Rädsla urholkar själen

Telenor ringde min telefon- svarare. "Det verkar som om (sic!) jag fått tag i en mobil åt dej." Sen kryper det fram att den inte finns i butiken förrän "i morgon." Och det är norska för "aldrig". Men vi får väl se. I morgon. Har blivit lite fäst vid den där lilla manicken. Apparaterna besjälas. Det känns ibland som om min mobil har mer innehåll än min hjärna. Alla bra låtar, foton, lustiga ljudinspelningar. Laurie Anderson säger att vi lär oss av våra maskiner. T ex hur vi samtalar. Tänkte på det på posten idag. Kvinnan talade som en maskin: "Det-blir-hundra-tio-kronor-önskas-kvitto." Rassel i apparaten. "Var-så-god-tack." De där datoriserade telefonsvararna låter mer levande, även om deras intonation är lite underlig. Kommer ihåg en talsvarskvinna (vad heter de? Och är de kvinnor? Jag menar, även om de är konstgjorda?) som sa siffran noll på ett så ödesmättat sätt. Det kändes slut, finito. Inte bara saldot, utan hoppet.

På väg från posten gick jag omedvetet gatan fram och gjorde av nån anledning bokslut och funderade över alla bra saker med 2006. Kom fram till att det var sånt som jag missade som var bäst. Bounces version av Gökboet på Dansens hus t ex. Och Galeasens uppsättning "Rädsla äter själen". Den missade jag också. Bygger på en film av Fassbinder som hade den svenska titeln "Rädsla urholkar själen". Det är en av Fassbinders bästa filmer. En kvinna och en man blir kära och får det skitsvårt. Hon är äldre än han, han är invandrare. Och han spelas f ö av Fassbinders pojkvän Salem från Marocko. I min videobutik finns det så himla många filmer men ingen fassbinderfilm. Det är som om man bodde på Grönland.