Istanbul 5

På en bar i Istanbul i samspråk med en irakisk läkare som också var på semester lyckades jag på nåt sätt förmedla förvåning över att han lyckats ta sej ut ur sitt krigshärjade ockuperade land för att åka på semester. Han sa att det kunde vara en märklig känsla ibland att sitta hemma i Bagdad och titta på CNN och plötsligt inse att det ju var hans egen stad det handlade om. Vilket leder till ett Laurie Anderson-citat: "It's like when you're sitting at the breakfast table eating cereals and it's early in the morning and you're not quite awake, just sort of staring at the writing on the cerealbox. And for some reason you snap to attention and you realize that what you're reading is what you're eating. But by then it's much too late." Den irakiske läkaren sa att han hört att Sverige har världens högsta levnadsstandard. Jag sa inte att vi kanske också har världens lägsta livskvalitet. Vår levnads verkliga standard, vår levnads innehåll och syfte, vår levnads obegriplighet, allt det där som inte går att fånga men som skaver inombords och som vi inte längre har ett språk för. Jag undrar om inte vår svenska må-bra-religion gör oss själsligt alienerade. Vår omvärldsbild är tack vare massmedia fylld av krig, kvinnoförtryck och barnarbete. Den håller oss rättrådigt självgoda, ständigt på jakt efter något att förändra, försvenska. Läser i SvD om paret som ovetandes vårdat en cannabisplanta i sin trädgård. Det är olagligt och den måste förstås bort. Men det intressanta är att de anmälde sej själva. Det räckte inte med att rycka upp plantan. Vi har ingenting att dölja. Vi lever i ett av världens mest kälkborgerliga länder. Vi går i strypkoppel på de krattade gångarna med vår lydnad omsorgsfullt internaliserad. Och där i baren, som hade två våningar och var knökfull med folk, med golv och väggar byggda i torrt trä och med draperier här och var, började jag spana efter nödutgångarna. Det fanns inga. Jag såg den lilla entrén blockerad av folk på väg in och såg hur folk slängde glödande fimpar omkring sej. Jag började svettas vid tanken på en eldsvåda. Jag kände paniken växa och ville bara ut därifrån. Jag vill inte leva farligt, jag vill ha en detaljerad utrymningsplan, jag vill ha flytväst och hjälm. Jag vill att innehållet i min necessär ska matcha alla eventualiteter. På insidan av dörren till mitt hotellrum studerade jag texten "In case of fire". Där stod att jag skulle stanna på rummet och fylla badkaret med vatten. Jag förstod inte varför men kände mej ändå ganska trygg tills det gradvis gick upp för mej att jag inte hade nåt badkar. Texten på skylten blev plötsligt obegriplig, mystisk, som om det fanns ett annat budskap där mellan raderna. Nånting som jag inte hade fattat, nånting existentiellt, nåt riktigt obehagligt.