Åka hem

Tog bussen hem från jobbet. Ville inte promenera genom Rålambshovsparken i mörkret. Har blivit lite mörkrädd. Fått livligare fantasi kanske. Men Rålambshovsparken är ett spooky ställe. Alltid. Även i solsken. Så tog jag bussen istället och satt där och läste i en bok och av nån anledning tittade jag upp. Och hade ingen aning om var jag var. Inte vart jag var på väg heller. Eller ens vilken dag det var. Jag tittade ut och kände inte igen mig. Skulle jag hem eller bort? Det där tillståndet varade nog bara tre sekunder men det kändes som en halvtimme. OK, jag dissocierade, men det kan ha varit ett ögonblick av klarsyn.
Som när Laurie Anderson berättar om nån som flyttar till en villaförort. Och det ser ut som om folk flyttat in i de nybyggda husen över en natt. "And they all appeared to be professional barbecuers. Every night they were out on the fields. Barbecueing something." Och en dag mitt i villaförorten säger den där personen: Do you want to go home? Och så tänker han: You ARE home.
Läste förresten en queerfeministisk grej i SvD. Fattade det ungefär som att alienation är den vite heterosexuelle mannens privilegium. Alla unga killar och alla stora män är vilsna och missförstådda. Och ändå kollektivt normgivande. En flock av enstöriga individualister. Det var apropå Morrissey, av alla. Tonen i artikeln var så där queerfeministiskt poststrukturalistiskt ironisk. Kan inte komma på en enda -ism jag gillar. En idé verkar bli en -ism när man skippat nyanserna, komplexiteten som förlamar, det eviga både-och, allt det som är så jobbigt. Om man kunde ismisera sitt liv. Vad enkelt det skulle bli. Mikkoism.
"He didn't know what to do, so he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way." L Anderson igen.