lördag, januari 03, 2009

Vuxna människor

Vad är det som gör en vuxen människa? Förmågan att längta efter en sak och samtidigt göra något helt annat? Att vistas i bristens ömkliga sekvens?
Den man är och den man vill vara, två trädgrenar som av en olyckshändelse vidrör varann i blåsten.
Vi vill gärna att det slutar blåsa. Vi strävar efter att bli nöjda och må bra. Samtidigt vet vi att det blir isande tomt och meningslöst de få gånger vi lyckas. Det är en spännande paradox.

Varför är all svensk kultur så barnvänlig? Jag skulle vilja se nåt barnförbjudet. Vad ska barnen längta efter om det inte finns nånting barnförbjudet? Det finns inte en utställning som inte är gjord för barnen. För att barnen inte ska ha tråkigt. Och nästan varenda svensk film är gjord av barn för barn. Även om det inte verkar så vid första anblicken. På tal om filmen Låt den rätte komma in. En urdum historia. Linjärt och förnumstigt berättad. Ännu en sprittning i den leda själen.

Det verkar som om alla jag känner har läst Harry Potter och sett de ledsamma Sagan om ringen-filmerna. När jag säger att jag inte vill läsa Harry Potter uppfattas jag som snobbig. Eller som en person som inte har kontakt med barnet inom mej.
Men barnet inom mej är inte alls barnvänligt. Det är ingen liten Harry Potter som dväljs där inne.

Infantiliseringen kommer väl från Amerika, precis som finanskrisen.
Filmer som Överflödiga människor (Cantet), Pianisten (Haneke) eller Mulholland Drive (Lynch) är gjorda av människor som är intresserade av att komplicera nånting. Den enda bra svenska film som gjorts det senaste decenniet är Farväl Falkenberg. Den fick nån form av finansiellt stöd men inte i närheten av vad till exempel Colin Nutleys pekoral Angel fick. Sju miljoner skattekronor bidrog vi med till den filmen. Det är alltid löjligt att bli upprörd över såna saker, men ska filmstödet verkligen gå till kommersiella skitfilmer?
Jag vill ha nånting att bita i.

Man längtar efter blodig entrecôte och det enda som är öppet är McDonalds.
Jag kommer ihåg när Folkpartiet tryckte upp affischer där det stod: "För ett barnsligare samhälle". Jag antar att ett barnsligare samhälle betyder ett samhälle utan tolerans, utan impulskontroll, utan förmåga att stå ut med frustration, utan nyanser och förnuft. Hur tänkte de?
Min teori är följande: Vi har förlorat språket för vårt lidande. Förmodligen av ideologiska orsaker som är svåra att undersöka. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I tomrummet som uppstått hägrar en disney-version. Och en stor hink popcorn.

Själv har jag försökt gå i inre exil. Omgiven av några böcker, några gamla låtar och filmer som jag tycker förstår mej. Det kan inte vara nyttigt i det långa loppet.

24 kommentarer:

Johnny Handsome sa...

Du är orättvis mot Låt den rätte komma in...

Anonym sa...

Har varken läst eller sätt "Låt den rätte", är en sådan där barnslig fegis som helst undviker skräck. Men o andra sidan tyckte jag om Farväl Falkenberg och Mullholland Drive. Har dock upptäckt att jag de senare åren har allt lättare för att välja det lättuggade framför det mer svårsmälta eftersom jag inbillar mig att jag inte har tiden och orken att ta till mig de tyngre grejorna. Minns hur jag och Frida drog på att se Mullholland Drive i flera månader eftersom vi hört att den skulle vara så svår. Blev nästan besviken när vi väl kom till skott. Okej, filmen är inte helt begriplig, men svår? Nä, snarare uppiggande. Kanske borde det vara nyårslöftet för detta år: Mer svårtuggat! Mer näring till själen!

Mikko sa...

Ok jag är orättvis mot Låt den rätte komma in. Den är välgjord. Men du såg den nog med andra ögon eftersom du läst boken. Den blev säkert mer meningsfull för dej. Jag undrar fortfarande varför den gjordes. Mobbingscenerna är svartvita och lite löjliga. Skräckscenerna är bra, krutet har lagts där så att man ska slippa rodna inför specialeffekterna. Vi blir så tacksamma när vi ser en svensk film som inte är pinsam.

Anders jag gillar också det lättuggade om det är bra. Jag undrar om vi inte tvekar inför det mer svårtuggade för att vi tror att det är tråkigt. Tråkigt är en dödssynd. Det måste vara underhållande annars tar jag min hatt och går. Problemet med det lättuggade är att det ofta inte är underhållande. All konst måste nå smärtpunkten, annars slösar vi vår tid och känner leda.

Johnny Handsome sa...

Micko, det här är till dig! Linjärt berättat, jo... men ändå!

http://www.youtube.com/watch?v=JF6eRIAA6mE

Anonym sa...

Att det mesta är barnvänligt tyder på den tendensen, fast med modifierad avsikt; jag menar att det är väl lätt och en alltför liten utmaning att rikta sig till barn. Jag blir ledsen och besviken av att många kulturella instutitioner säljer sig till kommersialism. Hur ska anpassningen ske när dessa barn växer upp? Är det meningen att det ska vara lättförstått och skrivet i versaler? Mikko, kanske missförstår jag ditt resonemang, är det barnen i den vuxna världen som är fel, eller det att vi vuxna tvingas in i en för barnen anpassad, färdigtuggad yttring?

Mikko sa...

Definitivt det sistnämnda. Men det är kanske inte gjort för barnen heller egentligen. Allt ska vara så jävla stimulerande. Snabbt och lätt att ta in, "roligt för hela familjen". Det finns en tomhet och frånvaro av mystik. Den drabbar oss alla.

Anonym sa...

Vet inte om det verkligen är enklare att ha barn som målgrupp. Att förklara det svåra enkelt är väl något av det knivigare man kan ge sig på är snarare min erfarenhet. Men visst finns det en tydlig idé om tidsbrist idag. När vi väl har tid med kultur så ska den omfatta så mycket som möjligt – något annat har vi inte tid med. Inget får ta tid, vilket gynnar snabbt och lättsmält. Ett Happy meal med lagom dos existens och lagom dos kärlek, tack, förpackad enligt den dramatisk kurva vi är vana från ett tvserieavsnitt.
Att läsa hela Potter-serien tar dock en sjuhelvetes tid och lämnar gott om utrymme för mystik...

Mikko sa...

Ordet mystik är kanske lite soggigt. Men jag tänker mej en djup och öppen kommmunikation, ett levande frågetecken. Harry Potters hokus pokus ger lika mycket mystik som ett happy meal ger en lycklig måltid. Vi har gott om tid. Men vi har ont om mening.

Anonym sa...

Men samtidigt vad är det för fel på lite vanlig hederlig eskapism tänker jag när det gäller Harry Potter. Utan att ha läst ett ord Rowling än. Fast helt klart, man känner sig lite utanför. Som ännu en minoritetsgrupp man hamnat i. Vi kan ju starta en sammanslutning som kan tillvarata våra intressen. Eller brist på intresse. Eller också fejsa och plöja igenom. Men för vems skull? Så här kände jag lite när alla andra skaffat sig mobil. Något trendigt som så småningom skulle gå över.

Mikko sa...

Så Harry Potter kommer aldrig gå över? Han kommer bara bli fler och fler och mindre och mindre?
Tycker vi startar en stödgrupp.
Fan skulle aldrig nämnt Harry Potter. Jag skrev ju inte ens nåt ont om den parveln.

Johnny Handsome sa...

Blockbustern förra året var väl "Da Vinci-kådisen"? Vilken jävla smörja, jag rodnade när jag läste den! Borde slutat, men jag var så nyfiken på precis hur befängd och skitdålig en bok kan bli och ändå hyllas av massorna. Dålig smak i munnen efteråt.

Mikko sa...

Det som hyllas av massorna är nästan alltid garanterat skitdåligt. Vi får liksom sämre smak i grupp.
Du menar att du, mitt i alla suprema boktips från undertecknad helt sonika la dej i soffan med davincikoden. Å fy fan.

Johnny Handsome sa...

Öh... näe... jo, men jag blev ju nyfiken.
Nu däremot så läser jag en avhandling från universitetet i Liverpool om irländsk politik. Den blir nog aldrig en storsäljare och får det mesta verka lättuggat...

Mikko sa...

Ja den irländska frågan. Hur ska det gå? Jag bryr mej verkligen jättemycket om just Irland. Denna regniga dystra EU-bidragstuggande abortmotståndande fluglort ute i Atlanten. Jag undrar, hur går det?

Johnny Handsome sa...

Det brukar gå åt helvete.

Mikko sa...

And all the men are gargoyles
Dipped long in irish stout

Johnny Handsome sa...

Give us a song, Paddy...

Anonym sa...

Man vaddå. Själva grejen med en diskurs är ju att den inte syns. I'm lost. Men jag är väl puckad.

Min teori är att vi snarare är mycket kompetenta att lida. Av biologiska orsaker.
Men att vi, som de välfärdsprodukter vi faktiskt är, har svårt att hitta orsaker att hänga upp vårt lidande på. Man vill ju gärna hitta ett kausalt samband.
Så bara en sån sak leder till frustration, som blir en utmärkt orsak till lidande. Typ. Men förklarar det skräpfilmer?

Mikko sa...

Ja du är puckad.
Not.
Om en diskurs blir synlig är den inte längre tvingande. Då kan man värdera den. Det osynliga kan vi inte värdera utan bara följa. Heteronormen är en sån diskurs som blivit synlig och därför mindre självklar. Skräpkulturen är förmodligen en diskurs som syftar till att förminska oss. Men varför.
Diskurser är väl en sorts sociologisk psykoanalys, alltså omedvetna drivkrafter som om de medvetandegörs kan brytas upp eller kanaliseras om. I bästa fall.

Anonym sa...

Ålrajt. Så nu gäller det bara att komma på lämpliga tillfällen att använda det här behändiga ordet. Ska testa det i några olika sammanhang och känna efter hur det känns. Och se vilka reaktioner det kan få. Diskurs, diskurs, diskurs...

Mikko sa...

he he lycka till. Börja redan idag. Säg till kassörskan på vivo: "Jag tycker inte riktigt om den här diskursen vi befinner oss i. Den känns inte som jag."

Anonym sa...

Något som jag undrade över när den kom, och verkar ha fått rätt att det inte skulle slå, det är minidisc. Har jag rätt, eller finns det någon vits med den?
Jag menar inte att det är en lätt målgrupp, barn, vad jag säger är att det förenklas på ett så genomdumt sätt i de flesta sammanhang så att det inte lämnar något till personen att smaka på. Anders, har du närt själen medvetet än i år?

Anonym sa...

Det blåste väldigt mycket i förrgår natt.

Mikko sa...

Det var typ kuling natten mot lördag.