Val

Jag är omgiven av framförallt ”vänstermänniskor” och så typ två ”högermänniskor”. Min egen identitetsproblematik är sådan att jag blir vänster med högermänniskorna och höger med vänstermänniskorna. Det kan tolkas som ett behov att vara tvärtom och göra mig märkvärdig. Men det kan också tolkas som att vänster – höger är fantasier eller snarare tecken som saknar innebörd. Signifiant utan signifié. Eller symboler med ett överskott av betydelse, ett sådant överskott att det blir meningslöst, ett överflöd av innebörder fria att plocka upp för vem som helst.

Och jag vet inte vad som är bäst. För mig eller för andra. Och jag förstår inte vad "Alliansen" vill eller hur de överhuvudtaget ska uppnå en allians. Men jag är rädd för "Vänstern" (vilka de nu är). Det känns som om det finns en Vänster som vill ta över mitt liv. Det kan vara en paranoia men som Freud påpekade har all paranoia en verklig grund. In i sängkammaren. Under huden. In i hjärtat. Den skrämmande Rättrådigheten. Skapandet av den goda människan. I den bästa av världar. Jag får för mig att "Vänstern" vill lagstifta bort hela mänsklighetens existentiella ångest. Sedan när vi är så främmande för oss själva att inte ens IKEA skulle kännas som hemma skulle vi sitta där, ”invaggade i trygghet och gripna av förtvivlan”. Så jag gick och typ röstade borgerligt. Och de vann ju så nu får jag väl äta upp det.