Vad jag inte gillar är alla tanter som ser teaterbesök som en social händelse. Deras pladder som alltför långsamt avtar när föreställningen har satt igång. Men utan dem inga teatrar. De har förresten ingen annanstans att ta vägen. Det svenska samhället har inga platser på kvällstid för andra än de som är 20 nånting och vill supa och för att få göra det är beredda att förnedras på alla möjliga sätt. För att bli insläppta måste de dessutom vara svenskfödda. Vi irrade omkring på jakt efter nånting att äta och dricka. Men det är omöjligt. Det finns ingenstans.
Jag såg häromdan en powerpoint-presentation med en världskarta som byggde på s k World Belief Systems. Sverige hamnade långt åt helvete utanför, i en isande periferi, tillsammans med - Japan. Två udda kulturer i en värld där resten är överens om några grundläggande saker. Vi är mer aparta än norrmän och finnar. Åtminstone finnar. Så snacket om integration blir lite komiskt. Kan vi verkligen kräva att människor som är mer normala än vi ska integreras för att bli mer onormala? I och för sej gillar jag allt som är onormalt. Men ändå. Det känns inte schysst. Skruvat på nåt sätt. Som den där sketchen där kursledaren i svenskhet säger: "Så där, nu går grannen in till sig, då kan vi gå ut i trappuppgången!" Är det vettigt va. Istället borde vi ordna kurser där invandrare lär oss att bete oss som folk. Till exempel lär oss hur man hjälper varandra. Hur man umgås. Hur man hanterar olikhet. Det är nästan bara svenskan som har ett ord för gemenskap. På engelska finns visserligen Togetherness, men det används ju knappast. Det svenska gemenskap bygger på likhet. Svenskar kan bara umgås med människor ur samma socialgrupp, med samma inkomst, samma levnadsförhållanden och samma civilstånd.
Det där med saab är också obegripligt. Man skulle kunna tro att det var sjukvården eller äldreomsorgen som skulle räddas. Men det är ett företag som nästan aldrig gått med vinst det handlar om. Som tillverkar bilar som nästan ingen har råd att köpa. Lägg ner. Men det är väl en symbol för nånting. Kanske en symbol för hur vi mår.
Vi mår så himla dåligt, vi super ner oss, vi äter mer antidepressiva mediciner än större delen av världen, vi tar livet av oss, vi kan inte sova, vi är nåt så fruktansvärt sjukskrivna för besvär som ingen utanför Jämmerdalen ens hört talas om. Vi orkar inte mer. Kan nån rädda oss, nån från typ EU? Vi har ju mer problem än Ukraina.
Dagtid ska vi vara barnfamilj. Annars kan vi verkligen inte göra anspråk på att försöka vistas någonstans. Det vore förmätet. Jag antar att det är kvällstidens ritualer som så småningom leder till dagtidens aktiviteter. Hela svenska kulturen som en mating ritual. I så fall den mest primitiva kulturen i världen, enbart inriktad på barnalstring. Vi föds, vi föder, vi tar pensionsförsäkring, vi dör.
Men vi är många som står utanför. Vi ska bilda en egen tätort. Där ska alla vara välkomna överallt alltid. Det ska vara så himla blandat. Och så ska det finnas trevlig personal. Vi behöver bara en riskkapitalist så om nån känner nån.
fredag, december 04, 2009
torsdag, november 12, 2009
dröm
Att sitta på en pinnstol
och möblera sina drömmar
i chockrosa isterband
som Kristina Lugn uttrycker det är kanske inte en idealisk livssituation. Även om isterband kan vara gott. Det är bara ett så äckligt namn. Men ibland hör man folk prata om att förverkliga sina drömmar. Jag fattar inte det. Fattar inte poängen. Att förverkliga sina drömmar brukar handla om att man ska paddla till Antarktis eller börja föda upp tryffelsvin. Det handlar alltid om nåt helt annat än det man gör. Hur kommer det sig att man hamnat så långt från drömmen? Som om man hela livet har färdats i fel riktning, bort från det man vill, i riktning mot det man inte vill. Man skulle kunna tro att det har med matematik att göra. Att det är ödesbestämt på ett matematiskt vis. Som om man egentligen bara gjorde en liten sväng bort från drömriktningen men att graderna i avvikelsen mångfaldigas för varje dag, varje minut.
Vissa dagar skaver tillvaron nåt fruktansvärt. Redan från det att man öppnar ögonen. Igår var det en sån dag. Jag hittade inte mobilen så jag kunde inte stänga av alarmet. Jag stötte emot saker, spillde omkring mej och bet mej själv i kinden. Hittade inga rena kläder. Gick mot tunnelbanan alldeles stel och hukande, stapplande, frusen, men ihopbiten och bestämd. Det är bara att bita ihop. Vi svenskar är väldigt bra på att bita ihop. Förutom att vi är väldigt effektiva och demokratiska och oartiga på gränsen till hänsynslösa så är vi väldigt bra på att bita ihop. Det måste man säga. På tunnelbanan. Folk så grå och gråblå stiger på. I Hammarbyhöjden. Det är nåt speciellt med just Hammarbyhöjden. Folk där verkar särskilt sammanbitna.
När allting skaver får man för sej att det ligger en dröm nånstans, slängd åt sidan, som det är jävligt bråttom att förverkliga. Det brukar iofs fattas några miljoner. Euro. Tack och lov. Det mest nedslående är när man inser att drömmen är fullt möjlig att förverkliga. Omedelbart. Typ att den inte kostar nånting annat än lite initiativförmåga. Lite jävlar anamma. Men jag kan inte förmå mej till att anmäla mej till den där tenniskursen för vuxna utan bollsinne. Kan inte. Jag vill inte tillhöra den gruppen kanske. Eller också är jag rädd att inte bli antagen.
Drömmarnas förverkligande brukar ha en påfallande likhet med vad som erbjuds av marknaden och magasinen. Det brukar sällan handla om att man vill förverkliga drömmen att stoppa världssvälten. Jag har inte hört nån säga att de vill föverkliga drömmen att erbjuda aidssjuka gatubarn i Ryssland en varm famn. Hur kommer det sej? Jag fattar verkligen ingenting. Människor är så komplicerade.
och möblera sina drömmar
i chockrosa isterband
som Kristina Lugn uttrycker det är kanske inte en idealisk livssituation. Även om isterband kan vara gott. Det är bara ett så äckligt namn. Men ibland hör man folk prata om att förverkliga sina drömmar. Jag fattar inte det. Fattar inte poängen. Att förverkliga sina drömmar brukar handla om att man ska paddla till Antarktis eller börja föda upp tryffelsvin. Det handlar alltid om nåt helt annat än det man gör. Hur kommer det sig att man hamnat så långt från drömmen? Som om man hela livet har färdats i fel riktning, bort från det man vill, i riktning mot det man inte vill. Man skulle kunna tro att det har med matematik att göra. Att det är ödesbestämt på ett matematiskt vis. Som om man egentligen bara gjorde en liten sväng bort från drömriktningen men att graderna i avvikelsen mångfaldigas för varje dag, varje minut.
Vissa dagar skaver tillvaron nåt fruktansvärt. Redan från det att man öppnar ögonen. Igår var det en sån dag. Jag hittade inte mobilen så jag kunde inte stänga av alarmet. Jag stötte emot saker, spillde omkring mej och bet mej själv i kinden. Hittade inga rena kläder. Gick mot tunnelbanan alldeles stel och hukande, stapplande, frusen, men ihopbiten och bestämd. Det är bara att bita ihop. Vi svenskar är väldigt bra på att bita ihop. Förutom att vi är väldigt effektiva och demokratiska och oartiga på gränsen till hänsynslösa så är vi väldigt bra på att bita ihop. Det måste man säga. På tunnelbanan. Folk så grå och gråblå stiger på. I Hammarbyhöjden. Det är nåt speciellt med just Hammarbyhöjden. Folk där verkar särskilt sammanbitna.
När allting skaver får man för sej att det ligger en dröm nånstans, slängd åt sidan, som det är jävligt bråttom att förverkliga. Det brukar iofs fattas några miljoner. Euro. Tack och lov. Det mest nedslående är när man inser att drömmen är fullt möjlig att förverkliga. Omedelbart. Typ att den inte kostar nånting annat än lite initiativförmåga. Lite jävlar anamma. Men jag kan inte förmå mej till att anmäla mej till den där tenniskursen för vuxna utan bollsinne. Kan inte. Jag vill inte tillhöra den gruppen kanske. Eller också är jag rädd att inte bli antagen.
Drömmarnas förverkligande brukar ha en påfallande likhet med vad som erbjuds av marknaden och magasinen. Det brukar sällan handla om att man vill förverkliga drömmen att stoppa världssvälten. Jag har inte hört nån säga att de vill föverkliga drömmen att erbjuda aidssjuka gatubarn i Ryssland en varm famn. Hur kommer det sej? Jag fattar verkligen ingenting. Människor är så komplicerade.
lördag, oktober 10, 2009
Vid Eden Lake
"Titta på teven, dricka vin, slappna av" som A brukar säga när han tänker högt i sitt dechiffrerande av det svenska mysteriet. Men det var ingen avslappning att titta på Eden Lake. Ni som har sett den förstår vad jag menar. När jag ser våld så tror jag att det är jag som utsätts för det. Det gör ont överallt, jag känner skräck och samtidigt blir jag ledsen. Tar liksom ut sorgen i förskott. "Hur ska de komma över det där traumat?" I Eden Lake är de iofs döda när filmen slutar. Men hur blir det för deras anhöriga? Jag googlade på filmtiteln och hittade recensioner och en intervju med James Watkins som regisserat filmen. Som vanligt när man läser intervjuer med regissörer så blir man besviken. Jaha det var det han tänkte. Det förvånade mej att recensenterna inte valt att jämföra Eden Lake med Hanekes Funny Games. De liknar varandra, men till Edens nackdel eftersom den saknar Hanekes stringens och totala ovilja att underhålla. Men båda är välgjorda och ytterst grymma. Båda handlar om präktig medelklass som blir omsorgsfullt torterad och slaktad. Watkins försöker få med nåt slags klassperspektiv som bara känns konstruerat, en sorts brittiska rednecks eller white trash kanske, som på nåt sätt ska förklara ondskan. Kanske en konflikt mellan arbetarklassens "ha det bra" och medeklassens "må bra". Det förstnämnda nåt slags indolent hängivelse åt omedelbara njutningar medan det senare innebär en kärvare strävan genom kroppslig kontroll, miljömedvetenhet, göra rätt, tänka och känna rätt, kort sagt inre och yttre disciplin. Det är den som bestraffas i filmen. Så slakten på medelklassen är kanske en ventil. För just medelklassen.
Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.
Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?
Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.
Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.
Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?
Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.
lördag, augusti 15, 2009
Vad man behöver
Gå nu in på den här sidan och fundera över om ni inte vill lägga ett fett bud på en lägenhet på Hornsgatan. Det kan vara precis vad ni behöver. Det skulle dessutom lindra min sorg över förlusten av detta profana kyrkorum, detta laboratorium för kontemplativa experiment. Man kan praktiskt taget försvinna därinne. Med dörrarna stängda är lägenheten alldeles tyst. Man kan höra sina egna andetag och klockan som tickar. Tiden är vårt enda hem. Kristina Lugn skriver dock att soffan är en viktig del av hemmet. Hon undrar även om man, när man dör, bärs ut tillsammans med soffan. Eller om man bärs ut var och en för sej. Jag tycker nog att växterna är en viktigare del av hemmet. Soffan bara står ju där. Men växterna växer. De gör anspråk på att bo där. Och de rör knappast på sej, de söker ingen annan sovplats. De flesta människor som säljer sin bostad brukar, vare sej de idkar homestaging eller ej, ta bort en massa saker. För mej är det tvärtom. Med viss vånda inhandlades några krukväxter och ställdes fram nån pryl som ska ge just den där illusionen av ett hem. Frågan är om vi nånsin har haft något hem. De flesta av oss har dock alltid haft en sovplats. Men hela idén med ett hem är väl ett borgerligt projekt sprunget ur 1800-talet. Precis som den monogama tvåsamheten. Medelklassen är ett ständigt pågående projekt. Kanske en räddningsplanka när vi riskerar att tippa över i ingenting. Skiljeväggen mellan det privata och det offentliga är väl också en 1800-talsprodukt. En av medelklassens diskurser. Fasaden, personan, gardinerna. Att kliva fram bakom gardinen uppfattas som gränslöst. Människor som saknar borgerlighetens diskreta charm brukar uppfattas som i avsaknad av gränser och omdöme. Men är det inte gränserna som gör oss till främlingar för oss själva? Det här att hela tiden vara innesluten i ett hem. Att stå bakom gardinen och nypa bladen av krukväxterna medan det inre livet är lika tumultartat som allt som tycks pågå på andra sidan gardinen. Var det inte borgerlighetens tryckkammare som födde psykoanalysen?
Oavsett om hemmet är en metafor eller en försvarsmekanism så är hela idén förförisk. En religion. Med Hemnet som dess apostel. Lägg ett bud.
Oavsett om hemmet är en metafor eller en försvarsmekanism så är hela idén förförisk. En religion. Med Hemnet som dess apostel. Lägg ett bud.
söndag, juni 28, 2009
Nevereverland
För mig var Michael Jackson en modern människa. En tragisk människa som längtar efter sig själv. Det har stått en massa om hans förlorade barndom. Som om det räckte som förklaring. Vad var det Arthur Miller sa om Marilyn Monroe? Nånting om det ödesdigra i kombinationen psykisk störning och kommersialism? Härifrån Sverige ser det nästan ut som om den amerikanska kulturens kärna består av grundantagandet att det går att konsumera bort alla negativa affekter. Det är förföriskt. Vem vill lida? Inte jag. Jackson försökte inte sörja sin förlorade barndom. Han verkar ha vägrat göra det. Det är väl det som kännetecknar den tragiska människan. Hon vägrar sörja och agerar istället. Agerandet underlättas av att ha gott om pengar och en massa rådgivare. Det är så ironiskt att hans nöjespark heter Neverland. Insteget i Neverland leder till Ingenting. Agerandet måste ständigt intensifieras för att täcka det ständigt vidgande hålet i själen som uppstår i flykten från sorgen. Och det funkar ju inte så det är liksom följdriktigt att det sen krävdes lugnande tabletter i allt större omfattning. Kanske är det därför hans musik är så ytlig. Den verkar inte ha haft nån annan källa än själva flykten. Det är det som är så modernt. Nån borde ha tagit honom om axlarna och lett honom till en stadig och moderlig terapeut. Inte Elisabeth Taylor. I en intervju för länge sen råkade MJ undslippa sej nåt negativt om sin pappa. Det uppstår då ett ögonblicks panik i hans ansikte. Han vänder sej till kameran och säger med en vädjande nästan tårfylld blick: "Sorry dad!" Det är det mest berörande jag upplevt i relation till Michael Jackson. Synd att han inte själv förstod hur sorgligt det var. Eller det kanske han gjorde egentligen innerst inne. Vem vet, inte jag.
fredag, juni 19, 2009
Midsommartraum(a)
Nu skimrar lägenheten av rengöringsmedel. Och Lagaplan blänker i solen. Jag lyssnar på Kate Bush, Sunset.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.
Därtill hyser jag medkänsla med de irakiska grönsakshandlarna på torget. Varje morgon kl halv sju börjar de bygga upp sitt grönsaksstånd och varje kväll vid nio börjar de montera ner alltsammans. Och så samma sak nästa morgon. Den senaste tiden i isande ösregn. Alla dessa stänger som ska passa ihop och hamras fast i sina fästen. Det är ljudet jag vaknar av. Kan inte nån stadsdelsförvaltarperson ordna ett permanent grönsaksstånd åt dem? De bidrar betydligt mer till trivseln och livet på Lagaplan än till exempel den svenska kyrkans outhärdliga trivselaktiviteter på andra sidan torget. När svenska kyrkan ska ordna trivselaktivitet på Lagaplan ställer de upp ett bord och säljer läsk och kokosbollar. Tänk om Jesus kunde dyka upp med ett schysst järnrör.
Fast jag hade tänkt att det här inlägget skulle handla om debatten som uppstått på grund av "humanisternas" annonskampanj. Jag håller som vanligt med båda sidor. För att undkomma religiöst förtryck är det en fördel att vara en medelålders heterosexuell man. Det samma gäller väl kommunism. Det sant profana är till för att skydda oss andra. Så jag sympatiserar med "humanisterna". Men håller samtidigt med Göran Rosenberg som ifrågasätter kampanjen. En gul stjärna kan inte användas i en kampanj mot judendom. Det är osmakligt och aningslöst. Det är en typisk svensk form av aningslöshet. Dessutom finns det väl en hel del annan blind tro som kan kritiseras. Religionen kan ju i bästa fall innebära ett sökande. Den svenska kyrkans läskförsäljning innebär mer av en uppgivenhet. Det finns inget mysterium men det finns läsk som piggar upp. De har även ett pingisbord och ballonger. Är det svaret på de stora frågorna?
Fast egentligen hade jag tänkt att det här inlägget skulle handla om att det återigen är midsommar i Jämmerdalen. Jag känner mig som Olle Ångest när jag går omkring bland jordgubbarna. Det kommer som vanligt att äga rum ett firande lite här och var. Det kommer att försäljas läsk och finnas tombola och fiskdamm precis som vid alla andra högtider. Gud så härligt.
Jag måste nog börja i terapi igen. Jag vaknar i gryningen och är skitförbannad på allt möjligt. Men nånting som är väldigt positivt är att jag köpte Maret Koskinens bok "I begynnelsen var ordet". Den handlar om Ingmar Bergmans tidiga författarskap. Fascinerande. Hon visar till exempel hur dikt och verklighet flyter ihop. Bergman klagar över att han alltid har en iskallt betraktande blick, även i känslomässigt nära och laddade situationer. Koskinen visar hur han använder scener ur sina filmer för att skapa sin självbiografi. Dikt blir liv alltså. Tydligen blev Bergman själv "chockad" av boken. Det kan man förstå. Koskinen har också en skarp blick. Hon skriver dessutom njutbart. Enkelt, ledigt, effektivt. Ni kanske redan har läst boken, den kom ju för några år sen.
lördag, maj 02, 2009
Springsteen, Bolaño, Björck, Kandre & äggröra
Inspirerad av Magnus (Rymdskeppet, se länken) som påminde om Atlantic City, har jag återigen hamnat i en Springsteenfas. Varför ska man utsätta sej för all skit när det finns nåt så bra som The River. På spotify fanns en liveversion. Men den bästa Springsteenlåten är för mej Youngstown.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bola ño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.
Comment?
Idag stod det ännu en hyllningsartikel om Roberto Bola ño i DN. Jag ska skaffa och köpa in hans sista roman 2666. I artiklarna om honom står det ofta att man inte vet så mycket om honom. Satt han verkligen i fängelse i Pinochets Chile? Var han verkligen heroinist? Vem bryr sej. Man tror sej i alla fall veta att han föddes i Chile, växte upp i Mexiko och levde sina sista år i Blanes norr om Barcelona. Jag läste De vilda detektiverna i vintras och kände nästan samma lycka som när jag var ung och läste Beckett eller Proust eller Patrick White. Jag fattar inte vad det är med den där boken. När man betraktar den liksom utifrån, texten och vad det står i texten, verkar den så obetydlig. Enkel. Det är väl det som är konst.
En annan positiv sak var filmen H:r Landshövding. Den bevisar att man kan göra konst av vad som helst. All Is Pretty. Om man bara tillåter sej att titta. Verkligen titta. Som Måns Månsson gjorde på Anders Björck. Jag tycker filmen visar hur totalt meningslöst allt är. Eller åtminstone allt som tas på allvar och är högstämt och tradtionsenligt. Anna-Maria Lenngrens Pojkarne i filmformat med Landshövdingen i rollen som sig själv. Meningen uppstår i gliporna. De rörande mellanrummen. Vår belägenhet i universum. Eller i Uppsala. Filmen fick mej att tänka på John Houstons sista film The Dead. Baserad på en novell av James Joyce. Det är kusligt livet.
Sen såg jag filmen om Mare Kandre. Speakerrösten inledde med att Kandres första bok Ett annat land var den första bok han köpte. Som vuxen. Sen intervjuas Jonas Thente (som f ö skrev Bolaño-recensionen i dag - allt verkar hänga ihop här) och säger då exakt samma sak. Ett annat land var den första bok han köpte som vuxen. "Jag med!" säger speakerrösten. Och jag tänker: "Jag med".
Vad betyder det?
Sen intervjuas paret Engdahl-Witt-Brattström och det är en gullig intervju. Jag undrar hur de talar med varandra när de äter frukost. Om de äter frukost. Min ideala frukost (som nästan aldrig tycks mödan värd när jag väl står där i köket) är scones med grädde och sylt och så äggröra till det. Eller tvärtom. Det är ett jävla pyssel. Grädden till sconesen måste vara hårt vispad men inte så att den blir till smör. Äggröran måste vara krämig, inte torr. Latten måste ha krämig mjölk, inte löddrig. Löddrig latte är bland det värsta som finns.
Fast det var kanske en överdrift.
Man kan ju helt enkelt bita ihop och dricka upp. Och sen är det glömt efter några minuter.
Det verkar som om "krämig" som konsistens medför en mer positiv upplevelse än "löddrig" eller "torr". Mer tilltalande. Det kanske är biologiskt.
söndag, mars 29, 2009
April bla
Hade så gärna velat gilla fever ray. Men det är trist som ikea. Snyggt och rätt.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.
Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.
Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.
Är fortfarande liksom irriterad på den där Ray Kuun som skrev boken som varnades för i förra inlägget. Boken borde ha en varningstext faktiskt. Den patologiska narcissisten använder sig av andras empatiska förmåga för att driva igenom sina egna planer. Karaktären i boken använder sig av sin förstående fru. Han ger sig inte förrän hon blir ett vackert lik. Och sen skriver han dessutom böcker om henne för att dränera henne ytterligare. Och boken är ju så skitdåligt skriven dessutom. Nä jag är fortfarande så jävla irriterad. Så går det när man ska försöka hänga med i samtiden istället för att sitta under sin högstämt immiga kupa. I splendid isolation.
Intryck doppas i amygdala för att bevaras som minnen. Undrar om inte språket, detta mystiska undflyende neurologiska system, som liksom Makten finns lite här och där, också måste doppas i amygdala för att bli begripligt. Om jag nån gång lyckas formulera nånting så visar det sej alltid vara ett minne. Minnenas trivialitet dunstar när man pillar ut några jästa fragment. De får sitt värde i att vara dåtid. Precis som surströmming. Här och nu har inget språk. Det är för banalt. Det finns nåt lockande i det förflutnas förtätning. Så många skuggor och vrår, en tät dimma där ansikten och repliker dyker upp. Minnet är som sobril.
Vi tog en cykeltur till Årsta och käkade på Palmyra kebab. A fick för första gången sen han kom till Sverige smaka schyssta kikärtsbollar. Sen cyklade vi över Årstabron i blåsten. Svettig och kall samtidigt och ljudet av grus och dofter från den skira grönskan. Ömtåligt hårt ljust och kallt, det är vårkänslor för mej. Hoppas de går över snabbt och att det blir så inihelvete hett inombords.
lördag, mars 21, 2009
Bokvarning & pjästips
Får inte längre några tips om hur jag ska göra bloggen läsvärd. Läsbar. Folk har gett upp. Jag med.Istället för att ge boktips kan man ge bokvarningar. Läs till exempel inte "En sorts kärlek" av Ray Kluun. Den handlar om en man som är ute och super och knullar runt medan hans fru ligger och dör i cancer. Det finns tydligen en fortsättning som handlar om att frun är död och han är ute och super och knullar runt. Det finns citat på framsidorna som tyder på att recensenterna har blivit berörda. Någon har gråtit "massor". Det är lika ofattbart som att någon tycker att Sex and the city är kul.
Boken är oavsiktligt - tror jag- intressant. Den gestaltar nämligen en total tomhet. Mannen (och den stackars frun) tillhör den nya medie- (över/under?) klassen. Det handlar mycket om vad folk har på sej. Inget fel i det. Men på ett tomt vis. Och lite ängsligt. Märkena ska kanske symbolisera huvudpersonernas ekonomiska framgång men lyser bara upp deras andliga katastrof. Till slut bestämmer sig frun för att ha en blå replay-klänning på sig när hon begravs. Och en diesel-jacka. Mannen tycker att hon ser så fin ut i sin replay och sin diesel. Kanske är det ändå inte oavsiktligt det där tomma?
Designermärken kan vara som smycken eller som "nånting i sig". Som en tag. De blir vackrast om de saknar representativitet. Då förlorar de sin unkna ängslighet, sina pretentioner. I pjäsen Full galopp som går just nu på Fria teatern på Kungsholmen (de ger även Höst och vinter i sin andra lokal i Högdalen, skynda och se sista föreställningen på torsdag för den är så stabilt bra) droppar huvudpersonen märken och namn till höger och vänster. Men inte på ett tomt onanistiskt-narcissistiskt vis utan som metonymiska effekter. Det är en tragisk historia. Det verkar som om det äldre par som leder fria teatern har en förkärlek för svart humor. Full galopp handlar om en åldrad nyss avsatt chefredakör för amerikanska Vogue, Diana Vreeland. I hennes monolog (framförd av en Håkan Jonsson som spelar pappan i Höst och vinter) klamras det fast vid märken och namn som om det var räddningsplankor i hennes accelererande undergång. Varje uttalat märke blir köttiga bokstäver, munnen som fylls av ordet och spottar ut det som om det vuxit inne i kroppen under ett helt liv. Hela 1900-talshistorien bedöms av Diana Vreeland utifrån grad av chicness och stil. Det är nånting med det där när det blir liv av tomhet. Ray Kluun gör tvärtom, död och tomhet av liv.
På tal om det så stod det i DN i dag att framtidens bostäder kommer att vara fria från allt man inte gillar. Det kallas nischat boende. Man kan bo rökfritt, barnfritt, djurfritt. Alltså inte bara i sin egen lägenhet utan i hela huset, kanske hela kvarteret. Tala om absolute narcissism.
Elegance is refusal. -D Vreeland
lördag, februari 14, 2009
Det föll mej aldrig in
Once I laughed when I heard you saying
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind
Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind
Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.
That I'd be playing solitaire
Uneasy in my easy chair
It never entered my mind
Once you told me I was mistaken
That I'd awaken with the sun
And order orange juice for one
It never entered my mind
Förutom den geniala rytmen och rimkonstruktionen. Redan som tonåring hade jag på känn att det där raderna betydde nånting. I synnerhet när de sjöngs av Sarah Vaughan eller Peggy Lee. Nu vet jag precis. Det är den bråddjupa ensamheten som man plötsligt blir varse när man i korta stunder inte lyckas inbilla sig någonting alls. Den kommer med åren. Den ökar parallellt med risken för lungcancer. Ensamheten is the new shit. Samtidigt som ansikten och namn mångdubbelt exponeras i det inre livet blir det allt ödsligare utanför. Vad lustigt att jag såg Monika Zetterlund uppträda i Vällingby Folkets hus 1990 samma dag som Sarah Vaughan dog. Och Zetterlund började gråta på scenen. Jag blev berörd trots att jag var lite omtöcknad av en sovjetisk tarmparasit och påföljande viktförlust. Det visade sig att jag var kraftigt uttorkad och jag svimmade hemma i min 90-säng på natten. Ändå kände jag mej inte alls lika ensam som jag kan göra i nuvarande välmåga. Om jag nu för tiden skulle svimma i en 90-säng av furu på Lappkärrsberget skulle det inte finnas nån nåd. Det är inbillningsförmågan som avtar.
Förra gången jag försökte bo nånstans var det vägg i vägg med en gammal kedjerökande man och hans illaluktande hund. Vi brukade mötas i hissen. Sedan dog hans hund och han grät i en vecka. En hund var bättre än en tjatig fruga sa han. Han hade haft en sån också. Varje gång jag åkte hiss med honom och försökte att inte andas genom näsan pga lukten av otvättad ensamhet kunde jag inte undvika känslan av att det där är jag om 30 år. Den känslan ter sig alltmer verklighetsförankrad. Det som återstår. Uneasy in our easy chair.
onsdag, januari 28, 2009
Anna & Anna
Konstfackseleven som fejkade ett sammanbrott och tvångsvårdades på psyket får mej att tänka på förra SSU-ordföranden Anna Sjödin. Båda är ganska unga kvinnor som hängts ut i massmedia som vore de massmördare. Båda har hanterats av samhällets övermakt. Med övervåld. Och sen blivit beskyllda för den hanteringen. Folkets röst David Eberhard (tidigare omnämnd i denna blogg!) rasar över konstfackselevens tilltag. Människor omkring mej har också låtit upprörda. Jag undrar vad det beror på. Kanske på det faktum att en ung kvinna inte ska tro att hon är något. Samhällets väktare och vårdare måste lära dem en läxa. Personalen på psyket fick sig tydligen ett och annat blåmärke (vilket jag iofs tvivlar på). Men de får grundlig debriefing. Tror ni patienterna som läggs i bälte eller tvångsinjiceras får debriefing? Man glömmer att psykiatrin är en makt vars språk är hegemoniskt. Det språket styr vår bild av oss själva och samhället. Uppdelningen i friskt och sjukt är ett sätt att fördela makt. Ambitionen är att bota eller hämma oönskade beteenden.
Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.
Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.
Psykiatrins språk. It's like elevator music. Ta en människa och översätt henne till psykiatriskt språk. Det blir inte mycket kvar men det blir hanterbart. Det är som att göra hissmusik av Stravinskij. Jag hoppas att Anna Odells ambition är att undersöka det där. Vem ska annars göra det? Jag tror att det bara är konsten som kan närma sig psykiatrin relativt opåverkad av det hegemoniska språkbruket. När pappa hade quality time med sej själv med ett glas whiskey och en bok, lyssnandes på James Last, Classics Up to Date, var jag tvungen att beklaga mej över hans musiksmak. Det var ju ganska löjligt. Men jag verkar ha en fobi för förenklingar. Occams rakkniv är för mej en obehaglig liten sak. En mycket vass liten kniv.
Språkets gränser är väl världens gränser. Och varje språk resultatet av en konspiration. En svårgenomtränglig väv varigenom vi försöker andas. På tunnelbanan kan man överväldigas av språkbruket hos de ansikten man möter. Talande blickar, gester, mungipor. Dålig hy, svett, sorg och oro. Aldrig är väl människor så oförställda som i trängseln på tunnelbanan. Man kan genom att praktisera medveten närvaro gripas av medlidande med både sig själv och andra. Det är klart att vi gärna låter oss reduceras. Någon kikar i sin diagnostiska manual eller kanske i söndagsbilagans personlighetsformulär och säger: Det här är du. Det kan vara lugnande. Jaha ja. Finns det en diagnos finns det oftast en behandling. Det kan vara till exempel stesolid eller knipövningar. Det kan finnas en stödgrupp som har möten på tisdagar. För hur lugnad man än blir behöver man tröst. Så är det ju.
lördag, januari 24, 2009
Ninna ninna ninna na, här är dagens boktips
Några fler besvikelser? Nånting annat jag kan beklaga mej över? Nån att skylla på?
Under jullovet återupplevde jag den förunderliga befrielsen i bokläsning. Mitt projekt bestod i att försöka ta mej igenom nån ny roman, nån aktuell, nån som normala människor i samtiden läser. Utan att genast drabbas av det där gråa missnöjet. Det lyckades över förväntan. Härmed kan jag rekommendera Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen. Den bygger upp en fantastisk intrig. Måste ha hämtat inspiration från Orhan Pamuks Den svarta boken. Båda handlar om en fru som försvinner och om den borttappade maken som försöker orientera sig. Murakamis huvudperson är dock mer reaktiv medan Pamuks borttappade make aktivt söker efter djupare förståelse. Båda romanerna tar upp frågan om föränderliga utbytbara identiteter. I Pamuks fall våra dubbelgångare som går omkring på jorden. Och att allting redan finns. Allt vi tänker och känner, allt vi tror att vi är. Pamuks svarta bok är kolsvart. Mer raffinerad än Murakamis som efter den långsamt tätnande mystiken mynnar ut i nånting i sammanhanget trivialt. Men som är fruktansvärt underhållande fram till dess. Huvudpersonen är en lallande idiot som bara drabbas av saker. Han är tom och låter sig fyllas. Bifigurerna är underbara, den ena efter den andra. Särskilt Kanel fascinerade mej. Det var länge sen jag blev kär i en romanfigur.
Och därefter vidtog den obligatoriska läsningen av årets nobelpristagare, Le Clézio. En tråkmåns trodde jag som hade ett vagt minne av nån träig roman på 80-talet. Men det som kan verka tråkigt kan i själva verket vara djupt allvarligt och äkta om man bara ser till att mogna lite. Så läste jag Vandrande stjärna om den judiska flickan Esther och hennes palestinska olyckssyster Nadjma. Ett rop rakt in i Gazas ruiner. När Esther och hennes mor som överlevande spillror efter Förintelsen kryper i land i den palestinska sanden samma dag som staten Israel utropas möts Esther och Nadjma en kort stund. Esther på väg in, Nadjma på flykt. Nadjma ser i Esthers ansikte sitt eget öde.
Så effektivt har ingen annan sammanfattat mellanösternkonflikten.
Esther bär hela livet med sig minnet av Nadjma, som den enda som kan förstå vad hon själv har varit med om.
Det finns israeler som är förtvivlade över invasionen i Gaza. Det finns palestinier som avskyr Hamas. Vad krävs för att de ska höras undrar man.
Under jullovet återupplevde jag den förunderliga befrielsen i bokläsning. Mitt projekt bestod i att försöka ta mej igenom nån ny roman, nån aktuell, nån som normala människor i samtiden läser. Utan att genast drabbas av det där gråa missnöjet. Det lyckades över förväntan. Härmed kan jag rekommendera Haruki Murakamis roman Fågeln som vrider upp världen. Den bygger upp en fantastisk intrig. Måste ha hämtat inspiration från Orhan Pamuks Den svarta boken. Båda handlar om en fru som försvinner och om den borttappade maken som försöker orientera sig. Murakamis huvudperson är dock mer reaktiv medan Pamuks borttappade make aktivt söker efter djupare förståelse. Båda romanerna tar upp frågan om föränderliga utbytbara identiteter. I Pamuks fall våra dubbelgångare som går omkring på jorden. Och att allting redan finns. Allt vi tänker och känner, allt vi tror att vi är. Pamuks svarta bok är kolsvart. Mer raffinerad än Murakamis som efter den långsamt tätnande mystiken mynnar ut i nånting i sammanhanget trivialt. Men som är fruktansvärt underhållande fram till dess. Huvudpersonen är en lallande idiot som bara drabbas av saker. Han är tom och låter sig fyllas. Bifigurerna är underbara, den ena efter den andra. Särskilt Kanel fascinerade mej. Det var länge sen jag blev kär i en romanfigur.
Och därefter vidtog den obligatoriska läsningen av årets nobelpristagare, Le Clézio. En tråkmåns trodde jag som hade ett vagt minne av nån träig roman på 80-talet. Men det som kan verka tråkigt kan i själva verket vara djupt allvarligt och äkta om man bara ser till att mogna lite. Så läste jag Vandrande stjärna om den judiska flickan Esther och hennes palestinska olyckssyster Nadjma. Ett rop rakt in i Gazas ruiner. När Esther och hennes mor som överlevande spillror efter Förintelsen kryper i land i den palestinska sanden samma dag som staten Israel utropas möts Esther och Nadjma en kort stund. Esther på väg in, Nadjma på flykt. Nadjma ser i Esthers ansikte sitt eget öde.
Så effektivt har ingen annan sammanfattat mellanösternkonflikten.
Esther bär hela livet med sig minnet av Nadjma, som den enda som kan förstå vad hon själv har varit med om.
Det finns israeler som är förtvivlade över invasionen i Gaza. Det finns palestinier som avskyr Hamas. Vad krävs för att de ska höras undrar man.
lördag, januari 03, 2009
Vuxna människor
Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.
Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.
Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.
Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.
Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.
Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.
Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.
Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.
Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.
Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.
Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)