Att sitta på en pinnstol
och möblera sina drömmar
i chockrosa isterband
som Kristina Lugn uttrycker det är kanske inte en idealisk livssituation. Även om isterband kan vara gott. Det är bara ett så äckligt namn. Men ibland hör man folk prata om att förverkliga sina drömmar. Jag fattar inte det. Fattar inte poängen. Att förverkliga sina drömmar brukar handla om att man ska paddla till Antarktis eller börja föda upp tryffelsvin. Det handlar alltid om nåt helt annat än det man gör. Hur kommer det sig att man hamnat så långt från drömmen? Som om man hela livet har färdats i fel riktning, bort från det man vill, i riktning mot det man inte vill. Man skulle kunna tro att det har med matematik att göra. Att det är ödesbestämt på ett matematiskt vis. Som om man egentligen bara gjorde en liten sväng bort från drömriktningen men att graderna i avvikelsen mångfaldigas för varje dag, varje minut.
Vissa dagar skaver tillvaron nåt fruktansvärt. Redan från det att man öppnar ögonen. Igår var det en sån dag. Jag hittade inte mobilen så jag kunde inte stänga av alarmet. Jag stötte emot saker, spillde omkring mej och bet mej själv i kinden. Hittade inga rena kläder. Gick mot tunnelbanan alldeles stel och hukande, stapplande, frusen, men ihopbiten och bestämd. Det är bara att bita ihop. Vi svenskar är väldigt bra på att bita ihop. Förutom att vi är väldigt effektiva och demokratiska och oartiga på gränsen till hänsynslösa så är vi väldigt bra på att bita ihop. Det måste man säga. På tunnelbanan. Folk så grå och gråblå stiger på. I Hammarbyhöjden. Det är nåt speciellt med just Hammarbyhöjden. Folk där verkar särskilt sammanbitna.
När allting skaver får man för sej att det ligger en dröm nånstans, slängd åt sidan, som det är jävligt bråttom att förverkliga. Det brukar iofs fattas några miljoner. Euro. Tack och lov. Det mest nedslående är när man inser att drömmen är fullt möjlig att förverkliga. Omedelbart. Typ att den inte kostar nånting annat än lite initiativförmåga. Lite jävlar anamma. Men jag kan inte förmå mej till att anmäla mej till den där tenniskursen för vuxna utan bollsinne. Kan inte. Jag vill inte tillhöra den gruppen kanske. Eller också är jag rädd att inte bli antagen.
Drömmarnas förverkligande brukar ha en påfallande likhet med vad som erbjuds av marknaden och magasinen. Det brukar sällan handla om att man vill förverkliga drömmen att stoppa världssvälten. Jag har inte hört nån säga att de vill föverkliga drömmen att erbjuda aidssjuka gatubarn i Ryssland en varm famn. Hur kommer det sej? Jag fattar verkligen ingenting. Människor är så komplicerade.
