stjärnor forts igen

Man kan googla på Davidsstjärnan och bli lite förvirrad. Först var det väl bara en stjärna, avbildad på en gravsten i Italien, sen började den tona fram i olika betydelsebärande sammanhang. Från stjärna till tecken, en syntes av det betecknade och den betecknande. Semiotiken är så snårig så man blir inte klokare. Men den har varit både femuddig och sexuddig. Den sexuddiga stjärnan kan symbolisera hur Gud skyddar Israel från alla håll. Davids sköld när han besegrade Goliat var sexkantig. Men det är mytologi. Davidsstjärnan har också kallats Salomons sigill och bars då av kristna på 500-talet. Den har dessutom i alla tider förekommit i arabvärlden. Den judisk-kristna dichotomin gjorde att man delade upp i judar/stjärnor och kristna/kors. Kort sagt, den verkar ha betytt allt möjligt och ibland nästan ingenting. Och sen har den laddats till symbol, blivit glödhet. En vördad symbol, men påtvingad under nazitiden, en svärtad symbol och sen återuppstånden på Israels flagga. Svastikan är väl också från himlarymden, sol/stjärna. Palestinaälskare/Israelhatare har burit plakat med Davidsstjärnan omgjord till svastika. En sorts symbolvåldtäkt. Vi fyller de stumma stjärnorna med vårt eget innehåll. Tänker jag. Hela rymden är ett projektionsfält. Ska vi inte ta och leta efter en stjärna som kan beteckna icke-fundamentalism? Den röda stjärnan funkar inte. Såg en ung kille gå omkring med en bild på Stalin i en röd stjärna. My God.