Istanbul 2

Gatorna: För varje steg jag tar tror jag att jag ska falla ned i ett hål. Det är inte ett tecken på att man behöver ställa om min medicinering. Det har nog snarare sin grund i diffusa saker som blandats samman i min hjärna, bl a Pamuks böcker som jag fortfarande läser, fr a Den svarta boken, och som ofta glider in på Istanbuls bottenlösa innandöme. Det liknar det freudianska detet, allt oönskat förpassat till alla de underjordiska gångar och rum som de förföljda folkgrupperna har använt sej av (och det som förföljs är ju som vi alla vet projektioner av egna skrämmande förnimmelser och begär). I vilket fall känns det som om Istanbul svajar under mina fötter och att jag när som helst faller ner i nåt hål och till slut spolas ut i Bosporen på vars botten det tydligen finns en hel massa underliga grejor, bl a en Cadillac med en av Istanbuls gamla maffiabossar vid förarplatsen och en fager kvinna vid hans sida, allt nu täckt av snäckor och grönt slem, möjligen såna däringa cyanobakterıer. Den kusliga känslan den tanken inger mej hänger också ihop med nån sommarläsning i DN för länge sen, en turkisk novell, kanske av Pamuk, som utspelar sej en het sommar i Istanbul då en våg av kackerlackor sköljer över staden. De hade överbefolkat underjorden och kunde inte hålla tillbaka längre. Det räcker med åsynen av en enda kackerlacka för att min jämvikt ska rubbas för minst ett år framåt och sätta igång en massa kaosbesvärjande ritualer. Det är inte nåt sjukligt utan en sund rädsla för det vidrigaste som finns på jorden. Visserligen visar detta hotell alla tecken på att de när som helst ska krypa fram, men här uppe på sjätte våningen med utsikt över Gyllene hornet och väktarna i den vildvuxna trädgården här nedanför känner jag mej ändå ganska sejfad. Men kommer det inga fler bloginlägg har De trots allt. Dykt. Upp.

Samma gamla mardröm. Kackerlackor, underjorden, havets botten, ivägsvept av dunkla ansiktslösa krafter. Man kan inte fly ifrån sej själv sa han som gått en kvällskurs i självkännedom. Nu har solen gått ned och Gyllene hornets vatten blivit dunkelblått. Den enorma staden skimrar som en julgran och den turkiska dansmusiken har satt ıgång igen i baren där nere. Jag ser en liten flicka dansa omkring på trottoaren i nåt som liknar en trasig gammal brudklänning, alldeles för stor för henne. Jag gıllar Istanbul.