Lördagens stream of conciousness involverade bl a mentalisering, Pittsburgh, Warhol och Farväl Falkenberg. Det sistnämnda fick jag anledning att tänka mer på under ett föredrag om mentalisering igår. Lekutrymmet som behövs för att man ska kunna tänka. Utan mellanområdet mellan den inre världen och den yttre har man inte möjlighet att upptäcka sig själv som en egen individ. Eller den andre. Föreläsaren menade att detta mellanområde eller lekutrymme börjat krympa ihop i dagens västerländska samhälle. Den fysiska världen har kanske börjat stövla rakt in i våra hjärtan. Vi blir kroppar, varor, objekt. Den egna reflektionen kostar för mycket tid och pengar. Då kom jag att tänka på en psykiatrisk klinik i Pittsburgh. Underligt nog är det nästan det enda jag sett av USA, den där kliniken och den delvis övergivna förfallna och sorgliga stadskärnan i Pittsburgh. Terapeuterna på kliniken forskade på en korttidsterapi mot depression. Det kunde verkligen behövas där i Pittsburgh. Terapin var framgångsrik men tyvärr ville försäkringsbolagen korta ner behandlingen från 16 till åtta sessioner. Och de oförsäkrade fick ingen terapi alls. Pittsburgh är den amerikanska kapitalismens vagga. Rockefeller-land. Det mesta verkar nu nedlagt och förbi. I närheten ligger Youngstown som Springsteen sjunger om, stan som inte längre behövdes. "Them big boys did what Hitler couldn't do." Följdriktigt kommer Warhol från Pittsburgh. Hans museum ligger mitt i stans ödslighet. När jag besökte det muséet tyckte jag att jag fattade Warhol för första gången. Alla soppburkarna och tvättmedelspaketen omgivna av bilder på Mao. "Some things are just pictures." Hela kapitalismen hamnade i mellanområdet. Som om han byggde en vallgrav mellan kapitalismen och själen, mellan vår längtan och vad samhället kan erbjuda oss. Fast det verkar samtidigt vara tvärtom, som om han löser upp gränserna. Det är väl det som kan kallas lekfullt. Pretend play istället för matter of fact.
5 kommentarer:
Ja. Är Allan Edwalls låt om den nedlagda bruksorten den svenska "Youngstown" kanske? Minns inte vad den heter.
Den lilla by jag kommer från är ett svenskt exempel i miniatyr. Från att ha härbärgerat ett av Sveriges största sågverk var allt borta över en natt. Kvar var en by att sova i.
... vilket faktiskt kan vara rätt kul eftersom det som efterlämnas är ett Mecca för upptäckarglada kids. Urban Exploration.
Pittsburgh: http://www.post-gazette.com/lifestyle/20030907explore0907fnp1.asp
Alla dessa Knäckebröd Bruk, övergivna av alla utom AMS och Soc. Ett limbo för vuxna och ett paradis för barn. Jag tror verkligen att barn mår bra av att växa upp på små orter. Jag tror inte det är bra för själen att växa upp i Vasastan och gå i Carlssons skola.
Undrar om urban exploration kan slå igenom i Stockholm, finns det nåt kvar att utforska?
Nej, det är inte deprimerande alls i dom där samhällena. Jag har en hel del erfarenhet av såna där industristäder på dekis irl, så att säga, och jag kan meddela att folk inte alls tycks må dåligt där.
Datakörkortet är ju friheten, slippa flytta, slappa vidare, få lite cash. Sitta å fika, röka bort en tjuga. Valla schäferhunden. Man tar sannerligen inte livet av sig. Man går å fiskar -alternativt jagar om det är säsong för det.
Oil City är coolare än Pittsburg. Det var där Rockefeller hittade sin olja. Påminner om Gnesta.
Och Gnesta är coolt? Kanske är du lite udda?...
Skicka en kommentar