tisdag, juni 15, 2010

Martha

Jag tror inte att nånting är som det måste vara. Det är ganska svårt. Just när jag ska somna kommer jag på varför. Då blir jag klarvaken men tanken är borta. Då läser jag Doris Lessing. Det finns nästan inget bättre. Jag blir ofta avundsjuk när en författare lyckas fånga det där komplexa med ett enkelt raktuppochnerspråk. Andre delen i serien om Martha Quest, Bra gift, gestaltar Marthas frihetslängtan och känsla av att vara fast i en dödligt sövande tillvaro. Hon är en stark person som vägrar förfalla till självömkan eller martyrskap. Hon tyr sig till kommunismen. Vilket är en underbar ironi. Just när hon ska bryta sig loss från äktenskapet med en man som ger henne rysningar eftersom han ser ut som en handelsresande - hon har bestämt sig för att lämna honom och blir uppmuntrad och ömkad av kommunistgruppen - blir hon upptagen med en massa åtaganden som hon inte kan dra sig ur. Hon blir matt och får skjuta på frigörelsen nån dag. Hennes man vädjar till henne att fortsätta med de åtaganden som anstår en bra gift kvinna. Hon reagerar på hans sentimentala vädjan med självreflektion:

Men om han hängav sig åt overkliga känslor, vad gjorde hon själv? Det ena svarar alltid mot det andra - ett chockerat ögonblick betraktade hon utifrån den orubbliga envishet som hon kallade stolthet, men vände genast bort blicken igen. Ty om hon lät den svikta ens ett ögonblick vore hon förlorad; hon kunde bokstavligen känna en våg av självbelåtet medlidande stiga upp inom sig - ty självmedlidande var vad som skulle välla upp om det blev sprickor i den där "stoltheten." Men hon skulle inte tillåta några sprickor. (s 426)

Det är en genial beskrivning av ambivalens och den hotande fastlåstheten som är ambivalensens andra sida. Jag undrar hur ofta hängivelse till en politisk ideologi är en lösning på en känsla av instängdhet och ofullgångenhet. Empati kan ge utslag av altruism men för att det ska bli ideologi krävs nog en egen frustration. Tror jag. En privat otillfredsställelse. Det olevda livet.

När ska man komma på hur man ska leva sitt liv? Jag är förvånad över att jakten på till exempel ära eller pengar är så komplicerad. Varje steg åt det hållet för mig bort från mig själv. Det är ju knappast en vinnande disposition. Det som kvarstår när jag återvänt till mig själv efter nåt litet patetiskt försök att "satsa på mig själv" är en oro. Kan man lita på sin inre röst? Eller kommer den och går lite hur som helst beroende hur man mår, vad man ätit till lunch och hur man har sovit på natten?

Är det bättre att bara köra på och strunta i utsikten? Men då blir det ju sannerligen meningslöst alltsammans.

Inspiration är kanske en hastigt uppflammande känsla av vad som egentligen är viktigt. Men för mig är den så hastigt uppflammande att jag inte hinner samla ihop mig själv innan den slocknat. Kvar finns bara en jämrans trötthet. En tjockhet i huvudet.

Martha anar, men kan inte se det lika tydligt som läsaren, att hennes liv nästan uteslutande betingas av rådande omständigheter och rådande moral. Samhällsvarelsen vars tragik bygger på den aningslösa uppfattningen att hon har valt sitt liv. Ett motstånd skulle innebära att försöka andas med gälar. På torra land. Martha har en känsla av att det kan förhålla sig så. I slutet av boken får man en känsla av att hon är beredd att ta risken. Det finns en stor likhet med Patrick Whites The Aunt's Story. Men Theodora Goodman inser att loppet är kört och väljer galenskapen istället. White var ju pessimist. Jag vet ännu inte hur det är med Lessing.