bl a bl a söndag eftermiddag

Fortfarande ingen hobby. Om man nu inte kan säga att 40-årskrisen, som pågått i ca två år, är en sorts hobby. Att ta ut kriser i förskott är väl ett av kriterierna för melankoli. Det är lite fegt. Som Kristina lugn säger: "Det är mycket modigare att vara glad än att vara ledsen. Och det är mycket smartare att vara smart än att bara stå där som en slaktfärdig idiot medan personnumren förlorar kontrollen över sin inbördes ordning." Eller nåt sånt. Mitt personnnummer är från föregående sekel. Det känns inte så himla up to date nu på 2000-talet. Snart är man som ett svartvitt fotografi av en förfader långt upp i familjeträdets grenverk. Fast grenen som föll av. An also-ran in the human race. Tiden som går är en skymf. Man kanske borde ordna en 40-årsfest. Fast egentligen borde det vara ett tillfälle till solitär kontemplation. Insnärjd i ångest-försoningscykeln, eller är det för tidigt? Man kanske skulle satsa allt på att fortsätta leta efter handboken för livet. Som agnostiker är man väl i och för sig suspenderad, hängande i luften mellan ett moraliskt universum och en tyst grå himmel. Inga ledtrådar, gör man rätt eller fel? Finns det en inneboende mening, innebörd, en röd tråd, eller bara den överväldigande komplexiteten i allt? Eller också skaffar man sig en hårtransplantation som enligt somliga ska vara meningen med livet. Men man vill inte vara jagad heller. Hellre lägga sej ner och låta sig perforeras av sylvass tidsinsikt. Ju äldre man blir desto mer gillar man livet. Då infinner sig en närhetsproblematik, det man gillar vill man inte förlora. Så sätter försvarsmekanismerna in. Hellre då en hårtransplantation. Det är mer hands-on. Eller bläddra rastlöst i bostadsannonserna på jakt efter ens sanna själv. Kanske ingen hobby men en strävan mot ett dunkelt mål. Nästa fråga blir vilken kris jag ska ta ut i förskott när jag fyllt 40? Tips mottages.