psyko-osteoporos

Blir mörkrädd av Joyce Carol Oates bok Brudgummen. I natt såg jag tydligt hur nån mörk figur sneddade genom rummet och lämnade efter sig spindelväv och hur bokhyllan hade bytts ut mot en gammal typ kvarn av ruttet trä. Men när jag klev upp och skulle protestera blev allt som vanligt igen. Jag stängde fönstret i badrummet och tänkte att det är tur att jag bara är galen i gränslandet mellan sömn och vakenhet. Om dessa syner kom på blanka eftermiddan skulle jag vid det här laget vara tungt medicinerad och hasa fram i haldoltofflor, helt utlämnad åt psykiatrikernas mer systematiska vansinne. Tog bussen till jobbet. Som vanligt knökfull trots att den går var tredje minut. Så många människor som behöver forslas hit och dit. Var det Einstein som förstod sambandet mellan tid och rymd? Man kan svårligen föreställa sig den ena utan den andra. Hela universum liksom tickar. Tiden och rummet färdas, men vart?

Av läkaren på mitt jobb har jag fått veta att tätheten i människans skelett byggs upp under tonåren. Sen går det bara utför och skelettet luckras upp mer och mer. Jag tror att samma sak gäller själen. Dess täthet byggs upp under tonåren, sen ska man leva med den resten av livet. Jag är rädd att den ska luckras upp. Eller att det redan händer utan att jag märker det. Jag kanske lider av själslig benskörhet. Alla smidiga vägar mellan hjärnbarken, minnescentrum och amygdala som löddes ihop i en överhettad tonårsspleen. De börjar lossna från sina allt klenare fästen. Kvar blir kanske till slut bara en tom fårskalle som förstrött flinar åt mobbningen i Idol 2007 i ett tillstånd av aningslös förnöjsamhet. Eller som Winnie i Happy Days, nedkilad i en grushög. Babblandes om hur underbart allting är.

Det finns en ny populär bok som heter "Sluta grubbla, börja leva". Den frågar sig egentligen inte vad vare sig grubbla eller leva egentligen betyder. Men den vill att vi ska sluta med det ena och börja med det andra. Innebörden är bortsorterad. Det är den nya Acceptance and Commitment Therapy som lanseras. En lite mer buddhistisk variant av KBT. En ny lyckokalkyl bland alla andra. Att leta livshållning är som att handla på Ikea. Man kommer att bli besviken när man väl bestämt sej. Det verkar enkelt men sen sitter man ändå där osunt grubblande över bruksanvisningen. Jag förstår inte hur nån kan ha mage att sätta sej ner och skriva en bok om hur andra ska leva sina liv. Vilken total hybris. Vår grundläggande otillräcklighet är lättexploaterad. Den enda bok i människoförbättrargenren jag gillar är "Låt Proust förändra ditt liv" av Alain de Botton. Prousts livsåskådning är ju ganska besk. Sånt säljer inte. Lycka säljer.