Kondition

Fredag eftermiddag: Återfall.
Banalt, jag vet. Vem orkar bry sig? Ta en snus, ett plåster, ett tuggummi, en stekpanna och slå dig medvetslös. Vakna upp till din nya rökfria dag. När jag går hem från jobbet över Västerbron och ser joggarna som stretar uppför backen mot toppen av bron brukar jag minnas när jag själv kunde springa hur långt som helst, kändes det som. En het hjärna som flyter fram, fotsteg som inte känns, bara flyter fram, mot horisonten. Endorfinerna som kickar in, saligheten, välbehaget som sprider sig i kroppen. Konditionen försvann med de första paketen marlboro lights. Be mig springa uppför Västerbron idag och jag skulle säga: "Eh va? Menar du nu? Du skojar va? En latte och en cigg först va?" Imorgon ska jag köpa boken "Mitt rökfria liv". Fått den rekommenderad. Efter den vill man inte röka mer sägs det. Som när jag hade en blinddejt för många år sen, och det var ett misstag insåg jag på en gång. Och en kompis olyckligtvis dök upp precis samtidigt och viskade till mig: "Det där är väl ingenting för dig." Och det var det ju inte. Men min marlboro var ingen blinddate, det var med öppna ögon, en sjuårig relation. Nu har jag bara en fråga: om man slutar röka, skickas man då tillbaka till utgångspunkten? Det första paketet, i fönstret i landstingslägenheten i Östersund, med utsikt över Storsjön, som var istäckt. Och jag tänkte: vad gör jag här? Saknade min psykoanalytiker. Och min syster som gått i exil. Och Stockholm. Kommer jag landa i samma utgångspunkt om jag slutar nu? I så fall hoppas jag att nån står där mitt i ödsligheten vid Storsjöns strand, ler uppmuntrande mot mig och räcker fram en cipralex.