måndag, juli 30, 2007

Persona - Ingmar Bergman

En liten tribut och ett exempel på hans genialitet, drömsekvensen ur Persona. Ljudet, fotot, klippningen, skådespeleriet, allt är så helvetiskt bra.

torsdag, juli 26, 2007

Familjen Paddel

Motivationskrafterna har upphört. Jag glider genom konsumtionssamhället vind för våg. Ingenting talar till mej. Desperat griper jag efter vad som helst men entropin ställer mej på kant med tillvaron, jag tinglar omkring som tingeling mellan ytterligheter. På bordet ligger mina oskrivna manifest och en guidebok över Istanbul som vid blotta anblicken gör mej utmattad. Det sägs att man alltid har hälften av krafterna kvar. De kan komma till användning när jag gått vilse vid Bosporen. Hur länge får man vara vilse innan någon ingriper? Jag hoppas länge länge.

Man ska hushålla med sin förmåga att bli upprörd, jag vet, men samtidigt ger det ju en skön aruosal genom kroppen. Jag hatar nästan alltid massmedia. Ibland förväxlar jag den med samhället men sen inser jag att det är massmedia som är den mest förkorkande urblåsta enögda skitföreteelse i vårt samhälle. Det här med "nyheter" till exempel. Varför är det intressant med nyheter? Det borde väl vara mer intressant med nånting som har pågått en längre tid? Nu är det tyvärr nyhetstorka så då öser journalisterna slentrianmässigt på med alla faror vi kan utsättas för. I Jämmerdalen är nämligen sommaren livsfarlig. Det kommer snart att börja säljas ett speciellt svenskt Sommarvaccin och det kommer att bli rusning. För det kommer att skydda mot allt. Kom ihåg att det var jag som sa det först. Jag brukar läsa tidningarna på toa och en bra sak med det är att när jag spolat och gått ut därifrån så känns det som om de inte har nånting med mej att göra. Tidningarna alltså. Har förstrött bläddrat igenom en helt onödig artikelserie i "Mitt i Södermalm". Den handlar om Familjer med ett Gemensamt Intresse. Igår stod det om "Familjen Paddel" som paddlar tillsammans. Förra numret handlade om "Familjen Kompass". Om man läser noga inser man att det inte är hela familjen som har ett gemensamt intresse. Det är bara pappan och barnen. Frugan hänger liksom med. Mellan raderna förstår man att hon inte alls är road men att hon inte har nåt val. Hon hatar till exempel att bo i husvagn. Men "det är ju roligt att göra nånting tillsammans" skrattar hon. I familjen Kompass blir det mycket tvätt så tvättmaskinerna går för jämnan. Fru Paddel däremot, hennes uppgift är "luftmadrasstömningen på morgonen". Rym, fru Paddel, rym! Och fru Kompass, se till att gå riktigt jävla vilse så de aldrig hittar dej mer. Kanske dyker en spännande lesbisk skogvaktare upp mellan snåren.

Förutom könsmaktsordningen så är kärnfamiljsordningen den största fällan. Den ursvenska idén om att göra allting tillsammans. Och helst nånting utomhus. I arabvärlden hade väl frun i huset låtit mannen paddla iväg och så hade hon hängt med grannfruarna istället. Men i Jämmerdalen måste man göra allting ihop. Det finns förmodligen nån som tjänar på det. Det är en diskurs. Och det är nästan alltid, tror jag, mannens aktiviteter som familjen ska ägna sej åt. Sökord i den diskursen skulle väl vara romantik, naturromantik, friluftsliv, hälsosam, gemenskap, familj, folkrörelse, alva myrdal, ångest. Eller nåt sånt.

söndag, juli 15, 2007

Paradiset runt hörnet


Utländska turister i Stockholm är praktiskt klädda i friluftskläder som säkert är inköpta enbart för besöket i Jämmerdalen. Men de saknar gummistövlar. Jag blir alltid lite jag vet inte, glad eller nåt, när jag ser människor som väljer att resa till Sverige. Förut kunde jag resa hit eller dit utan att undra om jag var välkommen. Det var som om världen var min lekplats. Nu tänker jag: vill de att jag ska komma? Hur länge vill de att jag stannar? Den ständigt upplösningshotade identiteten. På en uteservering till exempel. Man kanske inte direkt försöker smälta in men man spelar väl rollen av den som är på semester. En egen enklav med ett svullet membran som när som helst ska spricka och låta ett osorterat innandöme framträda utan att någon har bett om det. Och man kanske inte kan språket. Då är behovet av självtillräcklighet akut. Och den är ju bara en illusion. Om man reser tillsammans med nån så har man nåt slags konsulat mellan sej själv och den andre. Där kan all språkförbistring och alienation skapa en samhörighet som kanske inte ens fanns innan. Fast ofta ser man par sitta tysta på restaurangen. De har kanske inget att säga eftersom de bara har varandra. Vi behöver ju oss själva också. Kanske bättre att resa till ett chartermål. Det är ju utformat för min personliga tillfredsställelse. Som i och för sej helt och hållet skulle utebli. Men då är det bara mitt fel och jag behöver inte be om ursäkt eller skämmas mer än nödvändigt. Det är väl meningen att man ska bli fruktansvärt alienerad. Jag skulle strosa omkring där och låta tomheten bubbla obemärkt under solskyddsmedlet. Och när skymningen faller skulle mitt vidbrända hjärta förkolnas...

Förutom att försöka komma underfund med vilka resmål som är anpassade efter mina behov så ägnas en massa diffus vantrivsel åt mitt hem. Varför kan inte hela livet homestageas? Tendensen att skaffa nya prylar och fylla ut tomma ytor är kanske egentligen ett försvar mot en önskan att riva ut all skit och börja om från början? Den man är nu minns ju inte ens varför man skaffade de där sakerna. Man ser dem inte ens. De bara tynger ens undermedvetna och skapar en illusion av att man hänger ihop med sitt förflutna. Skulle vilja slippa hänga ihop med det. Skulle hellre hänga ihop med framtiden. Efter alla år i analys borde man väl ha nåt slags existentiellt frikort. Nej det har man ju inte. Finns ingen flyktväg. Ska elda upp mina möbler. En helvetes brasa.

En dröm, med betoning på en, har besannats. Jag har legat i soffan och läst romaner. Senast Mario Vargas Llosas bok "Paradiset runt hörnet". Handlar om Paul Gauguin och hans mormor. Hans mormor hette Flora Tristán. Hon var feminist och klasskämpe som rymde från en förtryckande äkta man och reste omkring och försökte skapa lite medvetenhet hos arbetarna och kvinnorna. Hon lyckades väl sådär. Fy fan vilket vedervärdigt liv hon hade. Och även Gauguin. Deras olika personligheter och olika sätt att försöka hitta ett liv som funkar är berörande. Språket är stramt och liksom hetkallt. Finns i pocket.

lördag, juli 07, 2007

Sommarstockholm

Tillbaka i härliga sommarstockholm. Jag tvekade att sätta foten i The Arlanda Express. 19 minuter. Man skulle behöva mycket mer tid på sej att närma sej den fruktansvärda Jämmerdalen med sin anticeptiska lukt. Och människor knuffades som vanligt. Senare på kvällen försökte man pigga upp sej med en sur svensk öl för femtisex spänn. På nåder serverad av gud fader bakom bardisken. Fler knuffar. Människor som inte talar med varandra. Ångest. Bara tonåringar på stan. Vad gör alla andra? De tittar på teve, slappnar av. Kanske till äventyrs letar flybiljetter på nätet. Men Al Gore har bestämt att vi inte ska resa mer. Vi ska stanna där vi är och titta på Sting på teve. Vad gör Al Gore åt det svenska klimatet? Hur ska han få solen att skina i Dödsskuggans dal? Var det inte Jämtlands län som ville köpa en ö i Medelhavet så att invånarna skulle ha nånstans att ta vägen och inte bli galna? Vi lyder ju alla under lagen om psykiatrisk tvångsvård. Men de flesta av oss är tillräckligt stoiska för att inte uppfylla kriterierna. Vi vecklar ut våra vingar i en underjordisk gång eller vad Tranströmer skrev. Eller sitter på en pinnstol och möblerar våra drömmar med chockrosa isterband som Kristina Lugn uttryckte det.

onsdag, juli 04, 2007

Laurie Anderson / Only An Expert / Maybe if I Fall

Ännu en gång blev jag trakterad av Damerna. Fick se Laurie på Teatro Grec i Barcelona. Som vanligt helt genial. Denna version är från Lincoln Center, på Teatre Grec var hon ännu vassare och stakade sej inte.

"Only an expert can see there's a problem, only an expert can deal with the problem."