Nina Simone

Jag har en mac. Den tycker inte om mej. Den skriver ofta fel och jag måste radera och skriva om. Ofta blir det typ ffffyra konsonanter efter varannnn. Den jävlas. Den skrattar åt mej. Kanske är den sur för att jag inte använder dess fiffiga funktioner. Men jag har försökt, believe me. Det kan gå flera timmar medan jag försöker förstå hur den tänker. Den dreglar av förtjusning men hjälper inte till, sitter bara och glor på mej som nåt debilt husdjur och väntar på att jag ska göra rätt. Jag kan höra hur den andas. Överhuvudtaget gillar inte prylar mej. Och jag gillar inte dem. Ändå kan jag ibland projicera all min längtan på saker. Som till exempel att ha ett hem med bara möbler i plast med hjul på. Genomskinlig plast. Jag tycker att det verkar praktiskt men de rullar iväg när man närmar sej. De är alltid lite utom räckhåll. Sakernas utopi. Då börjar man längta efter en stadig kommod som man kan stöta ihop med i mörkret när man minst anar det. Jag kanske har flyttat för många gånger. Jag vill ha lätta hjulförsedda och helst hopfällbara möbler. Helst skulle allt gå att fällas ihop i en koffert på hjul som sen rullar sej själv till det nya stället. Nånstans i allt flyttande har själva idén med att bo gått förlorad. Jag vet inte längre varför man bor. Det är så mysigt hemma hos andra. Jag skulle kunna flytta in hos vem som helst. Min mac säger att jag inte har nånting gemensamt med mej och att det är därför jag aldrig hittar hem. Macen säger att bakom min skenbara anspråkslöshet döljer sej ett omättligt regressivt utagerande. Vilket får mej att minnas en anekdot om Nina Simone när hon skulle uppträda på jazzfestivalen i Stockholm. En viss miss B skulle hämta henne på flygplatsen men det visade sej att Nina Simones trummis satt fast i passkontrollen utan visum. Nina Simone sa iskallt till B: - Fix it! B svarade att hon verkligen skulle försöka. Nina Simone sa: - Fix it or I'll kill you.
Och den frasen, Fix it or I'll kill you, har blivit som symbolen för hur livet vanligtvis försöker levas. Fix it or I'll kill you. Det är egentligen det som spädbarnet säger när det ligger och skriker. Enligt somliga anlytiker blir det så skrämt av sin egen mordiskhet att det projicerar den på sina välmenande och ständigt otillräckliga föräldrar som då framstår som "förföljande objekt". Psykoanalysen kan vara väldigt suggestiv. Och ibland blir den glasklar. De krafter vi har inom oss, de får aldrig riktigt plats och det är därför vi vantrivs i kulturen. Vi måste ha folk omkring oss som kan härbärgera denna kraft. Vårdnadshavare. Tyvärr är det ingen som haver vårdnad om mig längre. Inte ens macen stryer mej över pannan och säger att det kommer att bli bra. Den tycker ju inte ens om mej.