Bob igen!

Som ni säkert förstår har jag inte hämtat mig från krisen. Den är ju i själva verket livslång. Men igår fick jag ytterligare soulagement av AU som överraskade mej med en bob-dylan-kväll. Jo jag fick se honom äntligen. Rakt genom Globens folkmassa såg man glimten i hans öga. Det svängde om honom. Ändå är det ju underligt att andra människor befann sig där. Min relation med Bob Dylan är ju av en strikt privat natur. Tänk om alla som var där känner så. Var och en i sin bubbla med sitt hjärta i handen. Det måste vara skrämmande för honom. Inte konstigt att han kan vara bångstyrig. Men igår kväll verkade han mest förnöjsam. Jag undrar hur han gör för att inte bli uppäten.

I dokumentären om honom kunde man ana desperationen i att på 60-talet bli utsedd till en generations språkrör. Nåt så fruktansvärt. En tsunami av projektioner över den där spenslige känslige killen. Måste finnas nåt benhårt inom honom som gjorde att han stod pall. Självkänsla kanske. I hans memoarer (första delen, har det kommit fler?) går han mycket omkring och tittar. Med alla blickar på sig orkar han ändå titta, betrakta, inte fastna i andras ögon.

Then she says, "I know you're an artist, draw a picture of me!"
I say, "I would if I could, but,
I don't do sketches from memory."

"Well", she says, "I'm right here in front of you, or haven't you looked?"
I say," all right, I know, but I don't have my drawing book!"
She gives me a napkin, she says, "you can do it on that"
I say, "yes I could but,
I don't know where my pencil is at!"

She pulls one out from behind her ear
She says "all right now, go ahead, draw me, I'm standing right here"
I make a few lines, and I show it for her to see
Well she takes the napkin and throws it back
And says "that don't look a thing like me!"

I said, "Oh, kind miss, it most certainly does"
She says, "you must be jokin.'" I say, "I wish I was!"