The variation

Någon sa till mig häromdan att i Los Angeles finns det bara yta, det finns ingenting därunder. Är det för att de inte har någon tunnelbana? Vem skulle vilja forska i stadsplaneringens betydelse för hur vi ser på oss själva? På vår eventuella idé om en förekomst av inre tunnlar där man med Tranströmers ord kan veckla ut sina vingar, eller föreställningen om underjordiska kanaler och mörka gränder. I inledningen till David Lynchs film Inland Empire dyker det upp ett orakel gestaltat av Grace Zabriskie. Hon säger att när pojken ska gå ut och leka så skapas en spegelbild av honom och därmed har ondskan fötts. Och "variationen", det vill säga flickan, som när hon går ut och leker går vilse på marknadsplatsen. Sedan säger oraklet: "The alley behind the market place is the way to the palace." Det är ju ganska svårbegripligt men kanske handlar det förutom om det uppenbara i de olika villkoren för flickan och pojken även om relationen mellan yta och djup. Jag tror inte man ska övertolka scenen men den är i mina ögon en kommentar till det trolleri med "yta" och "djup", the marketplace och the alley, det yttre och det inre, som jag uppfattar att Inland Empire gestaltar. Det är alltså ett slags filmiskt innehåll, inte semantiskt, och därmed inte tolkningsbart på en intellektuellt semantisk nivå. Det är det som gör en film konstnärlig, när den lyckas förbli film, kanske film inuti filmen, eller måleri med ljus, istället för en tradig rätlinjig historia. När man ser till exempel Lynchs filmer så inser man hur bortkastat filmmediet ofta är. Det finns människor som säger att de "älskar film". Oftast verkar det betyda att de älskar att bli förströdda en stund, få en sprittning i den leda själen. Det betyder i så fall inte alls att de älskar film. Förmodligen "hatar" de dessutom David Lynchs filmer. Så hans måleri med ljus, är det ett slags moralisk gestaltning? De soliga bakgårdarna, de leende ansiktena, allt blir oroande och inte alls trevligt. Det finns ingen annan regissör som kan skapa en sån spooky känsla mitt på blanka förmiddan. Det är väl just det som är grejen? Att lyckas förena det banala med det underliggande, båda delarna lika svåruthärdliga, beroende på betraktarens sinnesstämning och aktuella förhållningssätt till sina dunkla begär.

Se klippet här:
http://vimeo.com/39159742

Nothing places

Min fars hemby är numera nedlagd. Biografen har brunnit ned. Butikerna har stängt och deras skyltfönster är nödtorftigt omgjorda till vardagsrumsfönster. Såna fönster som filifjonkan ängsligt upplevde att man inte kan titta ut genom, bara in. Elljusspåret börjar växa igen. De tappra inbodda vårdar sina villaträdgårdar så att inte granskogen som redan tagit över åkern ska smyga in sina grenar genom staketet. Vilket påminner om kampen att hålla Stilla havet stånget, skildrat i Duras roman Un barrage contre le Pacifique. Det är bara själva det idoga beskärandet som skiljer byn från ödemarken. För de som bott vid en landsväg i hela sitt liv kan det vara viktigt att hålla gräset vid vägrenen kort.
Omkring det som var järnvägsstationen finns några fina ickeplatser. Såna finns inte längre i Stockholm, inte ens under broarna. Jag joggar förbi dem vilket ger en annan upplevelse än när man genom fönstret på X2000 får en förnimmelse av något depressivt inom sig själv gestaltat i den meningslösa grässlänten och den malplacerade parkbänken som ingen nånsin sitter på. Snarare blir det en nästan salig upplevelse. Kanske för att ickeplatser påminner om andra mellanutrymmen, inre såna, där man känner sig fri eller förundras. Det finns människor som till och med har ickeplatser hemma i lägenheten. Där man kan man gömma sig från andra eller från sig själv. Eller också är det på en annan nivå, inte fråga om att gömma sig utan att på något sätt framträda utan larmet från en påträngande verklighet som kräver omedelbar respons, som förväntar sig kronisk reaktivitet. Kanske är det en typ av geografisk fromhet, ungefär som de ikonmålare som strävar efter att gestalta ett ansikte helt befriat från begär. Den där bänken där man aldrig satt. Det där slyet som sköter sig självt. Frånvaro eller ickevarande. Ickeplatserna är kanske det tysta motståndet. Bilden ovan är i så fall ett exempel på motståndets estetik.

Bli skriven

Det är skillnad på om ens liv återberättas i DN:s söndagsbilaga eller i till exempel en psykiatrisk journal. Jag vet inte vilket som är värst.

Stämningsläget förefaller neutralt. Är välvårdad, ser pigg ut. Ger god kontakt. Är orienterad till alla kvaliteter.

Det var väl Wittgenstein som sa att det inte finns någonting utanför språket. Kanske inte ens ett själv. I synnerhet inte ett själv. Det måste liksom berättas för att finnas. Jag tycker att det är beklämmande. För det innebär att man bara finns till så som man råkar framträda i en språklig akt. Men den psykiatriskt kyliga reduceringen är en sorts försäkran om att man inte ska behöva hamna i en behandlares subjektiva inre röra. Det är i själva verket behandlaren som ska reduceras.

Laurie Anderson sa: And when they say 'lets do it by the book'... what book? Because it makes a lot of difference if it's Dostojevskij or just... you know... Ivanhoe.

Frågan är vilken bok man själv vill hamna i. Vem ska skriva den och hur ska den formuleras. I facebook verkar det narrativa självet röra sig inom ramen för en sorts speglingsakt baserad på idéer om att vara i rörelse, att växla mellan platser, situationer och grupper av medmänniskor, kort sagt att vara orienterad till alla kvaliteter. Facebook kanske hjälper till att hålla samman denna fyrdimensionella orientering, eller också är det kanske tvärtom. Att den löses upp och skakas om. Kanske är det inte bara jag som är rädd för att hamna i en situation där man statusuppdaterar samma situation om och om igen, samma soffa, samma vägg bakom, samma ansträngda min. Man checkar in i sin privata öken. Och ingen orkar ens gilla det längre. Bättre då att hålla sig i rörelse, dyka upp med sig själv på olika platser, med olika metonymier framför sig och omkring sig.

För att trivas i mitt yrke måste man på något sätt bli antipsykiatrisk. Man behöver gå från den subjektiva objektifieringen av den andre till en intersubjektivitet som kan vara skitjobbig och obekväm men som på något sätt verkar mer verklig. Men hur ska man veta om det är verkligt? Eller stå ut med att man inte vet? Lösningen borde ligga i att man möts i att inte veta. Det skulle kunna vara början på ett utforskande. Men inte det så kallade sokratiska utforskandet som verkar ha fått innebörden att leda i bevis, att övertyga, istället för att dela förvirringen. Utforskandet måste på nåt sätt börja med att man ger upp. Men att ge upp är en väldig ansträngning. Man kan hamna i att frenetiskt göra motstånd mot det på samma sätt som ett spädbarn gör motstånd mot sömnen. Dessutom är hela processen bortom en språklig akt och låter sig inte beskrivas på något sätt alls. Jag undrar om det var det som till exempel Beckett var på spåren.

 The fact would seem to be, if in my situation one may speak of facts, not only that I shall have to speak of things of which I cannot speak, but also, which is even more interesting, but also that I, which is if possible even more interesting, that I shall have to, I forget, no matter. And at the same time I am obliged to speak. I shall never be silent. Never.

I do not want what I haven't got.

Barn är ju meningen med livet, som Gulletussan sa. Och vi som inte har barn kan antingen hasa runt och skämmas för oss själva eller välja att frimodigt gå med i De Barnfrias Förening, som ordnar tipspromenad och vuxentombola i vargtimmen. Vi kan även komma hem till en tyst och varm lägenhet och i den takt vi vill skala av oss skalplaggen, snyta oss och sätta oss på toa och lösa korsord utan att någon kommer på tanken att fråga vad vi gör eller hur länge vi ska sitta där. Vi kan till och med tända en cigarett i soffan i vardagsrummet och låta den giftiga röken singla genom rummet medan vi betraktar det faktum att modersmystiken fortsätter att ligga nerfrusen på fertilitetskliniken. Det problematiska med att vara barnfri är att man inte kan bli avundad. Ingen förälder som passerar när du har nån sorts esoterisk kvalitetstid med dig själv kan stanna upp och utbrista: "Åh vad skönt det ser ut! Jag önskar att jag inte hade några barn!" Det skulle vara pinsamt och obehagligt för alla. Och bara att antyda att man har det bra utan barn kan väcka medlidande med den aningslöshet, eller ännu värre, det uppenbara förnekande man fastnat i. Det är alltså en låst position för båda parter. Ibland kan dock småbarnsföräldrar säga: Du vet inte hur bra du har det. Men det är förstås ett problematiskt påstående som man bara kan besvara med ett motsvarande.
Om det finns en barnfödarnorm, som Lena Andersson skrev för länge sen i DN, så måste den innebära att de som välsignats med barn behöver den barnlösa som skrattspegel när tilltron till det mäktiga livsvalet sviktar. Om det nånsin gör det. Jag vet inte. En sak jag vet är att man inte ska ödsla tid på att bli upprörd över DN:s söndagsbilaga. Ändå kan jag inte låta bli att fontänkräkas över latteskålen när jag läser det ena reportaget efter det andra som mynnar ut i att allt blev bra när personen i fråga fick barn. Det spelar nästan ingen roll vem som intervjuas, vad de har åstadkommit, vilka tankar de lyckats uppfinna eller hur de har överlevt. De kan ha uppfunnit världsfred och skrivit en fantastisk roman. I söndagsbilagan handlar det ändå mest om att de har barn och att de följer barnen till dagis trots att de har så mycket att göra och att de planerar sin tid för att hinna umgås med barnen och gärna även vad barnen tycker om hur det är att ha just den föräldern till förälder. Jag tror att Dagens nyheters söndagsbilaga representerar själva hjärtat i samtida svensk kultur. Men utan att veta om det. För den som representerar normen behöver ju aldrig bli medveten om den. 
Som man kommer man lite lättare undan. Men hur är det att som medelålders kvinna hävda att man är nöjd i sin barnlöshet? Vilka metoder behöver man ta till för att övertyga? Föds det en inre press att få livet att framstå som helt otroligt kul nästan hela tiden? Blir varje svacka, självtvivel eller vilsenhet bara ett uttryck för den tragiska barnlösheten? I så fall har vi med en norm att göra, inom en diskurs, och inte någon biologisk självklarhet.

Om glassens sedativa funktion

Om man inte kan hitta ett hem i sig själv så kan man göra det i böcker. Filmer är för opålitliga. Jag vet till exempel inte om jag sett en amerikansk film som inte slutat med att jag känt mig manipulerad. Såg The Descendants igår. Det är en film som fått lysande kritik rakt av. Det är faktiskt ganska obegripligt. Den är förstås välgjord och lite witty, men den är förljugen. Det är som om en amerikansk film anses bra om den tagit bort de värsta bitarna av cheap sentiment. Men räcker det? Stommen av unkenhet finns ju kvar ändå, både i och utanför bild. Egentligen tror jag man ska se en film som en nerfälld ridå varunder det försiggår ett sorts idéinnehåll. Det är det som är ur bild som räknas. Och i The Descendants händer samma sak utanför bilden som det gör up front i alla amerikanska filmer. Man slipper bara se det, men det gör inte historien bättre. Det handlar om en vit heterosexuell man, elegant spelad av George Clooney med en ibland frampressad tår i ögat, som försummat sin kärnfamilj och som sen bättrar sej. I slutscenen sätter han sig bekvämt tillrätta med barnen i en soffa och äter glass. Jag önskar att jag hade sluppit se det.
Har någon skrivit en uppsats om betydelsen av glass i amerikanska filmer? Kan någon göra det? Här kommer en abstract: Glass i amerikansk kultur symboliserar en sorts len välgörande stämning av eftertanke och (ibland melankolisk) förnöjsamhet. Den kan symbolisera eftertanken i olycklig kärlek (tröst) eller i att ha kämpat klart och nu fått rätt att njuta (seger). Glassen tjänar som ett medel att motverka tittarens abjektion och låta han/hon/hen dras in i den skenbart identifikationsskapande atmosfären av att åtrå något och till slut få det eller inte få det men ändå till slut få det. Ofta handlar det om att få rätt, eller få monogam kärlek. Glassen kan dyka upp innan själva peripetin när huvudpersonen tror att slaget är förlorat, eller i slutet då slaget de facto är vunnet. Glassen är söt och sval som en berättigad hämnd eller som ett ersättningsobjekt. Oavsett vilket är glassen förstås det goda bröstet för tittaren. Det som man kämpar hela vägen över mammas mage för att nå fram till. Och när man lyckas blir man lugn. Således kan amerikansk filmglass ses som den sederande finalen i en katarsis, i form av den eviga kampen om bröstet. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det förmodligen är amerikanska filmer och teveserier som gjort mej laktosintolerant.

Som Margo Channing sa: - I detest cheap sentiment.

Imperfect glass

Det är väl en ambitionsnivå så god som någon att läsa alla Patrick Whites romaner en gång till. Eller också har jag bara ramlat in i ett av hjärnans små kaninhål. Där ligger jag nu och läser romanen A Fringe of Leaves, kanske PW:s mest envetna karaktärsskildring. Jag har fått lära mej att en god roman ska innehålla en utveckling av romankaraktärerna. Kanske gäller det även ett gott liv, vilket skulle förklara ganska många saker när det gäller mitt eget. Låt oss hoppas att det finns andra kriterier att bedöma Livet med än dess konstnärliga kvalitet.
I Ellen Roxburghs fall sker dock åtminstone ett par metamorfoser. Men det fiffiga med PW:s romanfigurer är att de egentligen inte förändras. Men man kommer ur sin puppa, på mer eller mindre våldsamma sätt. I Ellen Roxburghs fall genom att hon lider skeppsbrott och tillfångatas av aboriginer och får utstå både det ena och det andra. Kanske kan man se skeppsbrottet som ett inre skeppsbrott. Vågorna som sköljer en iland är en kraft utanför en själv men i samklang med den. Historien bygger på en verklig händelse, en Mrs Fraser som råkade ut för något liknande nån gång på 1800-talet, varefter ön där hon hamnade utanför Queenslands södra kust heter Fraser Island. Men PW gör sitt eget skoningslösa porträtt av en människa som inte hör hemma någonstans men som är klarvaken. Hon är en främling redan innan hon tillfångatas. PW vänder och vrider på Ellens främlingskap. Det är konstant samtidigt som det växlar nivå eller fokus. Hennes sätt att se är kanske annorlunda men bland ursprungsbefolkningen blir hon en verklig främling, inte bara en dold. Och det kanske är det som frigör henne. Ett religiöst färgat martyrskap finns hos alla PW:s karaktärer, men förmodligen frikopplat från idén om en gud, snarare förbundet med existentiella villkor utan en gud.
PW avskydde brist på stil, typ förortsvillor i tegel och allmän ytlighet och fördumning. Samtidigt valde han att ge det pris han fått som Årets Australiensare vidare till Dame Edna. Och han vägrade komma och ta emot Nobelpriset. Fast det sägs att han gladde sig i hemlighet. Men det finns nåt uppfordrande i hans gestaltningar. I sättet att betrakta. Nåden kommer först när man hängt av sig personan. I Ellen Roxburghs fall när hon är fullständigt förslavad och berövad allt. Det benådande hos huvudpersonerna i PW:s böcker är kanske att de förmår vistas i ett mellanrum där det finns lite luft mellan den de är och den de bör vara för att (van)trivas i kulturen. Det är liksom inte vattentätt.
Det finns vissa cues för vem Ellen Roxburgh är. Som när hennes man säger att han är nöjd med att hon inte är en bildad person.
'There is almost nothing', she sighed, 'that cannot be changed for the better.' Och författaren tillägger: But in her own case, a kind of sensual apathy intervened as often as not between the intention and the act. Or, in the beginning, life to be lived.
Det finns en viss densitet i de raderna. Ellen är alltså en person med ideal eller ambitioner. Men som lider av en sorts sensuell apati som tycks hämma hennes strävan. Dessutom finns det ett liv att leva (hon kommer från svåra omständigheter). När hon innan skeppsbrottet, när stormen blåser upp, ger sig ut på däck och halkar omkring och nästan blåser överbord kommer kaptenen ut för att hjälpa till och reflekterar på följande sätt:  
Possibly Mrs Roxburgh was only trying to test her courage in a man's world, though the captain suspected it was more to it than that. He would not have known how to express it, but in his still centre, round which many considerable storms at sea had revolved, he sensed that his passenger had an instinct for mysteries that did not concern her.
När hon kommer ner till hytten igen och tar av sig de våta kläderna framför spegeln drabbas hon av ett minnesfragment, kanske går hon till och med in i ett dissociativt tillstånd:
Her skin, mottled by the imperfect glass and watery stare of dazed eyes, brought to mind some anonymous creature stranded at a street corner in a fog of gin and indecision.
Hennes relation till sin far blir inte mer uttalad än så. Alla små cues tillsammans bygger ett porträtt som blir lika levande som alla människor man har omkring sej, fragmenterat och svårbegripligt.