Bli skriven

Det är skillnad på om ens liv återberättas i DN:s söndagsbilaga eller i till exempel en psykiatrisk journal. Jag vet inte vilket som är värst.

Stämningsläget förefaller neutralt. Är välvårdad, ser pigg ut. Ger god kontakt. Är orienterad till alla kvaliteter.

Det var väl Wittgenstein som sa att det inte finns någonting utanför språket. Kanske inte ens ett själv. I synnerhet inte ett själv. Det måste liksom berättas för att finnas. Jag tycker att det är beklämmande. För det innebär att man bara finns till så som man råkar framträda i en språklig akt. Men den psykiatriskt kyliga reduceringen är en sorts försäkran om att man inte ska behöva hamna i en behandlares subjektiva inre röra. Det är i själva verket behandlaren som ska reduceras.

Laurie Anderson sa: And when they say 'lets do it by the book'... what book? Because it makes a lot of difference if it's Dostojevskij or just... you know... Ivanhoe.

Frågan är vilken bok man själv vill hamna i. Vem ska skriva den och hur ska den formuleras. I facebook verkar det narrativa självet röra sig inom ramen för en sorts speglingsakt baserad på idéer om att vara i rörelse, att växla mellan platser, situationer och grupper av medmänniskor, kort sagt att vara orienterad till alla kvaliteter. Facebook kanske hjälper till att hålla samman denna fyrdimensionella orientering, eller också är det kanske tvärtom. Att den löses upp och skakas om. Kanske är det inte bara jag som är rädd för att hamna i en situation där man statusuppdaterar samma situation om och om igen, samma soffa, samma vägg bakom, samma ansträngda min. Man checkar in i sin privata öken. Och ingen orkar ens gilla det längre. Bättre då att hålla sig i rörelse, dyka upp med sig själv på olika platser, med olika metonymier framför sig och omkring sig.

För att trivas i mitt yrke måste man på något sätt bli antipsykiatrisk. Man behöver gå från den subjektiva objektifieringen av den andre till en intersubjektivitet som kan vara skitjobbig och obekväm men som på något sätt verkar mer verklig. Men hur ska man veta om det är verkligt? Eller stå ut med att man inte vet? Lösningen borde ligga i att man möts i att inte veta. Det skulle kunna vara början på ett utforskande. Men inte det så kallade sokratiska utforskandet som verkar ha fått innebörden att leda i bevis, att övertyga, istället för att dela förvirringen. Utforskandet måste på nåt sätt börja med att man ger upp. Men att ge upp är en väldig ansträngning. Man kan hamna i att frenetiskt göra motstånd mot det på samma sätt som ett spädbarn gör motstånd mot sömnen. Dessutom är hela processen bortom en språklig akt och låter sig inte beskrivas på något sätt alls. Jag undrar om det var det som till exempel Beckett var på spåren.

 The fact would seem to be, if in my situation one may speak of facts, not only that I shall have to speak of things of which I cannot speak, but also, which is even more interesting, but also that I, which is if possible even more interesting, that I shall have to, I forget, no matter. And at the same time I am obliged to speak. I shall never be silent. Never.

I do not want what I haven't got.

Barn är ju meningen med livet, som Gulletussan sa. Och vi som inte har barn kan antingen hasa runt och skämmas för oss själva eller välja att frimodigt gå med i De Barnfrias Förening, som ordnar tipspromenad och vuxentombola i vargtimmen. Vi kan även komma hem till en tyst och varm lägenhet och i den takt vi vill skala av oss skalplaggen, snyta oss och sätta oss på toa och lösa korsord utan att någon kommer på tanken att fråga vad vi gör eller hur länge vi ska sitta där. Vi kan till och med tända en cigarett i soffan i vardagsrummet och låta den giftiga röken singla genom rummet medan vi betraktar det faktum att modersmystiken fortsätter att ligga nerfrusen på fertilitetskliniken. Det problematiska med att vara barnfri är att man inte kan bli avundad. Ingen förälder som passerar när du har nån sorts esoterisk kvalitetstid med dig själv kan stanna upp och utbrista: "Åh vad skönt det ser ut! Jag önskar att jag inte hade några barn!" Det skulle vara pinsamt och obehagligt för alla. Och bara att antyda att man har det bra utan barn kan väcka medlidande med den aningslöshet, eller ännu värre, det uppenbara förnekande man fastnat i. Det är alltså en låst position för båda parter. Ibland kan dock småbarnsföräldrar säga: Du vet inte hur bra du har det. Men det är förstås ett problematiskt påstående som man bara kan besvara med ett motsvarande.
Om det finns en barnfödarnorm, som Lena Andersson skrev för länge sen i DN, så måste den innebära att de som välsignats med barn behöver den barnlösa som skrattspegel när tilltron till det mäktiga livsvalet sviktar. Om det nånsin gör det. Jag vet inte. En sak jag vet är att man inte ska ödsla tid på att bli upprörd över DN:s söndagsbilaga. Ändå kan jag inte låta bli att fontänkräkas över latteskålen när jag läser det ena reportaget efter det andra som mynnar ut i att allt blev bra när personen i fråga fick barn. Det spelar nästan ingen roll vem som intervjuas, vad de har åstadkommit, vilka tankar de lyckats uppfinna eller hur de har överlevt. De kan ha uppfunnit världsfred och skrivit en fantastisk roman. I söndagsbilagan handlar det ändå mest om att de har barn och att de följer barnen till dagis trots att de har så mycket att göra och att de planerar sin tid för att hinna umgås med barnen och gärna även vad barnen tycker om hur det är att ha just den föräldern till förälder. Jag tror att Dagens nyheters söndagsbilaga representerar själva hjärtat i samtida svensk kultur. Men utan att veta om det. För den som representerar normen behöver ju aldrig bli medveten om den. 
Som man kommer man lite lättare undan. Men hur är det att som medelålders kvinna hävda att man är nöjd i sin barnlöshet? Vilka metoder behöver man ta till för att övertyga? Föds det en inre press att få livet att framstå som helt otroligt kul nästan hela tiden? Blir varje svacka, självtvivel eller vilsenhet bara ett uttryck för den tragiska barnlösheten? I så fall har vi med en norm att göra, inom en diskurs, och inte någon biologisk självklarhet.