ikea

Skulle skriva om positiva saker på den här bloggen men den har helt spårat ur. Mer och mer har det blivit ett allmänt skitsnack om ingenting. Man kommer att säga att jag ägnade mitt liv åt att beklaga mej. Men idag var en bra dag. Nådens ljus sken över Mikko som gick planlöst genom stan på jakt efter - ja en liten bänk av trä som jag såg för min inre syn. Solen sken och fåglarna gapskrattade. Så varför fick jag för mej att dra till ikea? Det tog bara 20 minuter därinne så började jag hata: kapitalismen, globaliseringen, barnarbete, barnfamiljer som står i vägen, heminredning, kamprad och all skit som tillverkas helt i onödan. Så mindes jag när C var på ikea och helt enkelt gav upp och satte sej ner och grät. Helvetets förgård eller är det de fladdrande själarnas limbo? I vilket fall måste den labyrintiska konstruktionen innan man når utgången ha en helt sadistisk innebörd. På tunnelbanan i ett transcendent tillstånd blev alla människor omkring mej som en skulptur, pietá, alla verkade trötta och inte direkt ledsna men - ja bara så in i norden trötta. Ett medlidande växte fram i den del av mig som inte var bedövad. Jag tittade som vanligt på händer. I vila och i rörelse. Och somliga däremellan i ett tillstånd av ovisshet och beredskap. Att göra av sina händer. Ett par som inte kunde hålla händerna i styr, ett annat som slocknat. Allt outtalat mellan dem som ett svart hål som sög energi. Jag tittade bort.
"Vi var inte kära men vi var... ledsna." (Liv Ullman i Scener ur ett äktenskap)
Jag var inte ledsen men medlidsam intill projektionens gräns. Kanske har jag börjat kännas vid min självtröstande förmåga. Kom hem med servetter, glödlampor och en hel del annan skit. Om man kunde bygga det man tror att man behöver. Det är en begränsning att inte vara händig. Nästan som ett handikapp. Så nu kommer min fråga: kan jag ansöka om medlemskap i de handikappades riksförbund eller måste jag starta en egen förening? Det är i alla fall ett gott tecken att man kan trösta sej själv. Det betyder inte att man håller på att tappa stinget. Jag tror egentligen att självempati är den största mänskliga förmågan. Och bristen på den en livslång förbannelse. Jag träffar så många duktiga magra ledsna människor. De har lärt sig självdisciplin och har nått höjden av sin förmåga men de kan inte se på sig själva med ömsinthet. Kanske skulle den förmågan äventyra tillväxten.
De som läser den här bloggen (eller skummar den) brukar råda mej att skriva en bok istället, eller en artikel åtminstone. Ungefär som man säger till nån som inte kan sjunga att han borde sjunga på operan istället så man slipper lyssna. Jag som trodde att bloggen som fenomen uppfanns just för såna som mej. "Såna som mej". En hemlig önskan om kollektiv alienation. Vi håller varandras händer på tunnelbanan och sjunger nånting av Sade. Försonade med bristerna i vår anala retention. Men det vore att ha kakan och äta den. Det har man ju lärt sej att det går inte.