Sjukt

Ibland ställer livet upp. Det är det som är så underbart.
Min nuvarande förkylning bär alla tecken på en Influensa!
Jag hade sån feber häromnatten att jag trodde mej vara på en kick-off där jag skulle presentera nya sätt att effektivisera verksamheten. Jag letade efter ett speciellt slags löv från ett speciellt slags träd, ett löv i formen av en färdriktning. En pil framåt. Jag satt på huk och strök med händerna över marken. Ibland vaknade jag och tänkte: men vad heter lövhelvetet?! Jag gick t o m omkring i lägenheten och skulle effektivisera. Snubblade omkring. Hög på ipren och cocillana etyfin. Vad drömmen egentligen handlade om är ju uppenbart.
Förutom nattliga kick-offs har förkylningen även erbjudit möjligheter till filmtittande. Olyckligtvis hyrde jag häromdan filmen "Little children" med Kate Winslet i huvudrollen. Det var en avskyvärd soppa. Den gick i samma genre som Magnolia, en film som också använde högstämd stråkmusik för att dölja den inre tomheten. Kanske görs den här typen av filmer för att försöka visa oss européer att: "titta, vi amerikaner har också ett inre liv!" Men tyvärr, vi går inte på det. Det är tomt och meningslöst och egentligen käkar ni levande möss.
På tal om det hittade jag gamla klipp med Ruby Wax på youtube. Har alltid gillat henne trots att hon är så jobbigt american. Åtta klipp från en dokumentärfilm om när hon turnerar i forna Sovjet. "East meets Wax". Hon tilldelas vid ankomsten en rysk kvinnlig tolk vars deprimerade och irritabla tillstånd bara förvärras av Rubys pladdriga stil. Till slut är de helt och hållet osams och en terrorbalans uppstår på den personliga nivån. Rubys styrka är att hon har en konstig förmåga att få folk att prata. Det blir liksom en himla bra dokumentär, den bästa jag sett om Sovjet. Dessutom är det en styrka som intervjuare att inte måna om att bli omtyckt, och att kunna hålla käften när det gäller.