lördag, juni 07, 2008

Klagaplan

Ettusenfemhundra nynazister demonstrerade på Karlaplan igår. Jag antar att judarna som bor i trakten höll sig inomhus. Om jag hade haft vägarna förbi Karlaplan igår så hade mina ben förmodligen börjat skaka. Sådär som de gör när jag upplever en kombination av grundaffekterna skräck och raseri.

Här på Lagaplan var allting till en början frid och fröjd. Ett kommunalt finansierat firande med kulturskolans elever ägde rum utanför vårt fönster. Det fanns kanske inte så mycket publik men det förstärkte bara den svenska känslan. Samtidigt som kulturskolans elever framförde en cover på The Knifes Heartbeats utbröt ett bråk utanför restaurang Caprese på andra sidan torget. Det föreföll vara ett domestic drama som pga värmen hade flyttat utomhus. En man skrek på nåt slags gangstaengelska till en av gästerna på uteserveringen. "Fuck you man! Fuck you asshole." Och sen slog han omkring sej. Det var så hjälplöst. I alla fall bildades det nån sorts pöbel som slog ner mannen. När han reste sej var han blodig i ansiktet och hans tröja var sönderriven. Men det mest bekymmersamma var den rush av adrenalin som rusade genom min kropp. Det var som om en del av mej njöt av situationen.

När jag är på väg att somna, eller åtminstone slumrar, är det som om en sjunkande känsla tar mej ner till ett annat skikt, och därnere har det flera gånger hänt att jag avlyssnat en pågående konversation, eller snarare debatt, mellan två individer. Eller två röster. Den ena försöker övertyga den andra och de använder alla möjliga argument. Jag hinner inte uppfatta ämnet men jag hinner tänka att jag ska lägga argumenten på minnet. Men sen är det som om jag tvingas ut ur slummern och tillbaka till sovrummet. Allt har gått förlorat men jag har en känsla av att debatten pågår även om jag inte är där. Ständigt finns det en sorg och en brist. Ju mer adekvat man försöker vara, desto mer går nåt annat förlorat som egentligen är mer väsentligt. Än att vara adekvat. Hela tiden känns det som om jag motarbetar mej själv. Det enda som återstår är de hastigt uppflammande förnimmelserna av nånting.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Nu har jag tänkt på det där med adekvat i snart en vecka. Och det verkar så påvert. Men alldeles troligt och sant. Men så slår det mig. Mindre adekverat än att göra en cover på Heartbeats kan knappt finnas. Och så drar jag vitvinet i vrångstrupen av ren glädje.

Mikko sa...

Härligt! Vinet i vrångstrupen är ju inte heller så adekvat. Inte så påvert heller. Du får stå för hoppet. Sluta tänk på adekvat nu.

Anonym sa...

Tänk att sätta Norrlands Adekvat i vrångstrupen. Risk för det till midsommar.

Anonym sa...

Rolig kille den där Magnus säger en lärarinna till sin skolklass på utflykt.

HAhahahHihihihHohoho

Mikko sa...

magnus ÄR rolig.