söndag, november 28, 2010

Tysta suckarnas dal

Varje gång jag kommer tillbaka till Jämmerdalen drabbas jag av känslan att jag är på helt fel plats. Som om det rör sig om en förvisning. Ett liv i exil från födseln. Denna upplevelse delar jag med många. Men man orkar ju inte känna efter. Att inte känna efter är det som kallas jämnmod. Vilket befinner sig i ett gränsland mellan sorg och cynism. Det svenska tillståndet är ett gränsland.

Satt fast i en fullpackad shuttlebus på Charles de Gaulle. Vi blev stående mitt på landningsbanan medan luften sinade och rutorna immade igen. Ingenting verkade hända. Ändå ville jag fördröja denna väntan innan vi skulle ta plats på planet hem. Kan det röra sig om en fobi? Eller är jag en sorts geografisk transsexuell? Inte född i fel kropp men i fel land? Hur jag än bläddrar kan jag inte finna diagnosen. Och heller inga råd från Folkhälsoinstitutet.

I huset där jag bor hejar man inte på varandra. När jag hejar får jag ibland inget svar. Bara en skrämmande tom och grund blick. Det är en kuslig känsla att inte få svar när man hejar. Samma sak äger rum i tvättstugan. Jag är skraj för det ögonblick när jämnmodet tar över och jag slutar heja och blir som dom. Bör jag flytta innan dess eller överdriver jag bara? Bör jag kanske gå en kurs istället. Lära mig att integreras? Sverigedemokraterna kanske har nåt tips.