Istanbul 3

På ön Büküyada i Marmarasjön hittade jag ett schysst hotell. Käkade en omständligt tillagad omelett. Varje gång den söta servitrisen närmade sej mitt bord sa hon lite vädjande: "I'm sorry." Varje gång svarade jag: "It's ok." Jag vet inte om hon bad om ursäkt för omelettens tillagningstid eller för sin existens. Eller min existens. Sorgligt ensam bland alla glada turkiska sällskap.

På ön är motorfordon förbjudna. Istället finns hästdroskor. Det låter idylliskt men orsakar samma trafikkaos. Minus avgaser plus hästskit. Tog en droska tıll en strand nån kilometer bort. Det var himla behagligt att sitta där och vaggas fram under soltaket medan jag betraktade de förnäma villorna och trädgårdarna. I ett av husen bodde Leo Trotskij några år under sin flykt från Stalin. Ett passande ställe för en extremt borgerlig kommunist. Stranden var en besvikelse. Hundra spänn i inträde. Antar att turkar i allmänhet inte söker en naturupplevelse när de är lediga. Tätt ihoppackade, socialiserandes, ätandes, hög musik med en basgång som fick solstolarna att vibrera. Folk badade ı en grönbrun sörja. Jag tog några steg ner i vattnet och kände hur allt möjligt klibbade fast på benen. Ställde mej sen i den ändlösa kön tıll duscharna där man av naturliga skäl tvagade sej omsorgsfullt. På kvällen i skymningen i hamnen tittade jag på färjorna som kom och gick, eller föreföll göra det medan jag bara var allmänt försjunken. Ljumma sköna vindar. Men när jag vaknade nästa morgon kände jag mej riktigt nedstämd. Kanske drabbad av den där hüzün som Pamuk skriver om, Istanbuls speciella melankoli. Vid frukosten lyckades jag nätt och jämnt låta bli att kliva rakt ner i poolen med kläderna på och bara flyta omkring där. Tog istället färjan tillbaka till stan. Hüzün lättade lite när jag satt på övre däck och drack starkt te och njöt av mın egen pånyttfödelse mitt i Marmarasjöns turkosblå böljor. Ja ungefär så. Igår.