torsdag, mars 29, 2007

Bob igen!

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"

torsdag, mars 15, 2007

krishantering 2





Ett tack riktas härmed till de två helt extra-ordinära damer, Carola till vänster, syster till höger, som tog mej och min 40-årskris och satte oss i baksätet och lät oss färdas i ytterfil genom krisens alla faser, inbäddad som i ett slags härligt badskum, ett mysigt vitt mikroskum på baristans finaste latte. Som tog mig från min allra vilsnaste vildmark och la mej tillrätta i ett ulligt dun. Temat för deras insatser gick under namnet "pleasure and pain". Jag tror att själva painen var att efter fyra dagar behöva skiljas från alltsammans och återvända till vardagen. Dessutom med magknip till följd av en lysten hängivelse åt en av dödssynderna; frosseri. Min nervösa disposition tycks dessvärre ämnad åt sträng asketism. Men ner åkte det ena ostronet efter det andra, de mjuka runda vinerna, solomillon och grillade lökar, tårta, cava, cortado med avec, den feta fina pata negran, ostarna, gåslevern och sista kvällen en perfekt rörd martini. Sjönk in i dimman på hotellet när kroppen så smått började sin eskalerande protest. Men det var det värt. Jag gör om det när som helst. Förstås.

Läser förresten att den franska organisationen De la Question Gourmande har skickat en petition till påven för att få frosseri struket ur de sju dödssynderna.

Damerna på bilden gjorde dock sitt bästa att mildra effekterna av frosseriet. Jag introducerades i kanotism och uppnådde under några korta ögonblick i kajaken en känsla av samförstånd med vattnet omkring mej. Vi vandrade i bergen. Solen sken och löven viskade. Vi simmade i bassäng och bubblade omkring i jacuzzi. Varje dag låg instruktioner i ett vackert kuvert. Plats, tidpunkt och lämplig klädsel. På mitt vackra hotellrum hängde generande foton av mig från dåtiden. De hängde liksom i ett försonande sken. Det var ett nådens ljus över hela krisen. Tack.

lördag, mars 10, 2007

Krishantering


Detta är precis vad det ser ut som. Jag har 40-årskris och lär mej paddla kajak. Mer rapportering från krisen kommer.

söndag, mars 04, 2007

Corazón loco

Bebo Valdés och El Cigala. Från skivan Lagrimas negras som ju är en av de bästa skivor man kan tänka sej. Bebo som av nån anledning bor i Brandbergen är en i Sverige okänd världsartist. Latin Kings fick med honom på sin senaste skiva. El Cigala är gitano, tänk om man hade hans sångröst. Och hans frisyr.

bl a bl a söndag eftermiddag

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.