torsdag, april 24, 2008

Bagis


I söndags följde jag Bakelits exempel och bosatte mej i Bagar-mossen. Jag var alltså inte först men ändå pionjär. Bloggen kommer numera att heta "Mikko i Bagis med A". Det känns som om vi är utomlands. Inte för att det bor fler invandrare här utan för att det är så soligt och varmt och uppsluppet på det lilla torget som jag kikar på mellan persiennlamellerna och det känns som om vi bara ska "tvätta av oss resdammet" och packa upp väskorna innan vi går ned på torget och letar efter nåt att äta. Lägenheten har åtta dörrar. Alltså inuti. Det är nog mer än genomsnittet för en tvårumslägenhet. Det ger en underbar känsla. Man öppnar och stänger dörrarna, träder ut ur och in i, beträder gränser och finner sig någon annanstans. Att trycka ned handtaget, öppna dörren, gå in och stänga den bakom mej, och stå framför ytterligare en dörr, får mej att känna mej skönt inramad.
Öppna planlösningar har alltid gjort mej nervös. Jag tror de är en biprodukt av en kulturell fixering vid upplösta gränser.

Jag har fått influensa och väljer att inte tolka det som en somatisering av inre konflikter. Även om det finns gott om "material". Ta t ex senaste artikeln i SvD:s serie om raggning. Den handlar om en journalist som efter ett antal sessioner med kognitiv terapi får lära sig att han är otryggt anknuten. Och inte nog med det, han får veta att det är en folksjukdom som rör 40 % av befolkningen. Han och hans terapeut inser att om man bara kunde bota de där 40 % så skulle alla människor kunna leva i en ömsesidigt utvecklande livslång monogam tvåsamhet. Utom de alltför fula eller på andra sätt helt oälskansvärda då förstås. Men det nämner de inte. Ok, om man verkligen vill få till en tvåsamhet och gång på gång misslyckas, och verkligen verkligen vill lyckas, inte bara säger att man vill, då kanske man ska pynta några tusenlappar för att få sitt anknytningsmönster uppritat på den kognitiva terapeutens whiteboard. Men vi andra behöver lite mer teoretiskt tuggmotstånd och lite mindre unkna infallsvinklar på människans stora ensamhet. Och framförallt inga lösningar. Vi vill inte få vår oro och förtvivlan och våra sjabbiga kompromisser ompaketerade av nån som läser Bowlby som fan läser Koranen. Sörru.