Inre exil och yttre

Nu har jag tänkt att den här bloggen ska handla om att det finns så mycket som är fint och bra. Det finns till exempel tre artister/musiker som jag verkligen gillar (förutom Dylan å Springsteen) och de är alla kvinnor: Laurie Anderson, Kate Bush och Morrissey. Fast Morrissey är inte kvinna. Om nu inte könet enbart är en social konstruktion, vilket skulle kunna vara fallet med t ex Morrissey. Men "Pasolini is me" sjunger han och det stämmer nog. Lars Norén sa att Pasolinis texter blöder fortfarande. Eller om han sa att Pasolini blöder fortfarande. Han förblödde i ett grönområde i Ostia utanför Rom där han blev ihjälslagen. Då tyckte många att han fick skylla sig själv som strök omkring i det där grönområdet och somliga var nog lättade att en av de skarpaste kritikerna av den borgerligt färgade neofascismen i det italienska samhället var bortröjd. Nu misstänker man att det var ett politiskt mord. Den 17-åring som fälldes för mordet kunde bevisligen inte ha utfört alla brutaliteterna ensam. Morrissey bor i Rom nu. Kanske har han med sin känsla för det morbida besökt den där parken. Nästa fras är "Accatone you'll be". Accatone är Pasolinis första film och namnet på huvudpersonen, en amoralisk och hänsynslös slacker. Morrissey håller Oscar Wilde i den ena handen och Pasolini i den andra. Det blir som ett gyllene band genom Europas grumliga nutidshistoria. Oscar Wilde dog ensam i exil i Frankrike efter att fängelsvistelsen redan dödat honom. Själve Proust hade förresten planer på att hälsa på honom på dödsbädden men låg snart själv där på samma bädd och hostade. Deras möte blev aldrig av. Vart vill jag komma? Det skulle ju handla om nåt fint och bra? Minns inte.

"I always felt like an exile, even as a teenager. It is a state of mind.” säger Morrissey.