"Titta på teven, dricka vin, slappna av" som A brukar säga när han tänker högt i sitt dechiffrerande av det svenska mysteriet. Men det var ingen avslappning att titta på Eden Lake. Ni som har sett den förstår vad jag menar. När jag ser våld så tror jag att det är jag som utsätts för det. Det gör ont överallt, jag känner skräck och samtidigt blir jag ledsen. Tar liksom ut sorgen i förskott. "Hur ska de komma över det där traumat?" I Eden Lake är de iofs döda när filmen slutar. Men hur blir det för deras anhöriga? Jag googlade på filmtiteln och hittade recensioner och en intervju med James Watkins som regisserat filmen. Som vanligt när man läser intervjuer med regissörer så blir man besviken. Jaha det var det han tänkte. Det förvånade mej att recensenterna inte valt att jämföra Eden Lake med Hanekes Funny Games. De liknar varandra, men till Edens nackdel eftersom den saknar Hanekes stringens och totala ovilja att underhålla. Men båda är välgjorda och ytterst grymma. Båda handlar om präktig medelklass som blir omsorgsfullt torterad och slaktad. Watkins försöker få med nåt slags klassperspektiv som bara känns konstruerat, en sorts brittiska rednecks eller white trash kanske, som på nåt sätt ska förklara ondskan. Kanske en konflikt mellan arbetarklassens "ha det bra" och medeklassens "må bra". Det förstnämnda nåt slags indolent hängivelse åt omedelbara njutningar medan det senare innebär en kärvare strävan genom kroppslig kontroll, miljömedvetenhet, göra rätt, tänka och känna rätt, kort sagt inre och yttre disciplin. Det är den som bestraffas i filmen. Så slakten på medelklassen är kanske en ventil. För just medelklassen.
Jag undrar om inte alla filmer som väcker grundaffekten skräck är moralistiska. Omedvetet från regissörens sida. Som Boys Don't Cry: "Titta hur det går om du envisas med att vara transsexuell". Eller Frances: "Ja så går det om du har integritet!". Det perversa behovet hos den tysta majoriteten att få frossa i hur dåligt det går för den som avviker. Jag blir alltid misstänksam när nån säger att den gillar Boy's Don't Cry eller Requiem For a Dream. Eller Frances. Att gilla Eden Lake eller Funny Games är mer masochistiskt. Och då mer sympatiskt på nåt sätt. Både i Eden Lake och Funny Games är offren sådana vi ska identifiera oss med, inte ta avstånd ifrån. Bådas offer färdas aningslöst ut på landet i en sports utility vehicle. Kanske medelklassens starkaste symbol. I Hanekes film löser de melodikrysset. Det moralistiska ligger i det där naiva. I tron att det går att kapsla in sig. Funny Games ger mer tolkningsutrymme än Eden Lake, framförallt existentiellt. Familjen som färdas i sin suv har vänt sig bort från Gud, det vill säga tror att de klarar sig bra, att de har koll, att de har tänkt på de flesta faror. Suven med multipla aribags, sommarhuset, attiraljerna, Babels torn.
Det är som om vi vill bort från oss själva. Idag var jag ute och sprang i Nackareservatet. Man tänker snabbt när man springer, stackatoartat, mellan flåsen, väldigt korta tankar. Jag tänkte på Ireen von Wachenfeldt, hon som var ordförande i ROKS och som sa att män är djur. Sedermera rättade hon sitt uttalande och sa: "Jag skulle ha sagt att män är värre än djur". I vilket fall har hon väl rätt. När man ser ett ungt heteropar med sin barnvagn ute och gå så undrar man. Om nu mannen är ett djur eller ännu värre, vad är då kvinnan? Hur skulle de försvara sitt revir om de var hotade? Var finns det djuriska? I de otrohetshistorier som kanske aldrig kommer att uppdagas? Eller kommer de kanske att ge sig av till Eden Lake en vacker dag? I den tomtebolycka vi nästan alla strävar efter är vi kanske egentligen innerst inne beredda på attack. Vår beredskap finner ett litet pysande utlopp i skräckfilmer, i det underbart paradoxala i att äntligen få ha en skön hemmakväll efter veckans strider och då hyra en skräckfilm. Var det Gloria Steinem, denna ibland vettiga men ofta fördomsfullt fördömande feminist, som menade att det västerländska samhällets undergång kommer att bero på förvekligandet av mannen? Alltså medan barbarerna står och flåsar bakom gränserna?
Hon är uppenbart förvirrad. Om mannen vill bli förvekligad bör inget hindra honom. Men om nu ondskan finns, vem ska försvara oss? Jag skulle inte överleva en kvart vid Eden Lake. Jag skulle böna och be: "Snälla döda mej snabbt så jag slipper se fortsättningen." Enligt Steinem är jag i så fall dömd till undergång.
