Hotellet: Att gå på denna heltäckningsmatta är som att klafsa omkring på en dyig sjöbotten. Guiden i Beylerbeyipalatset förklarade att det fiffiga med tjocka mattor är att de drar åt sej fukt vilket sänker rumstemperaturen. Det fanns alltså en tanke bakom. Jag har kanske den fuktiga mattan att tacka för att jag lyckades sova utan aircondition. Vanan är den bästa heminredaren sa Proust. Det var väl därför jag inte rusade ut från hotellet. Man vänjer sej snabbt. Som med livet. Egentligen hade man tänkt sej nånting helt annat men man har vant sej och glömt vad man egentligen ville. Det är väl ok, varken mer eller mindre. Livet alltså, eller menade jag hotellet? När jag lyckats famla mej igenom alla sammetsdraperier på jakt efter n å n t i n g, jag visste ınte vad, hittade jag till slut ett fönster. Bakom det lite flottiga glaset framträdde en oslagbar utsikt. Mitt emot, på andra sidan gatan, står USA:s övergivna konsulat. Det var tydlıgen inte bombsäkert vilket gjorde att jänkarna lämnade det och byggde ett fort utanför stan istället. Nu står det gamla stenpalatset öde och liksom hänger läpp. Det verkar ha börjat ruttna inifrån. I den vildvuxna trädgården sitter vakter och snurrar i varsin kontorsstol och röker.
Men bortom det ledsna huset ser jag ut över Istanbul och Gyllene hornet. Vattnet är flytande guld i solnedgången. Jaha därav namnet. Så vackert att det nästan blir löjligt. Och med den massiva trafiken, den turkiska dansmusiken från baren nedanför, böneutroparnas konkurrerande melankoliska stämmor blir det kondenserat liv, en bedövande flod som jag kliver ned i, åtminstone med ena foten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar