förbannad. I alla fall så fick jag utan vidare en tolkning av en kollega. Vilket får mej att minnas Freuds ord: Ge aldrig ut en tolkning utan att ta betalt. Men kollegan hävdade gratis att ommöbleringen av lägenheten var en gestaltning av min känsla av att ha tappat kontrollen. I vilket fall stod jag kvar där en stund för att se till att de där mäklartyperna inte skulle komma tillbaka. Sen öppnade jag balkongdörren och tittade ner på Hornsgatan som såg otroligt konkret ut. Klockan var 5.25. Vargtimmen hade passerat och det fanns ingenting att vara rädd för.
Missförståddheten får mig inte att njuta i förträfflig isolering. Den gör mej bara nervös. Föregående blogginlägg tolkades som barnhat. Hur tydlig måste jag vara här uppe i mitt barnlösa elfenbenstorn? Det var ju bara den pågående och ständigt allomfattande disciplineringen jag avsåg att beklaga mej över. Disciplineringen av den svenska människan. Så fort vi hänvisas till grupper är vi på väg att disciplineras. Vi måste se upp. Barnvagnsförbud och barnfria resmål må vara hänt. Jag kan förstå att man inte vill ha en bamseklubb nedanför fönstret när man släpat sej iväg på sin solitära solresa. Jag skulle sitta där på balkongen med min ginåtonic och inte våga titta ned av rädsla för att se ett barn bli mobbat eller åthutat. Det problematiska är disciplineringen genom segregation. Vad kallades det där som Bourdieu ritade upp över staden Lyon? Sociogram? Hur vi rör oss genom stan i vattentäta skott. Våra aktiviteter är ålders- och klassanpassade. Det är ett maktmedel som inte märks, en diskurs som vi internaliserat och till och med tror att vi gillar. De sociala ingenjörerna har lyckats. Var sak finns på sin plats och låter sig omärkligt kontrolleras. Eller är jag paranoid?

Segregation

Februari. Kylan motverkar visserligen brunslasket men får både kropp och själ att frysa. Ville i söndags kväll bada bastu men badhuset stängde kl 17. Allt är så fiffigt ordnat här i Jämmerdalen. Inga aktiviteter efter Bolibompa. Ändå bor vi i ett av världens kallaste länder. I Istanbul är det nog bara hälften så kallt. Men där vimlar det av vackra hammam där man kan ligga på en varm stenhäll och titta upp mot det välvda taket som har små gluggar där ljuset svagt sipprar in och njuta av tystnaden och av att få tänka sina egna tankar. Men i Sverige är badhusen lika lite som nåt annat utformat för att skänka njutning. De är gjorda för barnen. Dessutom är de skitiga (badhusen alltså, inte barnen kanske). Vi andra bör ägna oss åt uppbyggliga aktiviteter som stärker vår folkhälsa och höjer vår BNP. Lite värms man av ryktet att ett hammam ska byggas på Söder. Men jag misstänker att det kommer ha öppet under kontorstid och till bristningsgränsen fyllas av lattemammor, varannan-helg-pappor, mountainbikebarnvagnar och korv- och glassförsäljning. Vingresor har infört barnfria resmål. Det är ytterligare ett kulturellt sjukdomstecken. Vad är det med oss? Vad är det vi lider av? Minns en spanjorska som på besök i Sverige fascinerades av vår förmåga till grupptillhörighet. Hon såg alkisarna på parkbänken, typ: "Här sitter vi som är alkisar." Var och en på sin plats. Allt på rätt hylla. Etiketterna framåtvända.

Såg en film

Såg en himla bra film: The Queen. En film om hur Dianas död satte drottningen på pottan. Hennes stoiskt brittiska återhållsamhet utmanades av "folkets" eller tidningarnas längtan efter kollektivt känslosvall. En kollision mellan en gammal viktoriansk tradition av keepin a straight face och den moderna massmediala känsloutlevelsen som Lady Di representerade medan hon levde. I filmen visas en autentisk intervju med Diana där hon framstår som ganska infantil och med bristande mentaliseringsförmåga. Drottningen à la Helen Mirren tittar fundersamt på intervjun som om hon har en känsla av att hon betraktar en ny sorts människa. Det är verkligen riktigt bra gestaltat. Brytpunkten mellan det gamla neurotiska samhället med sin självbehärskning at all times och det nya borderlinesamhället där alla impulser släpps loss och den inre världen läcker som ett såll och hela tiden behöver påfyllning. Diana som den bekräftelsetörstande moderna människan. Dramat blir existentiellt. Drottningen står och betraktar en skjuten hjort och får en diskret tår i ögat. Det kan misstas för hennes sorg över Dianas död men handlar nog om en identifikation med villebrådet, den stolta 14-taggaren som skjuts ner av en kickorienerad investmentbanker på viltsafari. Symboliken i filmen är helt underbar. Bilkraschen föregår den kulturella kraschen. Men man kan strunta i all symbolik och njuta av Helen Mirrens skådespeleri. Bra skådespeleri är som konstverk. Man kan sitta där och bara njuta och förundras.

Svans värld

Fågelkvinnan som hade elva svanar i sin lilla etta på Kungsholmen. Man fascineras. Förutom de uppenbara frågorna som infinner sig: Hur och varför? Så undrar man: Vem är hon? Och hur har hon det nu när svanarna forslats bort och hon har blivit Fågelkvinnan i massmedia?

Bilden av hur hon smyger ner till Norr Mälarstrand, hur hon på nåt magiskt sätt lyckas fånga in en svan som hon sen pustandes och stånkandes och helt osedd släpar upp till lägenheten. Detta gigantiska och argsinta fjäderfä.

Jag kan vara en av de personer som faktiskt sett Fågelkvinnan. Min arbetsplats vetter mot en innergård där jag och en kollega upptäckte en fågel som omöjligt kunde tillhöra den normala faunan i Vasastan. Den var stor och såg ovanlig ut och låg där på marken och spelade död medan en katt försökte få liv i den för att kunna döda den långsamt och lekfullt. Katten slog otåligt på den med tassen men inget hände. Vi ingrep genom att ringa Djurskyddet. De skickade en äldre dam som såg ut precis som en sån som har elva svanar i lägenheten. Smidigt fångade hon in fågeln och bar iväg med den så enkelt och okonstlat. Det märktes att hon föredrog djur framför människor och att hon hade en särskild relation till fåglar.

Vad är det med svanar? De är långhalsade och (sägs det) monogama. Ett svanpar hade byggt bo precis utanför Kapellskärs uteservering. Kanske var det deras monogami som fick det att verka liksom både värdigt och skamlöst på samma gång där de låg och gonade sej tillsammans precis nedanför våra fötter. Vem bryr sej om två ankor hånglar? Men svanar borde sköta det mer privat.

En kollega berättade ett barndomsminne. En svan hade frusit fast i sjön. Den fick hackas loss och tinas upp i deras badkar. Kollegan gick upp på natten för att pinka och där satt en svan i badkaret och fräste. Fellini och Dalí på en gång. Man undrar hur svanar tänker i såna stunder.

What's next?

Insåg till min lycka när jag läste Andres Lokkos krönika i SvD att jag inte var den enda som gråtskrattade åt den stora och viktiga händelsen att E-type, och då tyvärr inte bilen, blivit invald i Skönhetsrådet. Som om det inte räckte med att han är Kulturambassadör för Luleå. Man kan bara konstatera, med The Beautiful Souths ord: The world has gone Disney and there's nothing you can do.

Rädsla urholkar själen

Telenor ringde min telefon- svarare. "Det verkar som om (sic!) jag fått tag i en mobil åt dej." Sen kryper det fram att den inte finns i butiken förrän "i morgon." Och det är norska för "aldrig". Men vi får väl se. I morgon. Har blivit lite fäst vid den där lilla manicken. Apparaterna besjälas. Det känns ibland som om min mobil har mer innehåll än min hjärna. Alla bra låtar, foton, lustiga ljudinspelningar. Laurie Anderson säger att vi lär oss av våra maskiner. T ex hur vi samtalar. Tänkte på det på posten idag. Kvinnan talade som en maskin: "Det-blir-hundra-tio-kronor-önskas-kvitto." Rassel i apparaten. "Var-så-god-tack." De där datoriserade telefonsvararna låter mer levande, även om deras intonation är lite underlig. Kommer ihåg en talsvarskvinna (vad heter de? Och är de kvinnor? Jag menar, även om de är konstgjorda?) som sa siffran noll på ett så ödesmättat sätt. Det kändes slut, finito. Inte bara saldot, utan hoppet.

På väg från posten gick jag omedvetet gatan fram och gjorde av nån anledning bokslut och funderade över alla bra saker med 2006. Kom fram till att det var sånt som jag missade som var bäst. Bounces version av Gökboet på Dansens hus t ex. Och Galeasens uppsättning "Rädsla äter själen". Den missade jag också. Bygger på en film av Fassbinder som hade den svenska titeln "Rädsla urholkar själen". Det är en av Fassbinders bästa filmer. En kvinna och en man blir kära och får det skitsvårt. Hon är äldre än han, han är invandrare. Och han spelas f ö av Fassbinders pojkvän Salem från Marocko. I min videobutik finns det så himla många filmer men ingen fassbinderfilm. Det är som om man bodde på Grönland.