Sista sommaren och aldrig mer vinter

är ett av de ödesmättade kapitlen i "Farväl Falkenberg".
Tack och lov handlar filmen inte om Falkenberg. Den bara utspelar sig där. Tror man. Egentligen utspelar den sig i mellanrummet, i Winnicotts in-between-space.
Så mycket sorg. Filmens sorg och min sorg. Nästan outhärdlig. Psykosnära. Filmen en generator, en kom-ihåg-lapp för den frusne att titta på och värma sig vid när generatorn fattar eld och lappen brinner upp och allt är förbi. Nåt så fruktansvärt. Varför kan vi inte leka. Varför fick jag inte. Den stränga rösten är den tomma rösten, den vuxna rösten, tom. Inte sen ingmar bergman har det hänt på film. Jag är så jävla överväldigad, hur funkar den där kameran, hur kan de där ögonen titta så där oskyddat rakt ut i ingenting och in sig själv?
Det är natt i natten.
Ett förstlingsverk I agree. Men om man skalar bort det (onödigt skakig handkamera, onödiga bipersoner, en proportionslöshet och brist på stringens) så finns ingen skit kvar, bara destillerat liv. Man minns hur man möttes. Och inte möttes. Och lyckades möta sig själv i icke-mötet som var det enda mötet som man minns men inte minns varför.
Bilderna finns kvar. En så bra film. Så nu vet ni att ni ska gå och se den!