Som Kristina Lugn sa: "Det fanns en tid när jag var villig att knäcka näsbenet mot vilken fönsterruta som helst bara för att någon skulle vinka åt mej."
Jag vill inte att nån ska vinka åt mej men jag kan inte låta bli att titta in genom fönsterrutor. Jag tittar bara i förbigående och lyckas sällan fånga nånting alls förutom ett mystiskt skimmer, ett lugn. Jag vet inte hur de gör. Vet inte hur man använder ett hem. Tiden verkar stå stilla. Allt verkar så självklart. Jag har fortfarande den där idén om ett hem som nånting min analytiker nästan inte kunde låta bli att ironisera över, ett hem som ett kloster. Fast inte i puritan mening. Fuck no. Men ett hem där jag inte behövs.
Tittade igenom några av mina gamla blogginlägg och blev generad. Det är precis som med ett hem, man vill hela tiden vara nån annanstans. Därför känner jag ofta en press att skriva ett nytt blogginlägg så att ingen ska hinna läsa det föregående. Jag kommer en regnig dag att redigera, ändra och ta bort. Men det finns väl ändå kvar nånstans. Och riskerar att hinna ikapp mej ungefär när jag börjat tro att jag blivit en ny människa.
Det här kommer jag t ex att stryka när jag får tid: Pär Lagerkvist kom till mej i ett inspirerat ögonblick på jobbet och nu kan jag inte släppa honom. Det var strofen "Jag är en lus i min moders hår." Har för mej att det är ur Kaos men tyvärr har jag inte den boken. Letade i antikvariat och hittade Samlade dikter men där var inte den strofen med. Så kanske har jag drömt den och projicerat den på PL. Men om nån vet så meddela mej.
Jag undrar vad som skiljer människor som är förtvivlade över existensens villkor från de som är nöjda och glada och "fångar dagen" och "lever i nuet". Vad är det som gör att somliga river sej till blods mot molnens frusna trasor? Varför är vissa av oss bortskämda svenskar gripna av förtvivlan istället för tacksamhet? Det verkar så onyttigt. Pär Lagerkvist tillhörde väl de förtvivlade. Men han verkar ha varit förankrad i sig själv, i direktkontakt med sitt inre barn. Därför kunde han protestera mot nazismen medan de flesta svenskar var nassar. Alltså jag hoppas att ångesten är en arvedel och inte en onödig belastning. Folk verkar laga middag och ha det trevligt. Jag tittar in med gapande mun, en helt omedveten gestaltning av en sorts kronisk häpnad. Varför verkar alla så nöjda?
Och så högtidlighållandet av 68. Alltså kårhusockupationen etc. Den spred sig ju från Frankrike över hela Europa, de flesta kårhus i de större städerna i Västeuropa ockuperades. Pasolini gjorde sig obotligt impopulär genom att ställa sig på polisernas sida i kravallerna. Med en psykoanalytisk/marxistisk analys menade han att studentupproren var pseudouppror. Det handlade inte om revolution utan om fadermord. Det var borgerlighetens söner som gjorde sitt obligatoriska fadermord, bara denna gång lite våldsammare och dessutom inlindat i tidens politiserade nomenklatur. En pesudorevolution men dessvärre enligt Pasolini med den tråkiga konsekvensen att vi alla blev småborgare. De tunga draperierna, bakom vilka en viss tolerans och bildning varit idealet, revs ner och ersattes av ett nytt moralistiskt ljus, en idé om ett rent och öppet och sunt liv. Och en idé om att klassisk bildning är värdelös. Så vi blev alla obildade småborgare med en förkärlek för rättrådighet och själlös konsumtion. Och se er omkring. Hade Pasolini fel eh?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar