PW igen

Det finns en speciell anledning till att jag läser om alla romaner av Patrick White en gång till, och dessutom hans självbiografi Flaws In the Glass och en bok om hans verk, utgående från temat om "den Andre". Han fyller nämligen hundra år nästa år. Om han hade levat. Han dog 1990 och efterlämnade sin grekiske sambo Manoly Lascaris som han levt med i över 50 år. De träffades i Nordafrika under andra världskriget då de båda tjänstgjorde i armén. De flyttade vid krigsslutet till Alexandria där Patrick White skrev boken The Aunt's Story, sittande på en balkong vid en gata mitt inne i Alexandria där kaoset av sinnesintryck enligt honom själv bidrog till porträttet av the aunt, Thedora Goodman, den första av hans särlingar till romangestalter. Theodoras mor dör och hon, ensam i världen, reser till Europa där hon tar in på ett hotell på rivieran och blir sittande i deras jardin exotique, under en monstera deliciosa. White inleder det avsnittet av boken med ett citat från Henry Miller om "mognadens stora fragmentisering". Theodoras utveckling som romankaraktär går just åt det hållet, mot en tilltagande psykisk fragmentisering som är en sorts undergång men som på vissa sätt framstår som en välsignelse. Hon slås emot den nyktra omvärlden inbäddad i sin egen outgrundliga värld, det är riktigt vackert skildrat. Hans nästa roman Riders in the Chariot heter på svenska De fyra utkorade, och det finns nåt vettigt i att kalla dem för utkorade, för alla Whites romangestalter är det på något sätt. De är udda på ett diskret och undflyende sätt, och genom deras ögon betraktar man det omgivande så kallade samhället. Deras mission är oklar men handlar kanske om att vara just främmande. White skulle aldrig ha kunnat vara amerikan eller engelsman. Hans skrivande måste ske i imperiets utkant, i hans fall Australien. En engelsman skulle aldrig kunna titta runt hörnet på det där sättet. Och en amerikan skulle behandla samma temata alldeles för övertydligt. Nej jag tar tillbaka det, en judisk amerikan skulle han ha kunnat vara, typ Isaac Bashevis Singer (läste de varandra?). Men han skulle också ha kunnat vara latinamerikan. Fast nu måste jag dra mej tillbaka från nåt slags etnifierat gungfly. Men egentligen är det en sak jag har funderat på, att det borde finnas ett begrepp motsvarande det underbara ordet heternormativ, fast som handlar om kulturellt (och/eller) etniskt ursprung. Iofs finns ordet orientalism, men det handlar ju mest om det västerländska betraktandet av den muslimska världen. Och diskurs är för snårigt och stort. Etnonormativt skulle kunna funka. I svensk politik brukar man uttrycka uppskattning över människor som vill bli som "oss". Det kallas för integration och det är jätteviktigt. Att bli svensk är kanske förutom att man lär sig tala svenska utan brytning att man gillar naturen, fläskkött, att förakta äldre människor, att bli för full och att gå förbi och inte låtsas se om någon blir nedslagen i tunnelbanan. Än så länge verkar integrationen inte helt ha lyckats kan jag säga, det har jag sett på nära håll.
Vad jag egentligen försöker säga är att jag håller på och läser om ytterligare en roman av Patrick White, den som kanske blev lite av en bestseller på 70-talet, The Twyborn Affair. Den anses av många, bl a Whites biograf David Marr, som hans främsta. Jag håller inte med. För mej är den lite som Ingmar Bergmans Höstsonaten, ett verk som är lite för typiskt för sin upphovsperson. Bergman sa om Höstsonaten att han hade gjort en "bergmanfilm". Det är som om White i The Twyborn Affair vill hamra in budskapet, eller budskapen. Fast helt underbart gestaltat. Språket är som i alla hans böcker sådant att man vill memorera varje rad, även de man inte alls begriper. I synnerhet de man inte begriper, men har en känsla av att man ändå fattar. En queerroman för övrigt. Huvudpersonen Eudoxia/Eddie/Eadith överskriver de flesta barriärer. 
En person sa till mej att han blir skrämd av personer som gillar PW. Jag fick aldrig veta varför men jag tror att det var av något svårbegripligt akademiskt skäl.
Fortsättning följer.

We mind, but we don't care

Jag vet inte om det är en depression jag har, det kanske bara är en recession. Men det är nånting som pressar inifrån och ut. Som en svart svällande sörja. Och nu kom det där ordet sörja igen. Jag tycker i alla fall att man, förutom att avskaffa upphandlingsförfarandet inom vården, borde lagstifta mot separationer. Eller arbeta förebyggande genom att inte inleda något som man sedan kanske måste avskiljas från. Det gör för ont. Men det handlar inte bara om det. Jag har en känsla av att samhället har lossnat från sitt fäste och att det alltså inte bara är jag som är osammanhängade. Eller om jag menar sammanhangslös. Sedan jag skaffade bil lyssnar jag på P1 och kommer till jobbet omskakad och huller om buller. Den fasansfulla radiokanalen har på nåt sätt rört upp den där sörjan. När jag väl har parkerat behöver jag egentligen gå och lägga mig. Inte gå och arbeta i den nedläggningshotade landstingsvården. Först var det den arabiska våren. Jag vet att jag grät för vindrutetorkarna hade ingen effekt. De som torterats av militär och polis i Egypten och Syrien riskerar, om de lyckas fly, att hamna i det sverigedemokratiska Jämmerdalen. Där kommer de erbjudas effektiv korttidsbehandling i We Minds nya tortyrcenter.

Det finns en manual för varje form av lidande. En manual för varje empatisk gest. Jag kan bara inte hitta den. Det finns en outtömlig brist på förståelse hos landstingets beställare. Det finns en byråkrati som förhåller sig opåverkad av känslor. Och det är ju egentligen bra. Magkänsla är, precis som sunt förnuft, livsfarlig. Men det borde finnas någonting annat. Någon sorts kontakt med sig själv. Jag vet inte. Insåg plötsligt att separationer nog redan är avskaffade. Eller åtminstone manualiserade. Undrar om Söderbokhandeln har köpt in någon manual för sorg och smärta. Eller kan man istället ladda ner en brandvägg mot affektsmitta?

Vad betyder egentligen we mind? Jag har för mej att det betyder att man är emot något. Do you mind? Yes, I do mind. Det är något man vill att den andre ska upphöra med. Något beteende som man släcka ut. Det hänger inte ihop, eller också har jag tappat fattningsförmågan.

London

Strosade mot Tate Modern med Frida Hyvönens hyllningslåt i huvet: London, the way you hate me is better than love. Och såg Gerhard Richter-utställningen och några andra mindre utställningar. Gick sedan till cafét och beställde en cortado varpå följande konversation flimrade till:


Hon: -  I dont know what that is.

Jag: - It's equal shares espresso and steamed milk.

Hon: - I don't know how to make that.

Jag: - Just make a double espresso and add the same amount of milk. Varpå hennes kollega kommer till undsättning:

- I know what a cortado is. I used to have a spanish girlfriend.

Jag: - Ok!

Hon: - But I don't know how to make it.

Jag: - Just make an espresso and fill up with some milk.

Hon: - I can try!

Varpå hon satte igång.

Jag: - You were served cortados by your girlfriend but you didn't make any?

Hon: - No, I never figured it out.

Hon började försiktigt hälla lite mjölk i pappmuggen.

Hon: - Have you been to Spain?

Jag: - Yes.

Hon: I love Spain.

Jag: Me too.

Tog det komplicerade kaffet med mej ut på balkongen och tog några bilder med mobiltelefonen inspirerade av Gerhard Richter, till exempel den ovan grumliga. Men det som hängde kvar var helt andra bilder från en fotostudio i Libanon under 1950-talet, Studio Shehrazade. Jag var lite ledsen på grund av dem men försökte att inte bli alltför berörd utan hålla mej cool på Tate Moderns lilla balkong. Men det steg upp som en flod. En sån sorglig historia. Med Themsens mörka trögflytande vattensörja framför ögonen började jag önska att det kunde gå att spola tillbaka tiden så det där paret fick en ny chans. Gör om, gör rätt. Det gör så ont med all sorg. Det blir värre med åren. Alla som fattas en och alla missade chanser och brutna löften och tankar på hur det kunde ha varit. Det är fan outhärdligt. Men jag promenerade vidare till Borough Market och åt ett par ostron, drack ett glas vit bordeaux och tänkte inte mer på det.

Bestyrkt kopia

Jag vet inte vad lycka är. Kanske vet jag inte ens vad olycka är, även om det känns som om man har snuddat vid den. Som när nånting snuddar vid en där man strosar gatan fram intet ont anande lite snurrig i huvudet och man förnimmer en lukt som man känner igen och plötsligt känner äckel och avsky. Och så kan man läsa om det i tidningen. Eller se det på teve om man skulle vilja det. Man skulle verkligen behöva vara lycklig. Som ett skydd mot den potentiella olyckan. Som att vara i en bok med hårda pärmar. Somliga människor är nästan alltid lyckliga. Även om själva lyckan förmodligen bygger på ett missförstånd. Jag kan nästan förnimma lyckan när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju en omskakande typ av lycka som egentligen mimetiskt gestaltar en verklig smärtpunkt. I bästa fall. Och det är ovanligt. Det mesta är ju skit.
Jag besitter privilegiet att kunna ägna en hel helg åt att läsa en roman. Somliga skulle kalla det tragiskt. För det är nog så att vi som besitter det privilegiet utgör en grov avvikelse, en anomali, i världshistorien. Samtidigt kräver den livsavvikelsen en enorm disciplin, nästan skoningslös.
Fick en förnimmelse av lycka när jag såg filmen Möte i Toscana häromkvällen. Titeln är ett exempel på svenskt antiintellektuellt trams. Originaltiteln är Copie Conforme, en titel som funkar på både franska och italienska och som betyder "Bestyrkt kopia". Den är regisserad av den iranske regissören Abbas Kiarostami. Den handlar om en man och en kvinna som möts i en by i Toscana. Hon driver ett konstgalleri, han skriver böcker om kopior i konsten. Hans tes är att konsten egentligen bara består av kopior, att själva verket är en kopia av det faktiskt avbildade (lite som temat i Pamuks Den svarta boken). Kvinnan och mannen strövar runt och blandar ihop sig med originalet ("kvinnan och mannen") tills de varken vet ut eller in och liksom tvingas möta sina inre original. Ungefär så. Det gör ont att se den, men som med all stor konst blir betydelsen outtömlig och en gestaltning av ett evigt existentiellt predikament. Fotot är rakt på sak, utom i slutet då det blir ett intimt bergmanskt trolleri. Skådespeleriet är fullständigt genuint. Det är nästan en lycka att få se en sån film.

SJ och den banala ondskan

Den där rubriken kanske är att ta i. Men det är så svårt att finna en förklaring till att en 11-årig flicka avvisas från tåget till perrongen i en för henne helt främmande stad. Vem orkar egentligen tänka mer på det. Hanna Arendts beskrivning av ondskans banalitet passar i så många sammanhang. Massmedia verkar avstå från att skriva om de rasistiska motiven. Den banala svenska rasismen. Men det är väl ett gytter av faktorer. Till exempel undrar jag hur det är att jobba på SJ. Jag vill inte skaffa mej den erfarenheten. Men jag får en känsla av att en avhumaniseringsprocess aktiveras när man tar på sig uniformen. Uniform på, hjärta ur. Och vad fan gjorde medpassagerarna?

Man blir kanske trött när man borde bli arg. Vad jag förstod av kvällstidningsrubrikerna så mådde konduktören jättedåligt efteråt. Det tycker jag är bra. Vi mår ju dåligt av en anledning. Det är själens sätt att tala till oss ur gömmorna längst inne. Det är alltså ett gott tecken att hon mådde dåligt. Jag tänker mej att hon först efteråt, när uniformen åkte av, förstod vad hon gjort och började leva sig in i den lilla flickans situation. Men man kan också tänka sej, vilket jag inte orkar, att hon mådde jättedåligt av skammen i att ha gjort bort sej. Hoppas hoppas att det inte var så banalt. Fast ibland undrar jag om inte skammen är det enda som håller samhället samman. Skulden kanske kräver mer inlevelse än vad vi mäktar med. Inlevelse i vad vi åsamkar andra.

Fan vad jag försöker låta förståndig. Jag står inte ut med mej själv. Jag har ingen humor. Däremot har jag en otrolig transpireringsförmåga. Idag har jag svettats oavbrutet. Jag gick omkring i den kvalmiga, och ändå på nåt konstigt sätt svala, svenska sommaren och försökte känna mej lika karnevaliskt glad som de personer vars tillkämpade miner flimrade förbi omkring mej. Som om jag var insvept i plastfolie försökte jag hålla en förmäten distans till min egen längtan med hjälp av några rader från Bob Dylan:

I see people in the park forgettin' their troubles and woes
They're drinkin' and dancin', wearin' bright colored clothes
All the young men, with the young women lookin' so good
Well, I'd trade places with any of 'em in a minute, if I could

Fast frågan är om Dylan är helt uppriktig där. För i nästa vers så sjunger han att vad han förmodligen behöver är en full length leather coat. Att gå omkring och fundera över vad man egentligen behöver är en privilegierad västerländsk tragik. När svaret kommer som från ovan, om det nånsin gör det, är det förmodligen så svårtolkat eller så kostsamt så det är bara att glömma. Då kanske man kan börja hysa lite empati med både sej själv och andra. Om man nu inte bara blir förbittrad. Bitterhet är nog att distansera sig från inlevelsen med sej själv. Det är inte bara SJ som vill att vi ska göra det.

Stormens öga

För första gången, vad jag vet, ska en roman av Patrick White filmas.

Det är underligt. Jag lyfte ner den från bokhyllan, höll den i handen och tvekade en stund. Känns så jävla statiskt och sorgligt att läsa om böcker jag redan läst om. Så förändringsobenäget. Men jag sket i det och började läsa den igen. The Eye of the Storm. Jag kan inte hjälpa det. Kan inte förbättras. Måste acceptera. Mig själv som jag är. Så jag började läsa om den och blev ännu en gång förvånad över hur bra den är. Varför jag valde just den av alla Whites böcker i bokhyllan kan jag inte förklara. Men sen började jag googla på titeln och läste ovanlänkade artikel bland annat. Då hade jag redan legat i sängen och tänkt: Varför har inte Bergman filmat den här romanen. Jag förde en inre dialog där jag tipsade eller man skulle kunna säga övertalade Bergman att filma The Eye of the Storm. Det är nån gång på 70-talet. Jag är inte ett barn utan vuxen och jag förleder Bergman att läsa The Eye of the Storm. Bergman reagerar precis som jag önskar och sätter igång med filmatiseringen efter att ha trollbundits av romanen. Så såg dagdrömmen ut och så pinsamt ser det ut i mitt huvud.

Ändå står det i artikeln, i flera artiklar, att Whites böcker är ofilmbara. Böcker som skapar starka inre bilder,  inre världar, är förmodligen svåra att filma medan böcker som inte väcker nånting annat än leda mycket lättare kan göras om till film, typ Stieg Larssons böcker. De kan ju inte gärna bli sämre. The Eye of the Storm som film kan däremot bara bli en besvikelse. Men man måste respektera att nån äntligen vill försöka. Patrick White har blivit bortglömd vilket i sig är intressant. Egentligen är allting bortglömt. Det vill säga det bara repeteras med vissa förskjutningar och med tomma ord och oklara ambitioner. Kulturlivet alltså. Eller menar jag litteraturhistorien? Typ Dostojevskij. Ingen läser honom men alla har läst honom eller tror att de har det, minns inte längre. Självklart har man läst honom. Men när? Och vad betydde det. Egentligen. Var det nåt som gick mej förbi, gick förbi mej, andades från sidan, eller rakt framifrån? Högg mej i ryggen så jag rös. Eller har man bara sett filmen?

Det finns människor som säger att de älskar böcker. Och människor som säger att de har en hel hög med böcker på nattygsbordet. Som de snart ska läsa. Det kan vara Virginia Woolf och Proust och Camilla Läckberg. Om vartannat. Kärleken till allt liksom. Som att säga att man älskar barn. Sen finns det människor som verkligen tänker att de borde läsa Proust. Bara inte just nu. När barnen blir stora kanske. När jag hamnat ensam i det där öde huset på landet där det bara finns en läslampa och en evig semester och alla andra människor är döda. Och händelsevis hela På spaning efter den tid som flytt ligger och skräpar på ett bord bredvid en fåtölj. Nej det blir inte av. Ändå är de flesta människor så otroligt ambitiösa och duktiga. Man fattar inte hur de hinner allting. Och hur de ska orka en dag till. Och ännu en dag.

Det är kul att tänka sej att The Eye of the Storm ska bli en film utan en enda trevlig karaktär. Det finns ingen hjälte och de som det är synd om är för osympatiska. Men det finns ett kraftfält och en medkänsla som är jobbigt djup och svart. Det är kanske genom att inte kunna värja sej mot medkänslan med en alldeles för komplicerad och jobbig romankaraktär som man kan få lite ömsinthet även för sej själv? Det måste kanske gå den omvägen. Medan romaner som förenklar sina karaktärer kanske gör oss ännu mer främmande för oss själva och vilse i rymden? Ungefär som vissa livscoacher och skrattyogalärare gör? Jag vet inte men jag ska definitivt se filmen. När den kommer på dvd.

Från den engelska delen av stranden

I min mobil finns inga smileys som kan ge uttryck för mtt intressanta och komplexa känsloliv. Det tycker jag är frustrerande (även om J en gång påstod att jag bara har två känslor: kinkig och glad, beroende på om jag är trött och hungrig eller mätt och utsövd). Det är i alla fall konstigt att min mobil till exempel inte har en smiley för: Jag vill egentligen inte säga det här men nu gör jag det ändå och jag ångrar mej nästan men ändå inte.

Befinner mig just nu på Gran Canaria. De som bor och arbetar på den här vackra ön har, som det verkar, under turismens evolution utvecklat en komplexitet i sin mimik som en smiley aldrig skulle kunna illustrera. Kanske har de en känsla för det absurda i tillvaron. Kanske har de förmågan att hysa medmänsklighet och häpnad i samma hjärtslag. En halvt ironisk, halv seriös välvilja höljd i förtröstan. Den vuxna människan upplever sällan rena känslotillstånd. Det rör sig om blandaffektiva tillstånd. Men jag undrar om inte de nordeuropeiska turister som reser hit och sätter sig längst in i köpcentrats allra muggigaste och mögligaste hörn och dricker gin & tonic befinner sig i ett renare känslotillstånd. De ser nämligen bara ledsna ut. Eller anar man en bitterhet också? Som hos damen som, efter vad det verkar en alldeles för nyligen genomgången höftledsoperation, mödosamt försöker ta sig fram till vattenlinjen genom den sliriga sanden. Hon ser målmedvetet ilsken ut. Reeespect.

Glidningen fram och tillbaka, hit och dit, on och off, mellan att vilja och inte vilja, mellan att känna frid och oro. Egentligen pågår allting samtidigt, simultant. Man visar och döljer sig på samma gång. Var det inte den marxistiska filosofen Lukacs som skrev om maskens (smileyns?) dubbla funktion av att gömma och avslöja? Kanske är all mänsklig kommunikation så dubbel. Eller är det som Beckett skriver, att endast tystnaden talar och allt det övriga tiger. Jag vet inte. Men jag anser att Playa del Ingles borde K-märkas. Dess 70-talsarkitektur förenar så (skenbart) motstridiga tillstånd som utopi och förfall. Stilen som med tiden uppstått skulle kunna kallas för utopisk realism. Eller turistisk defaitism? Guidade rundturer borde i alla fall anordnas. En del av husen kan man titta länge på och undra: Hur tänkte de? Jag skulle ge några euros för att få veta.

Keywords till det här blogginlägget är två citat:

Language is a virus from outer space - William S Burroughs
Paradise is excactly like where you are right now, only much much better - Laurie Anderson

Elegant

Ännu en bra text av Lena Andersson. Hon är så ledigt elegant när hon förklarar komplicerad dekonstruktions- och diskursfilosofi för oss. Jag blir tacksam och håller som vanligt med henne.

Hmm

Ibland känns Svenska dagbladet som en julklapp. Som idag med understreckaren om Milan Kundera. Kampen om en avpolitiserad konst, det som verkar naivt men som är vårt enda hopp. Kundera verkar mena att människan slutat undersöka. Allt är nyttoinriktat. Det är ju skrämmande med ett samhälle, en kultur, som bestämt sig för hur nånting är eller hur det borde vara. Med våra hjärnor borde vi vara bra på att undersöka, att vara levande frågetecken. Synd att jag inte läst Kundera. Filmen Varats olidliga lätthet gjorde att jag tappade lusten. Men kanske undgick det vackra budskapet mig pga det sockrade. Till exempel borde regeringen tillsätta en utredning för att undersöka vad en individ är för något. Om det verkligen bara är en konsument, till exempel en vårdkonsument, eller om det är något annat, något otroligt enkelt eller kanske oerhört komplicerat. Men tyvärr verkar regeringen ha bestämt sig. Man kanske inte har läst Kundera eller överhuvudtaget inte läst någonting annat än deckare. Det kanske är bra att skydda kapitalet, det privata initiativet. Men jag var naiv och trodde att det fanns ett intresse för individen. Beatrice Ask skrattar rått åt min naivitet. Hennes efternamn har ingenting med undran och nyfikenhet att göra. Snarare med ipred, FRA, den alltmer hysteriska sexuallagstiftningen, den allmänna tendensen att skydda människan från sig själv. Jag som trodde att det var individens frihet borgarna talade om. Ok jag var dum.

Man ska inte tro att någonting är som det är, det är jag övertygad om. Allt som är "sant" är nog egentligen falskt. Var på ett seminarium om "tonårshjärnan" igår. All forskning tyder på att tonåringars omogna hjärnor gör att de saknar förmågan att stoppa impulser. Alla är överens om att det är så. "Några frågor?" Jag hade en fråga, men jag vågade inte ställa den för jag ville inte verka respektlös: "Är det här verkligen sant?" Kan man ställa den frågan i slutet av ett långt, oändligt långt föredrag? Nästa fråga hade kunnat vara: "Vem tjänar på att vi tror att det här är sant?" Någon gång skulle jag vilja ställa de frågorna och så skulle jag vilja ha det här svaret: "Hmm...." Bara så. Det skulle räcka. Vad underbart det vore. Men min hjärnas bromsfunktioner hindrar mej. Eller om det bara är blyghet, det vill säga skam. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad som är hyfs och god uppfostran och vad som bara är skam och "färghållning". Fast det kanske är samma sak.

Jag företräder en "vetenskap"- eller är det ett forskningsfält, eller en disciplin? - som nästan helt slutat ställa frågor på ett undersökande sätt och istället presenterar svar i förtäckt frågeform, svar som ska Förbättra Människan. Inte bara tonåringen ska förbättras, vi alla. Vi ska stoppa våra impulser och leva i en ömsesidigt utvecklande parrelation. Kanske kommer Ask snart att föreslå tvångssterilisering för oss som inte lyckats nå dit, som kanske endast halvhjärtat har försökt.

Man kan se revolten i Egypten och Tunisien som ett konstuttryck. Det behöver inte vara cyniskt. Man kan se kraften och hoppet som något ursprungligt inom var och en av oss. Ordet frihet går inte att använda eftersom det är nersolkat med ideologi och politik. Det används aningslöst. Men själva massan av människor som ställer sig upp och kräver att få bli bättre behandlade. Det är ren skönhet. Hur jävla dumma har vi varit i västvärlden? Har vi gått omkring och trott att araber gärna lever i diktatur? Att det inte gör lika ont för dem att bli hunsade, trakasserade? Att leva i rädsla? Jag vet inte. Men talet om stabilitet i regionen, realpolitik, har gjort sikten oklar. Frankrikes och USA:s stöttande av förtryckarregimer är ju ett svek mot oss alla, mot det vi hoppas på och kanske till och med tror på. Så är det. Eller också är det inte så, men det känns så.

Alltså

Har inte fattat det där med aboriginernas dreamtime. Om det är en sorts tid eller mer en plats. En del kanske skulle säga att det inte är nån skillnad. Vilket skulle stämma med min egen upplevelse. Jag la mej i soffan och skulle läsa lite i min bok men somnade. I sömnen läste jag flera kapitel. Fick en insikt som jag tyvärr hade glömt när jag vaknade. Dess verkan hängde dock kvar som en sorts skön känsla, ett utrymme av varm luft mellan handen och pannan. Jag antar att dreamtime har något med vatten att göra. Det där uttrycket "drömmar flyr som strömmar", det är en anspelning på ett samband mellan vatten och det drömlika. Fosterstadiet förstås. Men finns det verkligen ingen annan plats vi vill tillbaka till? Jag kan komma på flera. Men samtliga är faktiskt lite vattniga. De rinner rakt igenom minnet som tårar. Hela tiden har man känslan av förlust. Det är en verklig upplevelse av tidens gång. Jag menar en upplevelse av något verkligt. Sorgen som en tidsmarkör.