Den svenska flaggan

Nu bränner de svenska flaggan i Pakistan. Jag är både för och emot och förvirrad. Varför gjorde konstnären bilder av Muhammed som hund? Kanske besvaras frågan av att den ställs. Om man till exempel tar anstöt av att se Muhammed med hundkropp så inser man nånting om sej själv. Om man inte bryr sej så är ju det också nåt slags vetskap. I de snäva cirklar där jag rör mej är det inte accepterat med antisemitism och inte så himla accepterat med homofobi heller. Men islamofobi är ganska ok. (Vi kallar det fobi men det är förakt vi menar). Vi i fina kloka Sverige. Vi ska visa hur man gör med sån där gammal religion. Det verkar finnas åtminstone tre förhållningssätt: man blir arg på de där barbarerna som inte förstår sej på yttrandefrihet och konst och allt som hör civilisationen till, de primitiva idioterna. Eller också förstår man deras reaktion och blir ödmjuk eftersom de inte vet bättre de stackarna som ju har det svårt eftersom de inte är svenskar och inte är så upplysta och därför inte har det så bra som vi har det i Sverige. Det sistnämnda är det värsta eftersom ödmjukhet är den värsta formen av hybris. Man är bara ödmjuk mot nån man anser mindre värd. Ödmjukhet förutsätter att det inte föreliger något hot mot ens egen känsla av förträfflighet. Eller också tycker man det är kul att konst fortfarande kan väcka så starka reaktioner. Men egentligen är väl allt bara teater. Den där galningen i Iran vet hur man använder massmedia. Hans ambition tycks vara att bli talesman för världens muslimer. Åtminstone de arga och "förtryckta". Och massmedia tackar för hans galenskap som gör så bra rubriker och t o m kan få Nerikes Allehanda att förefalla ha en viss betydelse, nästan ett existensberättigande. Men om det nu är konst alltsammans, i så fall är det genialt. Först en liten teckning, sen publicering, sen fördömanden från självaste presidenten i Iran, sen bränns svenska flaggan. Och allt sker liksom i realtid och liksom på riktigt. Fast bara nästan. Ingen bryr sej egentligen, vi spelar bara med, vi lever oss in i våra roller. Lars Vilks skriver om "den teheranska teatern". Men alla spelar väl med. Och massmedia regisserar. En sprittning i den leda post-cold-war-själen.

Fast A förklarde för mej att om man typ står och röker i Irak och nån händelsevis säger "Här får du inte röka" så kan man inte bara släcka cigaretten och säga förlåt, en sån mes är det fritt fram att mobba. Man måste säga typ ganska ilsket: "Det har du inte med att göra, jag röker var jag vill!" Och så tar man ett ordentligt bloss. Då blir det debatt och gräl och till slut så säger man till varandra: "Ja rök på du det är ok" och "nej du har rätt, här ska man nog inte röka". Debatt alltså, nån sorts försoning, kommunikation, mänsklig samvaro. Kanske är det vår ovana vi det som gör oss lite ängsligt upprörda över flaggbrännandet. Förresten känns det på nåt sätt komiskt att man bränner den svenska flaggan. Att nån kan bli arg på lilla harmlösa välmenande Sverige. Bara det är ju stor konst.