I do not want what I haven't got.

Barn är ju meningen med livet, som Gulletussan sa. Och vi som inte har barn kan antingen hasa runt och skämmas för oss själva eller välja att frimodigt gå med i De Barnfrias Förening, som ordnar tipspromenad och vuxentombola i vargtimmen. Vi kan även komma hem till en tyst och varm lägenhet och i den takt vi vill skala av oss skalplaggen, snyta oss och sätta oss på toa och lösa korsord utan att någon kommer på tanken att fråga vad vi gör eller hur länge vi ska sitta där. Vi kan till och med tända en cigarett i soffan i vardagsrummet och låta den giftiga röken singla genom rummet medan vi betraktar det faktum att modersmystiken fortsätter att ligga nerfrusen på fertilitetskliniken. Det problematiska med att vara barnfri är att man inte kan bli avundad. Ingen förälder som passerar när du har nån sorts esoterisk kvalitetstid med dig själv kan stanna upp och utbrista: "Åh vad skönt det ser ut! Jag önskar att jag inte hade några barn!" Det skulle vara pinsamt och obehagligt för alla. Och bara att antyda att man har det bra utan barn kan väcka medlidande med den aningslöshet, eller ännu värre, det uppenbara förnekande man fastnat i. Det är alltså en låst position för båda parter. Ibland kan dock småbarnsföräldrar säga: Du vet inte hur bra du har det. Men det är förstås ett problematiskt påstående som man bara kan besvara med ett motsvarande.
Om det finns en barnfödarnorm, som Lena Andersson skrev för länge sen i DN, så måste den innebära att de som välsignats med barn behöver den barnlösa som skrattspegel när tilltron till det mäktiga livsvalet sviktar. Om det nånsin gör det. Jag vet inte. En sak jag vet är att man inte ska ödsla tid på att bli upprörd över DN:s söndagsbilaga. Ändå kan jag inte låta bli att fontänkräkas över latteskålen när jag läser det ena reportaget efter det andra som mynnar ut i att allt blev bra när personen i fråga fick barn. Det spelar nästan ingen roll vem som intervjuas, vad de har åstadkommit, vilka tankar de lyckats uppfinna eller hur de har överlevt. De kan ha uppfunnit världsfred och skrivit en fantastisk roman. I söndagsbilagan handlar det ändå mest om att de har barn och att de följer barnen till dagis trots att de har så mycket att göra och att de planerar sin tid för att hinna umgås med barnen och gärna även vad barnen tycker om hur det är att ha just den föräldern till förälder. Jag tror att Dagens nyheters söndagsbilaga representerar själva hjärtat i samtida svensk kultur. Men utan att veta om det. För den som representerar normen behöver ju aldrig bli medveten om den. 
Som man kommer man lite lättare undan. Men hur är det att som medelålders kvinna hävda att man är nöjd i sin barnlöshet? Vilka metoder behöver man ta till för att övertyga? Föds det en inre press att få livet att framstå som helt otroligt kul nästan hela tiden? Blir varje svacka, självtvivel eller vilsenhet bara ett uttryck för den tragiska barnlösheten? I så fall har vi med en norm att göra, inom en diskurs, och inte någon biologisk självklarhet.