bl a bl a måndag kväll

Inte visste jag att Strindbergs Intima teater är samma teater som när det begav sig. Där hade han uruppförande av de flesta av sina enaktare. Jag var där ikväll på "strindbergsafton" eller nåt sånt. När jag anlände hade kulturbärarna redan samlats. De som genom att vara besökare upprätthåller Sveriges kulturliv. De har blivit lite till åren. Jag trodde först PRO hade möte för sina äldre medlemmar. Jag var helt klart yngst. Det var fullsatt och dålig luft. Gamlingarna stånkade och hostade och jag började bli orolig att någon av dem skulle kollapsa därinne och att jag skulle vara den ende i stånd att ingripa. Började fundera på om jag lärt mig nåt av alla kurser i hjärt- och lungräddning. Hade det nåt med framstupa sidoläge att göra? Jag mindes inte. Konstigt att livräddning är så lätt att glömma. Det gick bra i alla fall. Strindberg hatade julen. Även på anda sätt är han en människa man känner sig befryndad med. En levande människa på nåt sätt. Fortfarande. Eller mer nu. Han var hatad när han levde. Eller ignorerad eftersom han ansågs obegriplig. Fem besökare till urpremiären av Pelikanen. Och då var han ändå värlsberömd. Och nu som hans texter är så kristallklara. De flesta i alla fall. Det är inte konsten som är konstig. Det vilar som ett raster över samtiden, det är den som är obegriplig. Vi begriper ingenting av det vi ser. Vi är blinda. Sen gick jag förbi Bonniers konsthall som är snygg och lite trist på utsidan. Lite så där lagom snygg som det ska vara i Stockholm. Inget som förargar, ingenting farligt. Och så kom jag på att tänka på Putin, att han naturligtvis har mördat den där ex-spionen. Historien skrivs just nu. En ny Stalin? Har utrensningarna börjat? Borde vi vara rädda? Det kändes så när jag var med brodern och fadern i St Petersburg i maj. Ett riktigt obehagligt samhälle. Liksom ett hopkok av diktatur och anarki. Man traskar omkring på de ändlösa gatorna och undrar om man ska bli mördad för en dollar eller skickad till Sibirien för att nån stämpel fattas i nåt av alla de dokument man måste bära omkring på och som man betalat dyrt för på den korrupta ryska visumavdelningen i Stockholm. Så jag tänkte på St Petersburg och var glad att jag gick över Västerbron och inte över Neva.