Stjärnor forts

Var tvungen att försöka fatta hur morgonstjärnan kunde bli en symbol för djävulen. Och nånstans hittade jag en förklaring som bygger på en störtad babylonisk kung, alltså inte en nedstörtad ängel. Det var en ond härskare, stjärnglansen låg i statusen och de yttre attiraljerna ungefär som med solkungen Ludvig XIV. I romerska översättningar av de gamla hebreiska texterna blev den fallne kungen en fallen ängel med namnet Lucifer, lucem ferre, bärare av ljus. Från kung till ängel i onåd. Det tycks inte ha funnits en idé om djävulen i de tidiga hebreiska texterna. Kung, stjärna, ängel, djävul, och dichotomin ont-gott uppstod som en himmelsk lag. Ungefär så fattade jag det. Men det återstår ju ganska många frågetecken. Staden av svart kristall som Boye skrev om är ju en intressant bild, ljus som förtätats, som tjock is, svarta hål i rymden eller mer mänskliga varianter utifrån själva fallandet, den störtade kungens förmörkade sinne när han fallit i onåd och inte förmår reflektera något ljus längre. Eller är jag helt ute och cyklar?