tag:blogger.com,1999:blog-338852792024-02-19T05:21:46.749+01:00Le MikkoMikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.comBlogger166125tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-90387799366360766312013-11-29T13:09:00.001+01:002013-11-29T13:09:49.777+01:00OrangeI den verksamhet jag numera befinner mig används en särskild stresstermometer som ska åskådliggöra för individen när stresspåslaget är för högt. Det är en färgskala från grönt via gult och orange till rött. Grönt betyder frid och fröjd. Rött att man förmodligen uppfyller kriterierna för en psykiatrisk diagnos och behöver behandling. Och däremellan lättare (gult) till svårare (orange) stresspåslag. Den är ett enkelt och pedagogiskt instrument för alla människor som fostrats in i idealet att inte känna efter och därför kanske inte har utvecklat ett språk för sitt inre liv. På gott och ont. En sak med stress är att man tappar sin tankeförmåga. Det är också på gott och ont. För ren fysisk överlevnad kan det löna sig att inte tänka mer än en tanke och inte låta den tanken gå för långt ut i möjligheternas terräng. För vad som händer när man tänker klart är att man börjar nyansera, vilket både tar tid och leder till att man blir ett levande frågetecken.<br />
<br />
Utifrån stresstermometern skulle man kunna säga att samhället just nu, i sin relation till hela röran med Bergwall/Quick et al, befinner sig på orange. Inte minst sedan Dan Josefssons dokumentär visades på teve. Det verkar som om vi är utsatta för ett hot som ökat stressen och minskat tankeförmågan, till och med försatt oss i ett tillstånd av massivt hatisk rättrådighet. Jag kom på mig själv med att bli upprörd över den demoniska Margit Norells inflytande över polisens utredningsarbete, över behandlingen av Quick/Bergwall och över hela rättsprocessen. Jag har mött en del psykoanalytiker men aldrig någon så demonisk som den Dan Josefsson berättar om i sin dokumentär. Tvärtom har jag uppfattat de flesta psykoanalytiker som just levande frågetecken, utforskande och undrande (men ibland lite för benägna att söka skydd i sin teori). Men det var som om jag vaknade upp ur min upprördhet över den demoniska Margit Norells inflytande när <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/jag-kande-margit-norell-etienne-glaser-ifragasatter-dan-josefssons-tv-dokumentar/" target="_blank">Etienne Glaser i DN </a>ställde frågan till Dan Josefsson: "Vad är motivet?"<br />
<br />
Det är en väldigt bra och jobbig fråga. Jag tror inte att Dan Josefsson kommer att besvara den. Jag tror inte att han överhuvudtaget vill fundera över den. Men är det inte så att motivet omedvetet gestaltas i dokumentären?<br />
<br />
Så vitt jag vet finns det minst två viktiga material som behöver användas för att det heterosexuella maskulinitetsbygget ska bli komplett. Det ena är psykofobi, det andra misogyni. Det kanske kan ses som själva stommen? Psykofobin syftar till att hålla sitt inre liv borta från det som kan relateras till andra, eller ens till sig själv. Misogynin handlar om rädsla för starka eller inflytelserika kvinnor. Dessa hänger förmodligen ihop då det ofta är kvinnor man vänder sig till med sin sårbarhet. I maskulinitetsbygget måste både sårbarheten och behovet av att kommunicera den förgöras.<br />
<br />
Om man ser dokumentären utifrån det perspektivet kan man nästan tycka att det är lite komiskt. Vi har två män, berättaren Dan Josefsson och psykologiprofessorn Sven Å Christiansson. De förefaller representera de två möjliga positioner som heterosexuella män kan inta utifrån det kvinnliga hotet, gestaltat av Margit Norell. Dan Josefsson behöver förnedra och förgöra. Sven Å kapitulerar och kallar henne sin mamma. I dokumentären vinner, som i de flesta fall, det förnedrande och förgörande förhållningssättet. Margit Norell demoniseras, blir nästan övernaturlig i sin förmåga att styra allt från sitt mottagningsrum på Norrtullsgatan. Sven Å patetiseras. Han är den veka som gav efter för Modern. Hans maskulinitetsbygge är därför skadat och det är oklart om han kan återvinna något som helst förtroende som viktig och pompös man i framtiden. Dessa två positioner, den förnedrande/förgörande och den modersbundna, är motsatta och samtidigt i symbios med varandra. I det traditionella heterosexuella maskulinitetsbygget måste pojken avskiljas från modern, som förknippas med skörhet och längtan, och gå in i faderns domän, där det hjälplösa måste förföljas. Det offer det innebär kan nog vara en lättnad, kanske till och med ett euforiskt tillstånd av oövervinnelighet, men även en svårläkt sorg över att inte längre ha något gemensamt med sitt inre.<br />
<br />
Jag rodnar lite när jag skriver det här. Jag skulle vilja associera vidare till fascismen. Men jag pallar inte. Dessutom vill man inte framstå som paranoid konspirationsteoretiker för att man undrar om det är en slump att misogynin, högerextrema och rasistiska rörelser, hatet mot psykoanalysen och vurmen för psykologisk quick fix har blivit en del av det samtida kulturella klimatet. Så jag slutar här, innan jag hamnar på orange igen.<br />
<br />
Och som <a href="http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/yrsa-stenius-sture-bergwalls-eget-ansvar/" target="_blank">Yrsa Stenius</a> påpekar i DN, var finns Quick/Bergwall i allt detta? En intelligent psykopat är inte att leka med. När man börjar se honom som ett offer är duperingen nästan total.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-60697602091631064382013-08-14T12:38:00.000+02:002013-08-14T12:38:23.451+02:00ExtasWilly Granqvists ord om relationalitetens kärva lag: "bristens ömkliga sekvens". Så jävla vackert uttryckt. Och fortsättningen som är mer av en klassisk metafor: "två grenar som vidrör varann i blåsten". Vet inte om det är exakt återgivet. Men det motsatta skulle väl vara extas. Åtminstone utifrån de gängse beskrivningarna. Att uppgå i något och förlora sig i det. Kate Bushs senaste skiva heter "50 Words for Snow". Där finns bl a en sång om någon som älskar med en snögubbe som sakta smälter bort och försvinner. På Laurie Andersons senaste skiva Homeland dyker också snön upp. Hon sjunger bl a:<br />
<div>
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;"><br /></span></div>
<div>
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;">If somebody asked me to design a religion</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;">I would make it all about snow.</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;">No good or evil and no suffering.</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;">Just perfect crystals spinning</span><br />
<span style="background-color: white; font-family: Verdana; font-size: 12px;">In ecstasy ecstasy ecstasy ecstasy.</span></div>
<div>
<br /></div>
<div>
På en särskilt cool beach club i Neapelbukten har vår bedagat eleganta värdinna signora Bormioli ordnat in oss och som vi förstår med viss möda lyckats få oss placerade i solsängarna <i>a la primera ligna</i>. Där ligger jag och läser Judith Butlers essäsamling "Osäkra liv, sörjandets och våldets makt" och saker faller på plats, kanske pga värmen och de caipirinas som serveras. Butler nämner extas på ett hoppingivande sätt som ett sätt för förtryckta grupper, t ex 70-talets kvinnokamp och gayrörelse, att nå bortom något som är instängt och normativt. "Jag tror att jag, om jag fortfarande kan tilltala ett 'oss', eller innefatta mig själv i det begreppet, så talar jag till de av oss som på sätt och vis lever <i>utom oss själva</i>, oavsett om det är av sexuell passion, emotionell sorg eller politisk ilska." </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Butler möjliggör genom sitt skarpsinne och sitt vackra språk oavsiktligt en förståelse av det Laurie Anderson och Kate Bush förmedlar och som jag hade svårt att fatta, det om extasen. Genom Butler blir extas en motståndshandling och något som vi behöver känna respekt inför. Jag har alltid misstänkt att de artister som jag gillar är queera i en djupare omedveten mening. Och att de artister som tråkar ut mig saknar den kvaliteten. Att älska med en snögubbe och att skapa en religion om snö är att bryta ned något, låta det upplösas och låta oss bli medvetna om att "vi upplöses av varandra". Granqvists ord om bristens ömklighet kan ses som den motsatta och melankoliska positionen, förnekandet av sorgen och kvarhållandet vid idén om en total autonomi. Det är nästan inte nämnbart, men jag kan inta låta bli, att tänka på att Granqvist tog livet av sig. Och att han gjorde det efter en serie diktsviter om att vara instängd, upplöst i ett mörker eller innefrusen i is. Fasthållandet vid idén om autonomi och förnekande av beroende och sorg kanske bara kan leda till den positionen, om man ihärdigt behöver förneka något som är hotande (i Granqvists fall hans egna otillåtna förnimmelser?).</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Det finns något väldigt hoppingivande och djup empatiskt i Butlers texter. När jag skriver det här sitter signora Bormioli i telefon med en särskilt fullbokad restaurang och övertalar ägaren att ta emot "detta bedårande par" till kvällens middag. Tankarna går till hur hennes sparsamt möblerade salar och hennes på höga klackar vingliga stramhet deltar i en befrielseprocess som är nödvändig (och endast i hennes samhällsklass och endast till viss del möjlig) för en kvinna i ett sexistiskt katolskt land som Italien. Jag gissar att hon är bekant med fenomenet extas. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
<br /></div>
Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-52334853658811516732013-01-26T19:29:00.001+01:002013-01-26T19:29:30.586+01:00SublimNär man är vuxen räcker det inte med att känna sig trygg. Man måste bli rädd också. Hålla sig vaken. Ingen avspänning utan anspänning. Man slocknar ju annars. De utdragna förhandlingarna mellan tanke och känsla, och de strandade förhandlingarna, mobiliseringarna. Vår fria vilja är kanske en funktion av vår strävan att frigöra oss från kroppen och samhället. Ändå är det nästan bara där vi vistas. Och utan det ena eller det andra finns vi inte ens. Jag pallar inte idén om nirvana och har inte mycket till övers för medveten närvaro. De är en sorts genvägar för att slippa ta itu med den egentliga frågan, vad vi innerst inne vill. Vad vi sannerligen behöver.<br />
<br />
Men å andra sidan: whatever gets you through the night.<br />
<br />
Tog fel pendeltåg imorse och blev stående i periferin på en kylslagen perrong, kaffesugen och med inledningen till "En vintersaga" i huvudet. Det enda sättet att stå ut i Jämmerdalen är genom att sublimera. Det görs genom att man sätter ord eller bild till sin solkiga sorgliga verklighet och låter de orden eller den bilden förvanska upplevelsen, avsiktligt felintona den så att den får ett skimmer som gör den uthärdlig. Här förenas Aristoteles och Freud. Aristoteles betonade vikten av att skildra den högsta kasten för att göra tragiken gyllene och fallet större. Genom ett större fall så förädlas vår erfarenhet. Freud betonade vår strävan att sublimera drifter och deras derivat till något som är möjligt att ha som ideal och ledstjärna och i vars riktning man kan kanalisera sin psykiska energi. Snuvig och trött och förbannad på mig själv och med en akut version av den annars ständiga och slumrande frågan: vad är meningen? i huvudet lyckades jag ta mig samman och skriva dessa rader som jag just exakt nu sitter och skriver. Jag tror att det är så mycket sublimering jag förmår. Det blir inte bättre än så. Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-65010468960515251362013-01-05T18:20:00.000+01:002013-01-05T18:20:34.139+01:00ParrelationsnormenLivskamrat. Det låter fint men osexigt. Ett ord med sån densitet att det får golvet att spricka. Liv och kamrat, två dimensioner förenade, tidsdimensionen och den mer kompakta relationsdimensionen, den tredje variabeln. Har aldrig lyckats uppnå det kamratliga tillståndet. Jag brukar externalisera hela den betingelsen genom att tänka att jag bor i ett litet land för mig själv. Där kan jag sitta och inombords vifta med min enastående nations flagga. Röra mig inom gränserna för min föreställningsförmåga. Leva över mina naturtillgångar. De senaste åren har jag börjat tänka jävligt normkritiskt. Men parrelationsnormen är så svår att få ordning på. Är det för att den befinner sig så långt inne i vårt allra mest atavistiska inre? Ett grundläggande behov av att vara omsluten. Den som befinner sig i en parrelation är kanske skyddad mot existensens betingelser, åtminstone för ett tag. Har man dessutom barn är man kanske försäkrad även mot framtida ödslighet. Fast det är man ju inte. Hur det än är så föder kvinnan <i>grensle över en grav</i>. Vad vi gör medan vi faller verkar oviktigt ur existentiellt perspektiv, vilket för somliga är en positiv tanke. För andra kanske det blir meningslöst även inombords, inte bara rent objektivt i form av de givna betingelserna. Det tänker jag på när jag försöker utöva mitt yrke. Det är på liv och död. Om man försöker begripa det så har man inte så mycket hjälp av självhjälpsböcker. Jag tror att parrelationsnormen bygger på döden. Det gör väl i och för sig det mesta.<br />
<br />
Det solitära tillståndet är kanske emot naturens lagar. Men det är så mycket som är naturvidrigt som vi ändå gör hela tiden. Dessutom finns inte naturen i någon ren form. Det är bara biologister som tror det. Till slut är vi ändå lämnade med att göra egna val utifrån <i>hur det känns</i>, eller utifrån vad som är <i>mest logiskt</i>. Jag personligen pendlar mellan att utgå från vad som känns rätt och vad som verkar mest förnuftigt. De inre konflikterna mångfaldigas eftersom det som känns rätt kan vara även det motsatta och detsamma gäller dessvärre vad som verkar mest förnuftigt. Det är inte konstigt om man skaffar sej en guru. Jag har letat ett tag men än så länge förgäves. Ibland försöker jag använda mej av praktiska råd från Laurie Anderson: <i>He didn't know what to do. So he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way.</i> Eller John Lennon: <i>Whatever gets you through the night, it's alright, it's alright.</i> Eller - som vanligt - Patrick White: <i>Ödmjukhet är den värsta formen av hybris.</i> Men till sist är det jag som ska tolka och värdera, utifrån min smala horisont och solitära knepighet.<br />
<br />Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-80332738315767474432012-09-25T11:45:00.002+02:002012-09-25T11:50:23.919+02:00The variationNågon sa till mig häromdan att i Los Angeles finns det bara yta, det finns ingenting därunder. Är det för att de inte har någon tunnelbana? Vem skulle vilja forska i stadsplaneringens betydelse för hur vi ser på oss själva? På vår eventuella idé om en förekomst av inre tunnlar där man med Tranströmers ord kan veckla ut sina vingar, eller föreställningen om underjordiska kanaler och mörka gränder. I inledningen till David Lynchs film Inland Empire dyker det upp ett orakel gestaltat av Grace Zabriskie. Hon säger att när pojken ska gå ut och leka så skapas en spegelbild av honom och därmed har ondskan fötts. Och "variationen", det vill säga flickan, som när hon går ut och leker går vilse på marknadsplatsen. Sedan säger oraklet: "The alley behind the market place is the way to the palace." Det är ju ganska svårbegripligt men kanske handlar det förutom om det uppenbara i de olika villkoren för flickan och pojken även om relationen mellan yta och djup. Jag tror inte man ska övertolka scenen men den är i mina ögon en kommentar till det trolleri med "yta" och "djup", the marketplace och the alley, det yttre och det inre, som jag uppfattar att Inland Empire gestaltar. Det är alltså ett slags filmiskt innehåll, inte semantiskt, och därmed inte tolkningsbart på en intellektuellt semantisk nivå. Det är det som gör en film konstnärlig, när den lyckas förbli film, kanske film inuti filmen, eller måleri med ljus, istället för en tradig rätlinjig historia. När man ser till exempel Lynchs filmer så inser man hur bortkastat filmmediet ofta är. Det finns människor som säger att de "älskar film". Oftast verkar det betyda att de älskar att bli förströdda en stund, få en sprittning i den leda själen. Det betyder i så fall inte alls att de älskar film. Förmodligen "hatar" de dessutom David Lynchs filmer. Så hans måleri med ljus, är det ett slags moralisk gestaltning? De soliga bakgårdarna, de leende ansiktena, allt blir oroande och inte alls trevligt. Det finns ingen annan regissör som kan skapa en sån spooky känsla mitt på blanka förmiddan. Det är väl just det som är grejen? Att lyckas förena det banala med det underliggande, båda delarna lika svåruthärdliga, beroende på betraktarens sinnesstämning och aktuella förhållningssätt till sina dunkla begär.<br />
<br />
Se klippet här:<br />
<a href="http://vimeo.com/39159742" rel="nofollow">http://vimeo.com/39159742</a>Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-17095831325409127522012-09-06T19:54:00.000+02:002012-09-06T19:54:25.857+02:00Nothing places<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhflNMTcxBrYcAfFVKFCLRMtIjRiiRJ2lR_HyFKubYb0AO-VPtazOP5_rSm43jHjwPwhz2paCAtk3DZHvdC07p6IeXjLvQaKEs16yaO_KWv0Q46PI5wdNpOIdBjiHul_UrpNVTa/s1600/bild(3).JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhflNMTcxBrYcAfFVKFCLRMtIjRiiRJ2lR_HyFKubYb0AO-VPtazOP5_rSm43jHjwPwhz2paCAtk3DZHvdC07p6IeXjLvQaKEs16yaO_KWv0Q46PI5wdNpOIdBjiHul_UrpNVTa/s320/bild(3).JPG" width="240" /></a></div>
Min fars hemby är numera nedlagd. Biografen har brunnit ned. Butikerna har stängt och deras skyltfönster är nödtorftigt omgjorda till vardagsrumsfönster. Såna fönster som filifjonkan ängsligt upplevde att man inte kan titta ut genom, bara <i>in</i>. Elljusspåret börjar växa igen. De tappra inbodda vårdar sina villaträdgårdar så att inte granskogen som redan tagit över åkern ska smyga in sina grenar genom staketet. Vilket påminner om kampen att hålla Stilla havet stånget, skildrat i Duras roman <i><a href="http://multimedia.fnac.com/multimedia/images_produits/ZoomPE/2/2/8/9782070368822.jpg">Un barrage contre le Pacifique</a></i>. Det är bara själva det idoga beskärandet som skiljer byn från ödemarken. För de som bott vid en landsväg i hela sitt liv kan det vara viktigt att hålla gräset vid vägrenen kort. <br />
Omkring det som var järnvägsstationen finns några fina ickeplatser. Såna finns inte längre i Stockholm, inte ens under broarna. Jag joggar förbi dem vilket ger en annan upplevelse än när man genom fönstret på X2000 får en förnimmelse av något depressivt inom sig själv gestaltat i den meningslösa grässlänten och den malplacerade parkbänken som ingen nånsin sitter på. Snarare blir det en nästan salig upplevelse. Kanske för att ickeplatser påminner om andra mellanutrymmen, inre såna, där man känner sig fri eller förundras. Det finns människor som till och med har ickeplatser hemma i lägenheten. Där man kan man gömma sig från andra eller från sig själv. Eller också är det på en annan nivå, inte fråga om att gömma sig utan att på något sätt framträda utan larmet från en påträngande verklighet som kräver omedelbar respons, som förväntar sig kronisk reaktivitet. Kanske är det en typ av geografisk fromhet, ungefär som de ikonmålare som strävar efter att gestalta ett ansikte helt befriat från begär. Den där bänken där man aldrig satt. Det där slyet som sköter sig självt. Frånvaro eller ickevarande. Ickeplatserna är kanske det tysta motståndet. Bilden ovan är i så fall ett exempel på motståndets estetik.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-2070473770145799742012-08-31T10:23:00.000+02:002012-08-31T10:23:47.790+02:00Bli skrivenDet är skillnad på om ens liv återberättas i DN:s söndagsbilaga eller i till exempel en psykiatrisk journal. Jag vet inte vilket som är värst.<br />
<br />
<span style="font-size: x-small;">Stämningsläget förefaller neutralt. Är välvårdad, ser pigg ut. Ger god kontakt. Är orienterad till alla kvaliteter.</span><br />
<br />
Det var väl Wittgenstein som sa att det inte finns någonting utanför språket. Kanske inte ens ett själv. I synnerhet inte ett själv. Det måste liksom berättas för att finnas. Jag tycker att det är beklämmande. För det innebär att man bara finns till så som man råkar framträda i en språklig akt. Men den psykiatriskt kyliga reduceringen är en sorts försäkran om att man inte ska behöva hamna i en behandlares subjektiva inre röra. Det är i själva verket behandlaren som ska reduceras.<br />
<br />
Laurie Anderson sa: <span style="font-size: x-small;">And when they say 'lets do it by the book'... what book? Because it makes a lot of difference if it's Dostojevskij or just... you know... Ivanhoe.</span> <br />
<br />
Frågan är vilken bok man själv vill hamna i. Vem ska skriva den och hur ska den formuleras. I facebook verkar det narrativa självet röra sig inom ramen för en sorts speglingsakt baserad på idéer om att vara i rörelse, att växla mellan platser, situationer och grupper av medmänniskor, kort sagt att vara orienterad till alla kvaliteter. Facebook kanske hjälper till att hålla samman denna fyrdimensionella orientering, eller också är det kanske tvärtom. Att den löses upp och skakas om. Kanske är det inte bara jag som är rädd för att hamna i en situation där man statusuppdaterar samma situation om och om igen, samma soffa, samma vägg bakom, samma ansträngda min. Man checkar in i sin privata öken. Och ingen orkar ens gilla det längre. Bättre då att hålla sig i rörelse, dyka upp med sig själv på olika platser, med olika metonymier framför sig och omkring sig.<br />
<br />
För att trivas i mitt yrke måste man på något sätt bli antipsykiatrisk. Man behöver gå från den subjektiva objektifieringen av den andre till en intersubjektivitet som kan vara skitjobbig och obekväm men som på något sätt verkar mer verklig. Men hur ska man veta om det är verkligt? Eller stå ut med att man inte vet? Lösningen borde ligga i att man möts i att inte veta. Det skulle kunna vara början på ett utforskande. Men inte det så kallade sokratiska utforskandet som verkar ha fått innebörden att leda i bevis, att övertyga, istället för att dela förvirringen. Utforskandet måste på nåt sätt börja med att man ger upp. Men att ge upp är en väldig ansträngning. Man kan hamna i att frenetiskt göra motstånd mot det på samma sätt som ett spädbarn gör motstånd mot sömnen. Dessutom är hela processen bortom en språklig akt och låter sig inte beskrivas på något sätt alls. Jag undrar om det var det som till exempel Beckett var på spåren.<br />
<br />
<span style="font-size: x-small;">The fact would seem to be, if in my situation one may speak of facts, not only that I shall have to speak of things of which I cannot speak, but also, which is even more interesting, but also that I, which is if possible even more interesting, that I shall have to, I forget, no matter. And at the same time I am obliged to speak. I shall never be silent. Never.</span><br />
Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-18164966510740150352012-08-31T09:38:00.003+02:002012-08-31T09:38:31.976+02:00I do not want what I haven't got.Barn är ju meningen med livet, som Gulletussan sa. Och vi som inte har barn kan antingen hasa runt och skämmas för oss själva eller välja att frimodigt gå med i De Barnfrias Förening, som ordnar tipspromenad och vuxentombola i vargtimmen. Vi kan även komma hem till en tyst och varm lägenhet och i den takt vi vill skala av oss skalplaggen, snyta oss och sätta oss på toa och lösa korsord utan att någon kommer på tanken att fråga vad vi gör eller hur länge vi ska sitta där. Vi kan till och med tända en cigarett i soffan i vardagsrummet och låta den giftiga röken singla genom rummet medan vi betraktar det faktum att modersmystiken fortsätter att ligga nerfrusen på fertilitetskliniken. Det problematiska med att vara barnfri är att man inte kan bli avundad. Ingen förälder som passerar när du har nån sorts esoterisk kvalitetstid med dig själv kan stanna upp och utbrista: "Åh vad skönt det ser ut! Jag önskar att jag inte hade några barn!" Det skulle vara pinsamt och obehagligt för alla. Och bara att antyda att man har det bra utan barn kan väcka medlidande med den aningslöshet, eller ännu värre, det uppenbara förnekande man fastnat i. Det är alltså en låst position för båda parter. Ibland kan dock småbarnsföräldrar säga: <i>Du vet inte hur bra du har det</i>. Men det är förstås ett problematiskt påstående som man bara kan besvara med ett motsvarande. <br />
Om det finns en barnfödarnorm, som Lena Andersson skrev för länge sen i DN, så måste den innebära att de som välsignats med barn behöver den barnlösa som skrattspegel när tilltron till det mäktiga livsvalet sviktar. Om det nånsin gör det. Jag vet inte. En sak jag vet är att man inte ska ödsla tid på att bli upprörd över DN:s söndagsbilaga. Ändå kan jag inte låta bli att fontänkräkas över latteskålen när jag läser det ena reportaget efter det andra som mynnar ut i att allt blev bra när personen i fråga fick barn. Det spelar nästan ingen roll vem som intervjuas, vad de har åstadkommit, vilka tankar de lyckats uppfinna eller hur de har överlevt. De kan ha uppfunnit världsfred och skrivit en fantastisk roman. I söndagsbilagan handlar det ändå mest om att de har barn och att de följer barnen till dagis trots att de har så mycket att göra och att de planerar sin tid för att hinna umgås med barnen och gärna även vad barnen tycker om hur det är att ha just den föräldern till förälder. Jag tror att Dagens nyheters söndagsbilaga representerar själva hjärtat i samtida svensk kultur. Men utan att veta om det. För den som representerar normen behöver ju aldrig bli medveten om den. <br />
Som man kommer man lite lättare undan. Men hur är det att som medelålders kvinna hävda att man är nöjd i sin barnlöshet? Vilka metoder behöver man ta till för att övertyga? Föds det en inre press att få livet att framstå som helt otroligt kul nästan hela tiden? Blir varje svacka, självtvivel eller vilsenhet bara ett uttryck för den tragiska barnlösheten? I så fall har vi med en norm att göra, inom en diskurs, och inte någon biologisk självklarhet.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-8798972816118365792012-02-03T21:09:00.000+01:002012-02-03T21:10:57.035+01:00Om glassens sedativa funktionOm man inte kan hitta ett hem i sig själv så kan man göra det i böcker. Filmer är för opålitliga. Jag vet till exempel inte om jag sett en amerikansk film som inte slutat med att jag känt mig manipulerad. Såg The Descendants igår. Det är en film som fått lysande kritik rakt av. Det är faktiskt ganska obegripligt. Den är förstås välgjord och lite witty, men den är förljugen. Det är som om en amerikansk film anses bra om den tagit bort de värsta bitarna av cheap sentiment. Men räcker det? Stommen av unkenhet finns ju kvar ändå, både i och utanför bild. Egentligen tror jag man ska se en film som en nerfälld ridå varunder det försiggår ett sorts idéinnehåll. Det är det som är ur bild som räknas. Och i The Descendants händer samma sak utanför bilden som det gör up front i alla amerikanska filmer. Man slipper bara se det, men det gör inte historien bättre. Det handlar om en vit heterosexuell man, elegant spelad av George Clooney med en ibland frampressad tår i ögat, som försummat sin kärnfamilj och som sen bättrar sej. I slutscenen sätter han sig bekvämt tillrätta med barnen i en soffa och äter glass. Jag önskar att jag hade sluppit se det.<br />
Har någon skrivit en uppsats om betydelsen av glass i amerikanska filmer? Kan någon göra det? Här kommer en abstract: Glass i amerikansk kultur symboliserar en sorts len välgörande stämning av eftertanke och (ibland melankolisk) förnöjsamhet. Den kan symbolisera eftertanken i olycklig kärlek (tröst) eller i att ha kämpat klart och nu fått rätt att njuta (seger). Glassen tjänar som ett medel att motverka tittarens abjektion och låta han/hon/hen dras in i den skenbart identifikationsskapande atmosfären av att åtrå något och till slut få det eller inte få det men ändå till slut få det. Ofta handlar det om att få rätt, eller få monogam kärlek. Glassen kan dyka upp innan själva peripetin när huvudpersonen tror att slaget är förlorat, eller i slutet då slaget de facto är vunnet. Glassen är söt och sval som en berättigad hämnd eller som ett ersättningsobjekt. Oavsett vilket är glassen förstås det goda bröstet för tittaren. Det som man kämpar hela vägen över mammas mage för att nå fram till. Och när man lyckas blir man lugn. Således kan amerikansk filmglass ses som den sederande finalen i en katarsis, i form av den eviga kampen om bröstet. Ju mer jag tänker på det ju mer inser jag att det förmodligen är amerikanska filmer och teveserier som gjort mej laktosintolerant. <br />
<br />
Som Margo Channing sa: <i>- I detest cheap sentiment.</i>Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-21787707496400902242012-01-18T22:34:00.000+01:002012-01-18T22:34:20.652+01:00Imperfect glass<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjwQPlztLcYaXKn0XpmsHvwT9bZGQkGTRF0JZgLETmJ2CxeXJhFe4xeP-eGFKf3_Oa1GD61dRPWC8n8jA4fr1yiioZG4KtWnDEvARw9Et5lRsbnRYD-YyQNw3mrwtR2RdKF4izv/s1600/Fringe_of_Leaves.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjwQPlztLcYaXKn0XpmsHvwT9bZGQkGTRF0JZgLETmJ2CxeXJhFe4xeP-eGFKf3_Oa1GD61dRPWC8n8jA4fr1yiioZG4KtWnDEvARw9Et5lRsbnRYD-YyQNw3mrwtR2RdKF4izv/s320/Fringe_of_Leaves.jpg" width="201" /></a></div>Det är väl en ambitionsnivå så god som någon att läsa alla Patrick Whites romaner en gång till. Eller också har jag bara ramlat in i ett av hjärnans små kaninhål. Där ligger jag nu och läser romanen <i>A Fringe of Leaves</i>, kanske PW:s mest envetna karaktärsskildring. Jag har fått lära mej att en god roman ska innehålla en utveckling av romankaraktärerna. Kanske gäller det även ett gott liv, vilket skulle förklara ganska många saker när det gäller mitt eget. Låt oss hoppas att det finns andra kriterier att bedöma Livet med än dess konstnärliga kvalitet.<br />
I Ellen Roxburghs fall sker dock åtminstone ett par metamorfoser. Men det fiffiga med PW:s romanfigurer är att de egentligen inte förändras. Men man kommer ur sin puppa, på mer eller mindre våldsamma sätt. I Ellen Roxburghs fall genom att hon lider skeppsbrott och tillfångatas av aboriginer och får utstå både det ena och det andra. Kanske kan man se skeppsbrottet som ett inre skeppsbrott. Vågorna som sköljer en iland är en kraft utanför en själv men i samklang med den. Historien bygger på en verklig händelse, en Mrs Fraser som råkade ut för något liknande nån gång på 1800-talet, varefter ön där hon hamnade utanför Queenslands södra kust heter Fraser Island. Men PW gör sitt eget skoningslösa porträtt av en människa som inte hör hemma någonstans men som är klarvaken. Hon är en främling redan innan hon tillfångatas. PW vänder och vrider på Ellens främlingskap. Det är konstant samtidigt som det växlar nivå eller fokus. Hennes sätt att se är kanske annorlunda men bland ursprungsbefolkningen blir hon en verklig främling, inte bara en dold. Och det kanske är det som frigör henne. Ett religiöst färgat martyrskap finns hos alla PW:s karaktärer, men förmodligen frikopplat från idén om en gud, snarare förbundet med existentiella villkor utan en gud.<br />
PW avskydde brist på stil, typ förortsvillor i tegel och allmän ytlighet och fördumning. Samtidigt valde han att ge det pris han fått som Årets Australiensare vidare till Dame Edna. Och han vägrade komma och ta emot Nobelpriset. Fast det sägs att han gladde sig i hemlighet. Men det finns nåt uppfordrande i hans gestaltningar. I sättet att betrakta. Nåden kommer först när man hängt av sig personan. I Ellen Roxburghs fall när hon är fullständigt förslavad och berövad allt. Det benådande hos huvudpersonerna i PW:s böcker är kanske att de förmår vistas i ett mellanrum där det finns lite luft mellan den de är och den de bör vara för att (van)trivas i kulturen. Det är liksom inte vattentätt.<br />
Det finns vissa cues för vem Ellen Roxburgh är. Som när hennes man säger att han är nöjd med att hon inte är en bildad person.<br />
<i>'There is almost nothing', she sighed, 'that cannot be changed for the better.' </i>Och författaren tillägger: <i>But in her own case, a kind of sensual apathy intervened as often as not between the intention and the act. Or, in the beginning, life to be lived. </i><br />
Det finns en viss densitet i de raderna. Ellen är alltså en person med ideal eller ambitioner. Men som lider av en sorts sensuell apati som tycks hämma hennes strävan. Dessutom finns det ett liv att leva (hon kommer från svåra omständigheter). När hon innan skeppsbrottet, när stormen blåser upp, ger sig ut på däck och halkar omkring och nästan blåser överbord kommer kaptenen ut för att hjälpa till och reflekterar på följande sätt: <i> </i><br />
<i>Possibly Mrs Roxburgh was only trying to test her courage in a man's world, though the captain suspected it was more to it than that. He would not have known how to express it, but in his still centre, round which many considerable storms at sea had revolved, he sensed that his passenger had an instinct for mysteries that did not concern her.</i><br />
När hon kommer ner till hytten igen och tar av sig de våta kläderna framför spegeln drabbas hon av ett minnesfragment, kanske går hon till och med in i ett dissociativt tillstånd:<br />
<i>Her skin, mottled by the imperfect glass and watery stare of dazed eyes, brought to mind some anonymous creature stranded at a street corner in a fog of gin and indecision. </i><br />
Hennes relation till sin far blir inte mer uttalad än så. Alla små cues tillsammans bygger ett porträtt som blir lika levande som alla människor man har omkring sej, fragmenterat och svårbegripligt.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-82707147822493629432011-12-16T22:37:00.000+01:002011-12-16T22:37:10.948+01:00PW igen<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiv2dfrOywwHRiVkJGGjcR6M3Qu1VSvOF6FC5cqUCjs1tCMWefoDLMC8bGhJ9y0-P-klkbsII3sEXy7tyXA0zZ2PpRLelscHbEzv_x2bKfN5bqEDHW9so2gogtZLV_6tcSvAf_b/s1600/patrick-white-signature1.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="248" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiv2dfrOywwHRiVkJGGjcR6M3Qu1VSvOF6FC5cqUCjs1tCMWefoDLMC8bGhJ9y0-P-klkbsII3sEXy7tyXA0zZ2PpRLelscHbEzv_x2bKfN5bqEDHW9so2gogtZLV_6tcSvAf_b/s320/patrick-white-signature1.jpg" width="320" /></a></div>Det finns en speciell anledning till att jag läser om alla romaner av Patrick White en gång till, och dessutom hans självbiografi Flaws In the Glass och en bok om hans verk, utgående från temat om "den Andre". Han fyller nämligen hundra år nästa år. Om han hade levat. Han dog 1990 och efterlämnade sin grekiske sambo Manoly Lascaris som han levt med i över 50 år. De träffades i Nordafrika under andra världskriget då de båda tjänstgjorde i armén. De flyttade vid krigsslutet till Alexandria där Patrick White skrev boken The Aunt's Story, sittande på en balkong vid en gata mitt inne i Alexandria där kaoset av sinnesintryck enligt honom själv bidrog till porträttet av the aunt, Thedora Goodman, den första av hans särlingar till romangestalter. Theodoras mor dör och hon, ensam i världen, reser till Europa där hon tar in på ett hotell på rivieran och blir sittande i deras <i>jardin exotique</i>, under en <i>monstera deliciosa</i>. White inleder det avsnittet av boken med ett citat från Henry Miller om "mognadens stora fragmentisering". Theodoras utveckling som romankaraktär går just åt det hållet, mot en tilltagande psykisk fragmentisering som är en sorts undergång men som på vissa sätt framstår som en välsignelse. Hon slås emot den nyktra omvärlden inbäddad i sin egen outgrundliga värld, det är riktigt vackert skildrat. Hans nästa roman Riders in the Chariot heter på svenska De fyra utkorade, och det finns nåt vettigt i att kalla dem för utkorade, för alla Whites romangestalter är det på något sätt. De är udda på ett diskret och undflyende sätt, och genom deras ögon betraktar man det omgivande så kallade samhället. Deras mission är oklar men handlar kanske om att vara just främmande. White skulle aldrig ha kunnat vara amerikan eller engelsman. Hans skrivande måste ske i imperiets utkant, i hans fall Australien. En engelsman skulle aldrig kunna titta runt hörnet på det där sättet. Och en amerikan skulle behandla samma temata alldeles för övertydligt. Nej jag tar tillbaka det, en judisk amerikan skulle han ha kunnat vara, typ Isaac Bashevis Singer (läste de varandra?). Men han skulle också ha kunnat vara latinamerikan. Fast nu måste jag dra mej tillbaka från nåt slags etnifierat gungfly. Men egentligen är det en sak jag har funderat på, att det borde finnas ett begrepp motsvarande det underbara ordet heternormativ, fast som handlar om kulturellt (och/eller) etniskt ursprung. Iofs finns ordet orientalism, men det handlar ju mest om det västerländska betraktandet av den muslimska världen. Och diskurs är för snårigt och stort. Etnonormativt skulle kunna funka. I svensk politik brukar man uttrycka uppskattning över människor som vill bli som "oss". Det kallas för integration och det är <i>jätteviktigt</i>. Att bli svensk är kanske förutom att man lär sig tala svenska utan brytning att man gillar naturen, fläskkött, att förakta äldre människor, att bli för full och att gå förbi och inte låtsas se om någon blir nedslagen i tunnelbanan. Än så länge verkar integrationen inte helt ha lyckats kan jag säga, det har jag sett på nära håll.<br />
Vad jag egentligen försöker säga är att jag håller på och läser om ytterligare en roman av Patrick White, den som kanske blev lite av en bestseller på 70-talet, The Twyborn Affair. Den anses av många, bl a Whites biograf David Marr, som hans främsta. Jag håller inte med. För mej är den lite som Ingmar Bergmans Höstsonaten, ett verk som är lite för typiskt för sin upphovsperson. Bergman sa om Höstsonaten att han hade gjort en "bergmanfilm". Det är som om White i The Twyborn Affair vill hamra in budskapet, eller budskapen. Fast helt underbart gestaltat. Språket är som i alla hans böcker sådant att man vill memorera varje rad, även de man inte alls begriper. I synnerhet de man inte begriper, men har en känsla av att man ändå fattar. En queerroman för övrigt. Huvudpersonen Eudoxia/Eddie/Eadith överskriver de flesta barriärer. <br />
En person sa till mej att han blir skrämd av personer som gillar PW. Jag fick aldrig veta varför men jag tror att det var av något svårbegripligt akademiskt skäl.<br />
Fortsättning följer.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-30737832791614218102011-12-12T22:33:00.001+01:002011-12-12T22:35:04.923+01:00We mind, but we don't careJag vet inte om det är en depression jag har, det kanske bara är en recession. Men det är nånting som pressar inifrån och ut. Som en svart svällande sörja. Och nu kom det där ordet sörja igen. Jag tycker i alla fall att man, förutom att avskaffa upphandlingsförfarandet inom vården, borde lagstifta mot separationer. Eller arbeta förebyggande genom att inte inleda något som man sedan kanske måste avskiljas från. Det gör för ont. Men det handlar inte bara om det. Jag har en känsla av att samhället har lossnat från sitt fäste och att det alltså inte bara är jag som är osammanhängade. Eller om jag menar sammanhangslös. Sedan jag skaffade bil lyssnar jag på P1 och kommer till jobbet omskakad och huller om buller. Den fasansfulla radiokanalen har på nåt sätt rört upp den där sörjan. När jag väl har parkerat behöver jag egentligen gå och lägga mig. Inte gå och arbeta i den nedläggningshotade landstingsvården. Först var det den arabiska våren. Jag vet att jag grät för vindrutetorkarna hade ingen effekt. De som torterats av militär och polis i Egypten och Syrien riskerar, om de lyckas fly, att hamna i det sverigedemokratiska Jämmerdalen. Där kommer de erbjudas effektiv korttidsbehandling i We Minds nya tortyrcenter.<br />
<br />
Det finns en manual för varje form av lidande. En manual för varje empatisk gest. Jag kan bara inte hitta den. Det finns en outtömlig brist på förståelse hos landstingets beställare. Det finns en byråkrati som förhåller sig opåverkad av känslor. Och det är ju egentligen bra. Magkänsla är, precis som sunt förnuft, livsfarlig. Men det borde finnas någonting annat. Någon sorts kontakt med sig själv. Jag vet inte. Insåg plötsligt att separationer nog redan är avskaffade. Eller åtminstone manualiserade. Undrar om Söderbokhandeln har köpt in någon manual för sorg och smärta. Eller kan man istället ladda ner en brandvägg mot affektsmitta?<br />
<br />
Vad betyder egentligen we mind? Jag har för mej att det betyder att man är emot något. Do you mind? Yes, I do mind. Det är något man vill att den andre ska upphöra med. Något beteende som man släcka ut. Det hänger inte ihop, eller också har jag tappat fattningsförmågan.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-63013037712819831612011-11-01T22:19:00.003+01:002011-11-03T20:28:29.456+01:00LondonStrosade mot Tate Modern med Frida Hyvönens hyllningslåt i huvet: London, the way you hate me is better than love. Och såg Gerhard Richter-utställningen och några andra mindre utställningar. Gick sedan till cafét och beställde en cortado varpå följande konversation flimrade till:<br />
<br />
<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2TEwMEHUF05m-qT0IkChheySWsg9i6wa8Yn-FALgJF9y11EWAVxk8YoPMI5P-KLrdbEqO3kElhH_SLyoACvuVccOcdNz45zFL1LIpRYZftp7FOD_MX-y8aKaWagQpFVegI2il/s1600/DSC00818.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEg2TEwMEHUF05m-qT0IkChheySWsg9i6wa8Yn-FALgJF9y11EWAVxk8YoPMI5P-KLrdbEqO3kElhH_SLyoACvuVccOcdNz45zFL1LIpRYZftp7FOD_MX-y8aKaWagQpFVegI2il/s320/DSC00818.JPG" width="320" /></a><span style="font-family: inherit; font-size: x-small;">Hon: - I dont know what that is.</span><br />
<div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - It's equal shares espresso and steamed milk.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: - I don't know how to make that.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - Just make a double espresso and add the same amount of milk. Varpå hennes kollega kommer till undsättning:</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">- I know what a cortado is. I used to have a spanish girlfriend.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - Ok!</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: - But I don't know how to make it.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - Just make an espresso and fill up with some milk.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: - I can try!</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Varpå hon satte igång.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - You were served cortados by your girlfriend but you didn't make any?</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: - No, I never figured it out.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon började försiktigt hälla lite mjölk i pappmuggen. </span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: - Have you been to Spain?</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: - Yes.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Hon: I love Spain.</span></div><div style="font-family: inherit;"><span style="font-size: x-small;">Jag: Me too. </span></div><br />
<span style="font-size: small;">Tog det komplicerade kaffet med mej ut på balkongen och tog några bilder med mobiltelefonen inspirerade av Gerhard Richter, till exempel den ovan grumliga.</span> Men det som hängde kvar var helt andra bilder från en fotostudio i Libanon under 1950-talet, Studio Shehrazade. Jag var lite ledsen på grund av dem men försökte att inte bli alltför berörd utan hålla mej cool på Tate Moderns lilla balkong. Men det steg upp som en flod. En sån sorglig historia. Med Themsens mörka trögflytande vattensörja framför ögonen började jag önska att det kunde gå att spola tillbaka tiden så det där paret fick en ny chans. Gör om, gör rätt. Det gör så ont med all sorg. Det blir värre med åren. Alla som fattas en och alla missade chanser och brutna löften och tankar på hur det kunde ha varit. Det är fan outhärdligt. Men jag promenerade vidare till Borough Market och åt ett par ostron, drack ett glas vit bordeaux och tänkte inte mer på det.<br />
<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj9wRDmNLcpgfIv7Ai39iUJoWF7pOHf5i2B4uTS3rK5Om2UEiCt9q7F29R-f2fz31WKwMliTVbQQvlCvCqLcOajLrgbfLkQTjjFkoC14O5qCOPXsSvqJvoapgQqA70jQ4xzvBu8/s1600/DSC00827.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEj9wRDmNLcpgfIv7Ai39iUJoWF7pOHf5i2B4uTS3rK5Om2UEiCt9q7F29R-f2fz31WKwMliTVbQQvlCvCqLcOajLrgbfLkQTjjFkoC14O5qCOPXsSvqJvoapgQqA70jQ4xzvBu8/s320/DSC00827.JPG" width="240" /></a><br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEik3swUsfbBrTfzns-FC8UblZPCGve_K2ytS0QExJkNYzKxCze2XqRwzk0mZgvxkB30wZLRKx39IrgVem1cOtNhYj011TmMPRLValmEBSI5Qlpoh7lPHsIPkRbZkrwUoo7GYxBc/s1600/DSC00828.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEik3swUsfbBrTfzns-FC8UblZPCGve_K2ytS0QExJkNYzKxCze2XqRwzk0mZgvxkB30wZLRKx39IrgVem1cOtNhYj011TmMPRLValmEBSI5Qlpoh7lPHsIPkRbZkrwUoo7GYxBc/s320/DSC00828.JPG" width="320" /></a></div><br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlLA_Wpn480dxA0HH0fsRQf3Dqz_RByCugksmyAmLWe4xO1rvtnBfPVvpixlp5l5IxqjIl8C9oQjRFtTJ7gU8YcDGFRGtt03njOaYTsEpsbp89Vb4qmhpgfEdqmwk_pBP99i-9/s1600/DSC00826.JPG" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhlLA_Wpn480dxA0HH0fsRQf3Dqz_RByCugksmyAmLWe4xO1rvtnBfPVvpixlp5l5IxqjIl8C9oQjRFtTJ7gU8YcDGFRGtt03njOaYTsEpsbp89Vb4qmhpgfEdqmwk_pBP99i-9/s320/DSC00826.JPG" width="240" /></a></div>Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-47283897937857396982011-10-07T19:20:00.004+02:002011-10-07T20:10:59.358+02:00Bestyrkt kopiaJag vet inte vad lycka är. Kanske vet jag inte ens vad olycka är, även om det känns som om man har snuddat vid den. Som när nånting snuddar vid en där man strosar gatan fram intet ont anande lite snurrig i huvudet och man förnimmer en lukt som man känner igen och plötsligt känner äckel och avsky. Och så kan man läsa om det i tidningen. Eller se det på teve om man skulle vilja det. Man skulle verkligen behöva vara lycklig. Som ett skydd mot den potentiella olyckan. Som att vara i en bok med hårda pärmar. Somliga människor är nästan alltid lyckliga. Även om själva lyckan förmodligen bygger på ett missförstånd. Jag kan nästan förnimma lyckan när jag ser en bra film eller läser en bra bok. Men det är ju en omskakande typ av lycka som egentligen mimetiskt gestaltar en verklig smärtpunkt. I bästa fall. Och det är ovanligt. Det mesta är ju skit.<br />
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgoaqCvz8DGo0HMlPCEs7KC-XNnsrpsCjuGLsQ1mvj1Bjj77yZHWo3VxV8KkgHJNIjOmcFo5EbOaYW2aKzl2O2_K8pnm3kqlVjLu-NbsomtcihJ5q19f4pjuVUWZ4h8CGdwl5yT/s1600/868700_198.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgoaqCvz8DGo0HMlPCEs7KC-XNnsrpsCjuGLsQ1mvj1Bjj77yZHWo3VxV8KkgHJNIjOmcFo5EbOaYW2aKzl2O2_K8pnm3kqlVjLu-NbsomtcihJ5q19f4pjuVUWZ4h8CGdwl5yT/s1600/868700_198.jpg" /></a>Jag besitter privilegiet att kunna ägna en hel helg åt att läsa en roman. Somliga skulle kalla det tragiskt. För det är nog så att vi som besitter det privilegiet utgör en grov avvikelse, en anomali, i världshistorien. Samtidigt kräver den livsavvikelsen en enorm disciplin, nästan skoningslös. <br />
Fick en förnimmelse av lycka när jag såg filmen <i>Möte i Toscana</i> häromkvällen. Titeln är ett exempel på svenskt antiintellektuellt trams. Originaltiteln är <i>Copie Conforme</i>, en titel som funkar på både franska och italienska och som betyder "Bestyrkt kopia". Den är regisserad av den iranske regissören <a href="http://www.firouzanfilms.com/HallOfFame/Inductees/AbbasKiarostami.html">Abbas Kiarostami</a>. Den handlar om en man och en kvinna som möts i en by i Toscana. Hon driver ett konstgalleri, han skriver böcker om kopior i konsten. Hans tes är att konsten egentligen bara består av kopior, att själva verket är en kopia av det faktiskt avbildade (lite som temat i Pamuks <i>Den svarta boken</i>). Kvinnan och mannen strövar runt och blandar ihop sig med originalet ("kvinnan och mannen") tills de varken vet ut eller in och liksom tvingas möta sina inre original. Ungefär så. Det gör ont att se den, men som med all stor konst blir betydelsen outtömlig och en gestaltning av ett evigt existentiellt predikament. Fotot är rakt på sak, utom i slutet då det blir ett intimt bergmanskt trolleri. Skådespeleriet är fullständigt genuint. Det är nästan en lycka att få se en sån film.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-13646625111081433522011-08-06T22:34:00.002+02:002011-08-06T22:47:11.742+02:00SJ och den banala ondskanDen där rubriken kanske är att ta i. Men det är så svårt att finna en förklaring till att en 11-årig flicka avvisas från tåget till perrongen i en för henne helt främmande stad. Vem orkar egentligen tänka mer på det. Hanna Arendts beskrivning av ondskans banalitet passar i så många sammanhang. Massmedia verkar avstå från att skriva om de rasistiska motiven. Den banala svenska rasismen. Men det är väl ett gytter av faktorer. Till exempel undrar jag hur det är att jobba på SJ. Jag vill inte skaffa mej den erfarenheten. Men jag får en känsla av att en avhumaniseringsprocess aktiveras när man tar på sig uniformen. Uniform på, hjärta ur. Och vad fan gjorde medpassagerarna?<br />
<br />
Man blir kanske trött när man borde bli arg. Vad jag förstod av kvällstidningsrubrikerna så mådde konduktören jättedåligt efteråt. Det tycker jag är bra. Vi mår ju dåligt av en anledning. Det är själens sätt att tala till oss ur gömmorna längst inne. Det är alltså ett gott tecken att hon mådde dåligt. Jag tänker mej att hon först efteråt, när uniformen åkte av, förstod vad hon gjort och började leva sig in i den lilla flickans situation. Men man kan också tänka sej, vilket jag inte orkar, att hon mådde jättedåligt av skammen i att ha gjort bort sej. Hoppas hoppas att det inte var så banalt. Fast ibland undrar jag om inte skammen är det enda som håller samhället samman. Skulden kanske kräver mer inlevelse än vad vi mäktar med. Inlevelse i vad vi åsamkar andra.<br />
<br />
Fan vad jag försöker låta förståndig. Jag står inte ut med mej själv. Jag har ingen humor. Däremot har jag en otrolig transpireringsförmåga. Idag har jag svettats oavbrutet. Jag gick omkring i den kvalmiga, och ändå på nåt konstigt sätt svala, svenska sommaren och försökte känna mej lika karnevaliskt glad som de personer vars tillkämpade miner flimrade förbi omkring mej. Som om jag var insvept i plastfolie försökte jag hålla en förmäten distans till min egen längtan med hjälp av några rader från Bob Dylan: <br />
<br />
<span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;">I see people in the park forgettin' their troubles and woes</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;"><br />
</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;">They're drinkin' and dancin', wearin' bright colored clothes</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;"><br />
</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;">All the young men, with the young women lookin' so good</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;"><br />
</span><span class="Apple-style-span" style="font-family: Verdana, Helvetica, Arial; font-size: 11px;">Well, I'd trade places with any of 'em in a minute, if I could</span><br />
<br />
Fast frågan är om Dylan är helt uppriktig där. För i nästa vers så sjunger han att vad han förmodligen behöver är en <i>full length leather coat</i>. Att gå omkring och fundera över vad man egentligen behöver är en privilegierad västerländsk tragik. När svaret kommer som från ovan, om det nånsin gör det, är det förmodligen så svårtolkat eller så kostsamt så det är bara att glömma. Då kanske man kan börja hysa lite empati med både sej själv och andra. Om man nu inte bara blir förbittrad. Bitterhet är nog att distansera sig från inlevelsen med sej själv. Det är inte bara SJ som vill att vi ska göra det.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-1378061823764558202011-07-08T22:29:00.000+02:002011-07-08T22:29:22.883+02:00Stormens öga<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgm_o9tGDGO7VZNSRBGTQSK8vtu_vnryfQfnxBXCb9ZG32Cz-icmY8wAf3HTnSnPt68uqteucEc58iPkCFLARoV3cwaKPb5VHkHAVDEp4oHaD7MF9neCkUwe1qEROfJ1dkMGzN4/s1600/384258.jpg" imageanchor="1" style="clear: right; float: right; margin-bottom: 1em; margin-left: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgm_o9tGDGO7VZNSRBGTQSK8vtu_vnryfQfnxBXCb9ZG32Cz-icmY8wAf3HTnSnPt68uqteucEc58iPkCFLARoV3cwaKPb5VHkHAVDEp4oHaD7MF9neCkUwe1qEROfJ1dkMGzN4/s320/384258.jpg" width="222" /></a></div>För första gången, vad jag vet, ska en roman av Patrick White <a href="http://www.suite101.com/content/will-a-new-australian-movie-be-a-boon-to-patrick-white-a317320">filmas</a>.<br />
<br />
Det är underligt. Jag lyfte ner den från bokhyllan, höll den i handen och tvekade en stund. Känns så jävla statiskt och sorgligt att läsa <i>om</i> böcker jag redan läst <i>om</i>. Så förändringsobenäget. Men jag sket i det och började läsa den igen. The Eye of the Storm. Jag kan inte hjälpa det. Kan inte förbättras. Måste acceptera. Mig själv som jag är. Så jag började läsa om den och blev ännu en gång förvånad över hur bra den är. Varför jag valde just den av alla Whites böcker i bokhyllan kan jag inte förklara. Men sen började jag googla på titeln och läste ovanlänkade artikel bland annat. Då hade jag redan legat i sängen och tänkt: Varför har inte Bergman filmat den här romanen. Jag förde en inre dialog där jag tipsade eller man skulle kunna säga övertalade Bergman att filma The Eye of the Storm. Det är nån gång på 70-talet. Jag är inte ett barn utan vuxen och jag förleder Bergman att läsa The Eye of the Storm. Bergman reagerar precis som jag önskar och sätter igång med filmatiseringen efter att ha <i>trollbundits</i> av romanen. Så såg dagdrömmen ut och så pinsamt ser det ut i mitt huvud.<br />
<br />
Ändå står det i artikeln, i flera artiklar, att Whites böcker är ofilmbara. Böcker som skapar starka inre bilder, inre världar, är förmodligen svåra att filma medan böcker som inte väcker nånting annat än leda mycket lättare kan göras om till film, typ Stieg Larssons böcker. De kan ju inte gärna bli <i>sämre</i>. The Eye of the Storm som film kan däremot bara bli en besvikelse. Men man måste respektera att nån äntligen vill försöka. Patrick White har blivit bortglömd vilket i sig är intressant. Egentligen är allting bortglömt. Det vill säga det bara repeteras med vissa förskjutningar och med tomma ord och oklara ambitioner. Kulturlivet alltså. Eller menar jag litteraturhistorien? Typ Dostojevskij. Ingen läser honom men alla har läst honom eller tror att de har det, minns inte längre. Självklart har man läst honom. Men när? Och vad betydde det. Egentligen. Var det nåt som gick mej förbi, gick förbi mej, andades från sidan, eller rakt framifrån? Högg mej i ryggen så jag rös. Eller har man bara sett filmen?<br />
<br />
Det finns människor som säger att de <i>älskar</i> böcker. Och människor som säger att de har <i>en hel hög</i> med böcker på nattygsbordet. Som de snart ska läsa. Det kan vara Virginia Woolf och Proust och Camilla Läckberg. Om vartannat. Kärleken till allt liksom. Som att säga att man älskar barn. Sen finns det människor som verkligen tänker att de borde läsa Proust. Bara inte just nu. När barnen blir stora kanske. När jag hamnat ensam i det där öde huset på landet där det bara finns en läslampa och en evig semester och alla andra människor är döda. Och händelsevis hela På spaning efter den tid som flytt ligger och skräpar på ett bord bredvid en fåtölj. Nej det blir inte av. Ändå är de flesta människor så otroligt ambitiösa och duktiga. Man fattar inte hur de hinner allting. Och hur de ska orka en dag till. Och ännu en dag.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"></div>Det är kul att tänka sej att The Eye of the Storm ska bli en film utan en enda trevlig karaktär. Det finns ingen hjälte och de som det är synd om är för osympatiska. Men det finns ett kraftfält och en medkänsla som är jobbigt djup och svart. Det är kanske genom att inte kunna värja sej mot medkänslan med en alldeles för komplicerad och jobbig romankaraktär som man kan få lite ömsinthet även för sej själv? Det måste kanske gå den omvägen. Medan romaner som förenklar sina karaktärer kanske gör oss ännu mer främmande för oss själva och vilse i rymden? Ungefär som vissa livscoacher och skrattyogalärare gör? Jag vet inte men jag ska definitivt se filmen. När den kommer på dvd.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-86741828169024152552011-03-17T12:11:00.000+01:002011-03-17T12:11:03.447+01:00Från den engelska delen av strandenI min mobil finns inga smileys som kan ge uttryck för mtt intressanta och komplexa känsloliv. Det tycker jag är frustrerande (även om J en gång påstod att jag bara har två känslor: <i>kinkig</i> och <i>glad</i>, beroende på om jag är trött och hungrig eller mätt och utsövd). Det är i alla fall konstigt att min mobil till exempel inte har en smiley för: <i>Jag vill egentligen inte säga det här men nu gör jag det ändå och jag ångrar mej nästan men ändå inte.</i><br />
<br />
Befinner mig just nu på Gran Canaria. De som bor och arbetar på den här vackra ön har, som det verkar, under turismens evolution utvecklat en komplexitet i sin mimik som en smiley aldrig skulle kunna illustrera. Kanske har de en känsla för det absurda i tillvaron. Kanske har de förmågan att hysa medmänsklighet och häpnad i samma hjärtslag. En halvt ironisk, halv seriös välvilja höljd i förtröstan. Den vuxna människan upplever sällan rena känslotillstånd. Det rör sig om blandaffektiva tillstånd. Men jag undrar om inte de nordeuropeiska turister som reser hit och sätter sig längst in i köpcentrats allra muggigaste och mögligaste hörn och dricker gin & tonic befinner sig i ett renare känslotillstånd. De ser nämligen bara ledsna ut. Eller anar man en bitterhet också? Som hos damen som, efter vad det verkar en alldeles för nyligen genomgången höftledsoperation, mödosamt försöker ta sig fram till vattenlinjen genom den sliriga sanden. Hon ser målmedvetet ilsken ut. Reeespect.<br />
<br />
Glidningen fram och tillbaka, hit och dit, on och off, mellan att vilja och inte vilja, mellan att känna frid och oro. Egentligen pågår allting samtidigt, simultant. Man visar och döljer sig på samma gång. Var det inte den marxistiska filosofen Lukacs som skrev om maskens (smileyns?) dubbla funktion av att gömma och avslöja? Kanske är all mänsklig kommunikation så dubbel. Eller är det som Beckett skriver, att endast tystnaden talar och allt det övriga tiger. Jag vet inte. Men jag anser att Playa del Ingles borde K-märkas. Dess 70-talsarkitektur förenar så (skenbart) motstridiga tillstånd som utopi och förfall. Stilen som med tiden uppstått skulle kunna kallas för utopisk realism. Eller turistisk defaitism? Guidade rundturer borde i alla fall anordnas. En del av husen kan man titta länge på och undra: Hur tänkte de? Jag skulle ge några euros för att få veta.<br />
<br />
Keywords till det här blogginlägget är två citat:<br />
<br />
<i>Language is a virus from outer space</i> - William S Burroughs<br />
<i>Paradise is excactly like where you are right now, only much much better </i>- Laurie AndersonMikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com5tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-55335502420861578252011-02-12T17:19:00.000+01:002011-02-12T17:19:10.223+01:00ElegantÄnnu en <a href="http://www.dn.se/ledare/kolumner/feminism-som-rasism">bra text</a> av Lena Andersson. Hon är så ledigt elegant när hon förklarar komplicerad dekonstruktions- och diskursfilosofi för oss. Jag blir tacksam och håller som vanligt med henne.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-45595912484884964422011-02-05T15:50:00.001+01:002011-02-05T18:00:12.436+01:00HmmIbland känns Svenska dagbladet som en julklapp. Som idag med understreckaren om Milan Kundera. Kampen om en avpolitiserad konst, det som verkar naivt men som är vårt enda hopp. Kundera verkar mena att människan slutat undersöka. Allt är nyttoinriktat. Det är ju skrämmande med ett samhälle, en kultur, som bestämt sig för hur nånting är eller hur det borde vara. Med våra hjärnor borde vi vara bra på att undersöka, att vara levande frågetecken. Synd att jag inte läst Kundera. Filmen Varats olidliga lätthet gjorde att jag tappade lusten. Men kanske undgick det vackra budskapet mig pga det sockrade. Till exempel borde regeringen tillsätta en utredning för att undersöka vad en individ är för något. Om det verkligen bara är en konsument, till exempel en vårdkonsument, eller om det är något annat, något otroligt enkelt eller kanske oerhört komplicerat. Men tyvärr verkar regeringen ha bestämt sig. Man kanske inte har läst Kundera eller överhuvudtaget inte läst någonting annat än deckare. Det kanske är bra att skydda kapitalet, det privata initiativet. Men jag var naiv och trodde att det fanns ett intresse för individen. Beatrice Ask skrattar rått åt min naivitet. Hennes efternamn har ingenting med undran och nyfikenhet att göra. Snarare med ipred, FRA, den alltmer hysteriska sexuallagstiftningen, den allmänna tendensen att skydda människan från sig själv. Jag som trodde att det var individens frihet borgarna talade om. Ok jag var dum.<br />
<br />
Man ska inte tro att någonting är som det är, det är jag övertygad om. Allt som är "sant" är nog egentligen falskt. Var på ett seminarium om "tonårshjärnan" igår. All forskning tyder på att tonåringars omogna hjärnor gör att de saknar förmågan att stoppa impulser. Alla är överens om att det är så. "Några frågor?" Jag hade en fråga, men jag vågade inte ställa den för jag ville inte verka respektlös: "Är det här verkligen sant?" Kan man ställa den frågan i slutet av ett långt, oändligt långt föredrag? Nästa fråga hade kunnat vara: "Vem tjänar på att vi tror att det här är sant?" Någon gång skulle jag vilja ställa de frågorna och så skulle jag vilja ha det här svaret: "Hmm...." Bara så. Det skulle räcka. Vad underbart det vore. Men min hjärnas bromsfunktioner hindrar mej. Eller om det bara är blyghet, det vill säga skam. Jag vet inte längre. Jag vet inte vad som är hyfs och god uppfostran och vad som bara är skam och "färghållning". Fast det kanske är samma sak.<br />
<br />
Jag företräder en "vetenskap"- eller är det ett forskningsfält, eller en disciplin? - som nästan helt slutat ställa frågor på ett undersökande sätt och istället presenterar svar i förtäckt frågeform, svar som ska Förbättra Människan. Inte bara tonåringen ska förbättras, vi alla. Vi ska stoppa våra impulser och leva i en ömsesidigt utvecklande parrelation. Kanske kommer Ask snart att föreslå tvångssterilisering för oss som inte lyckats nå dit, som kanske endast halvhjärtat har försökt.<br />
<br />
Man kan se revolten i Egypten och Tunisien som ett konstuttryck. Det behöver inte vara cyniskt. Man kan se kraften och hoppet som något ursprungligt inom var och en av oss. Ordet frihet går inte att använda eftersom det är nersolkat med ideologi och politik. Det används aningslöst. Men själva massan av människor som ställer sig upp och kräver att få bli bättre behandlade. Det är ren skönhet. Hur jävla dumma har vi varit i västvärlden? Har vi gått omkring och trott att araber gärna lever i diktatur? Att det inte gör lika ont för dem att bli hunsade, trakasserade? Att leva i rädsla? Jag vet inte. Men talet om stabilitet i regionen, realpolitik, har gjort sikten oklar. Frankrikes och USA:s stöttande av förtryckarregimer är ju ett svek mot oss alla, mot det vi hoppas på och kanske till och med tror på. Så är det. Eller också är det inte så, men det känns så.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-47732343091691647332011-01-11T11:39:00.000+01:002011-01-11T11:39:09.682+01:00AlltsåHar inte fattat det där med aboriginernas dreamtime. Om det är en sorts tid eller mer en plats. En del kanske skulle säga att det inte är nån skillnad. Vilket skulle stämma med min egen upplevelse. Jag la mej i soffan och skulle läsa lite i min bok men somnade. I sömnen läste jag flera kapitel. Fick en insikt som jag tyvärr hade glömt när jag vaknade. Dess verkan hängde dock kvar som en sorts skön känsla, ett utrymme av varm luft mellan handen och pannan. Jag antar att dreamtime har något med vatten att göra. Det där uttrycket "drömmar flyr som strömmar", det är en anspelning på ett samband mellan vatten och det drömlika. Fosterstadiet förstås. Men finns det verkligen ingen annan plats vi vill tillbaka till? Jag kan komma på flera. Men samtliga är faktiskt lite vattniga. De rinner rakt igenom minnet som tårar. Hela tiden har man känslan av förlust. Det är en verklig upplevelse av tidens gång. Jag menar en upplevelse av något verkligt. Sorgen som en tidsmarkör.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-68003183998646244422010-11-28T13:49:00.000+01:002010-11-28T13:49:04.394+01:00Tysta suckarnas dalVarje gång jag kommer tillbaka till Jämmerdalen drabbas jag av känslan att jag är på helt fel plats. Som om det rör sig om en förvisning. Ett liv i exil från födseln. Denna upplevelse delar jag med många. Men man orkar ju inte känna efter. Att inte känna efter är det som kallas jämnmod. Vilket befinner sig i ett gränsland mellan sorg och cynism. Det svenska tillståndet är ett gränsland.<br />
<br />
Satt fast i en fullpackad shuttlebus på Charles de Gaulle. Vi blev stående mitt på landningsbanan medan luften sinade och rutorna immade igen. Ingenting verkade hända. Ändå ville jag fördröja denna väntan innan vi skulle ta plats på planet hem. Kan det röra sig om en fobi? Eller är jag en sorts geografisk transsexuell? Inte född i fel kropp men i fel land? Hur jag än bläddrar kan jag inte finna diagnosen. Och heller inga råd från Folkhälsoinstitutet.<br />
<br />
I huset där jag bor hejar man inte på varandra. När jag hejar får jag ibland inget svar. Bara en skrämmande tom och grund blick. Det är en kuslig känsla att inte få svar när man hejar. Samma sak äger rum i tvättstugan. Jag är skraj för det ögonblick när <i>jämnmodet</i> tar över och jag slutar heja och blir som <i>dom</i>. Bör jag flytta innan dess eller överdriver jag bara? Bör jag kanske gå en kurs istället. Lära mig att integreras? Sverigedemokraterna kanske har nåt tips.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-45704663874234806962010-10-22T23:15:00.001+02:002010-10-22T23:16:11.676+02:00Två bra sakerEn under bar sak hände igår: Till favvobokhandeln jag gick, med bestämda steg, över den kusliga Medborgarplatsen, Stockholms motsvarighet till Röda torget, för att köpa och handla in den roman som jag vet kommer att fylla mej och inspirera mej under säkert hela långa vintern: 2666 av Roberto Bolaño. Jag höll i den tunga tjocka boken som i en flytdyna i simskolan. Gick ned i tunnelbanan. Som en sköld mot den sorgliga åsynen av alla trötta människor inmurade i pissgrått kakel höll jag den otroliga produkten. Jag undrar hur man gör om man inte kan läsa. Vart fan tar man vägen med blicken.<br />
<br />
En underbar sak hände i morse. Jag vaknade kl 0600. Tittade på mobilens display och såg att jag fått två sms. Båda handlade om lilla Inga, min nya brorsdotter. En bild också på en sovande bebis som tryckte sin gapande mun mot mammans hud. Lilla Inga. Hon föddes medan jag sov. Och när jag drog ifrån gardinerna såg jag första snön täcka marken. Medan kaffet tillverkades tittade jag ut genom fönstret och kände att världen var annorlunda. Jag borde inte förminska såna saker. De har verkligen betydelse. Kanske all. Men jag vågar inte tro det. Hela dagen har jag i alla fall hållit mej varm av tanken på lilla Inga. <br />
<br />
Osökt kom jag att tänka på något så skrämmande som foglossning. Fast av mer själslig karaktär. Mina mardrömmar låter sig alltmer beblandas med min idé om verkligheten. Saker har lossnat ur sina fogar och förenats på nya oroande sätt. När jag vaknar undrar jag vad som är sant och vad som inte är sant. <br />
<br />
Man är ofta försjunken i tankar. Det handlar om outhärdligt banala saker som: Hur gör man kalops? Men idag var jag faktiskt försjunken i tankar på två svårfångade begrepp: transcendens och dissociation. Hur förhåller de sej till varann? Borde jag bli orolig över mina återkommande transcendenser? Är de en flykt från verkligheten? Jag kan inte få svar på det förrän jag fått klar för mig vad som är verkligt och vad som inte är det. Jag kan knappast lita på dagstidningarna. Man dissocierar inför det outhärdliga eller övermäktiga. Men transcendens tycks mej mindre reaktivt, en klarhet som sköljer genom hjärnan. Det finns ju ingenting som säger att verkligheten är trovärdig.<br />
<br />
Ritualerna, de tjänar en hårt hållen illusion om närvaro. Mitt i deras utförande kan ett mellanrum av inspiration uppstå. Jag läser alltid dagstidningen på samma sätt, börjar med huvuddelen, ledarsidan och alla dramatiska händelser och minst ett par krönikor. Sen tittar jag på vädersidan. Men mitt i alltihop pågår en transcendens. Jag är någon annanstans, kognitioner, emotioner, minnen, samtalsfragment i en salig röra.<br />
<br />
<br />
<div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;"><br />
</div><div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">What are days for?</div><div style="margin-bottom: 0px; margin-left: 0px; margin-right: 0px; margin-top: 0px;">To wake us up, to put between the endless nights. <span class="Apple-style-span" style="font-size: x-small;">(Laurie Anderson)</span></div><div><span class="Apple-style-span" style="font-size: x-small;"><br />
</span></div>Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com11tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-22068432374317955492010-09-25T14:29:00.000+02:002010-09-25T14:29:33.354+02:00Å ena sidanSpringer ikapp med mörkret som liksom sipprar upp ur marken. Flåsar, men stannar ibland och håller andan för att höra tystnaden mellan träden. När man tittar upp mot himlen och sträcker ut armarna bildar kroppen ett kors. Det kan uttrycka en känsla av frihet och välbehag. Men samma pose kan uttrycka förtvivlan, övergiven av gud. Sol eller död. Luften som fyller lungorna kan ge upphov till en skön utandning eller ett desperat rop. Korset kanske uttrycker all stark affekt. Och inget svar får man. Gud är en mulen platt himmel, eller i bästa fall en bländande skiva av ljus. Inget svar får du, om du inte har en särdeles suggestionsförmåga, vilket jag antar att religiösa har. <br />
<br />
Sjön som ser så djup ut i halvmörkret väcker lusten att krossa ytan med kroppen. Ta några simtag och andas. Men sista doppet var för en månad sedan i Ulvsjön från den östra klippan.<br />
<br />
Den obehagligt strömlinjeformade nassen Åkesson har kommit in i Riksdagen. Alla förfasar sej, jag med. Men inte de som röstade på honom. De bor, antar jag, i en annan del av Köping. Vad gör de hela dagarna? De sitter kanske och hatar och är rädda. Men nu har de fått göra sin röst hörd.<br />
<br />
Vem var det som sa till oss att vi var världens bästa folk och att det var synd om alla andra människor som inte var lika bra? Det gjöt i alla fall grunden till idén om vårt hotade privilegium. Rasismen finns inte bara inom SD. Den finns inom var och en av oss. Den tar sig bland annat uttryck i vår fascinerande brist på nyfikenhet inför den andre. Bristande nyfikenhet, tycka synd om, uteslutning; olika vägar föraktet kan ta. <br />
<br />
Aggressiva utfall mot SD blir ett symboliskt avståndstagande från den egna inre rasismen. Det brukar kallas för projektion. Det finns något gott i det. Att vi vill göra oss av med föraktet. Men det finns nånting låst i det också. Skam och andra mänskliga derivat.<br />
<br />
Vi har inget mångkulturellt samhälle. Vi har ett extremt homogent, segregerat och kollektivt samhälle. Vi får alla att känna sig annorlunda. Måste vara kusligt att ingen frågar. Ödsligt med alla bortvända blickar. <br />
<br />
För att känna sig normal måste man gå med i en förening. Mot rasism till exempel. Men ingen förening skulle acceptera min medlemsansökan. De skulle se på mej att jag inte är någon föreningsmänniska. De skulle misstänka att jag är där för att underminera den kollektiva känslan. Vilket de skulle ha rätt i. Samtidigt som jag inget hellre vill än att känna samhörighet. Ambivalens, som vanligt. Det underbara både-och.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com10tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-79728162918699900892010-08-18T11:25:00.000+02:002010-08-18T11:25:27.465+02:00Könet är ingen konstruktionDN skrev att Alice Munro aldrig kommer att få Nobelpriset eftersom hon inte är tillräckligt grandios. Det var i alla fall andemeningen. Det fåtal kvinnor som får Nobelpriset i litteratur får det för lång och trogen tjänst, en ersättning för det grandiosa. Om en kvinna ska få Nobelpriset redan i medelåldern bör hon ha mäklat fred i mellanöstern eller botat aids. Det räcker liksom inte med böckerna, litteraturen. Tror jag. Dessutom sysslar Munro med något så omanligt som förvirring. Inga stora ord, inga riktningar, inga budskap. Bara människor som försöker fatta vad de håller på med medan de lever. I en av novellerna i Äpplen eller apelsiner frågar sig huvudpersonen hur det skulle vara om man levde sitt liv som om man ska dö. Hon svarar själv att det skulle vara <em>annorlunda</em>. Men hon törs inte säga det på allvar. Hon säger ordet lite ironiskt skämtsamt. Kanske för att gömma sig. <br />
<br />
Om Alice Munro var konstnär på 1600-talet skulle hon nog vara Vermeer van Delft. Det exakta, nästan fotografiska. Den tunna färgen. Och samtidigt detaljen, nästan vilken som helst, som man bara kan titta på och tänka: det där är konsten, det där är livet. Så där är det. Det är en enorm lättnad när någon sätter ord på det, eller hur. <br />
<br />
Och Lokko skrev att det kanske blir Kate Bush som kan anses ha format pophistorien snarare än David Bowie. Det stämmer naturligtvis. Vem orkar lyssna på Bowie eller de glamepigoner som följde efter. I vågsvallet ser alla blöta stenar vackra ut men när man plockat dem och burit hem dem och lagt dem på verandaräcket ser de bara för trista ut. Kate Bush musik är oupphörligen fascinerande. Från The Dreaming, när hon bestämde sig för att använda sitt geni på allvar, till Aerial. Hon passar inte in i den manliga bilden av pop/rock. Det ska vara ett band, helst unga vita heterosexuella medelklasskillar. Det handlar förstås om identifikation. Om jag var ett sånt band skulle jag gå och gömma mej. Eller leta rätt på en svart kvinna, en dragqueen, en vaktmästare. Vad som helst som kunde spräcka den där svettiga spegelbilden. <br />
<br />
När jag cyklar till och från jobbet passerar jag både galgbacken och kolerakyrkogården. Det ger en klangbotten som det heter. Åt vår jordiska upptagenhet med futtigheter. Massgravar av fattiga bortglömda stockholmare, the small people, fast inte så små som vi är nu för tiden. Men kanske mindre upptagna med sina jagprojekt. <br />
<br />
Men jag har läst att 90-talisterna månar mer om familjen, naturen och tryggheten än tidigare generationer. Det låter som en backlash. Kanske Wetterstrand och Hägglund kan hitta ett sätt att gemensamt surfa på det. Men jag vet inte om det stämmer. De är nog bara trötta. Varje ny generation föds med nån sorts immunitet mot tidigare generationers skitsnack. Myterna ljuger nästan alltid. Jag ser fram emot nästa generation. Som reser sig ur askan av de utbrända idealen och tillåter sig att våga vara förvirrade.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com6tag:blogger.com,1999:blog-33885279.post-16467441889893321982010-08-08T01:21:00.000+02:002010-08-08T01:21:51.292+02:00Vi som steg av i Bagarmossen<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;"><a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi1flXFoDH3uLT9LrqufyiMcWSFe0FEh_k-U39d7cf-xMDVyzPKW1cDLbtIS2LwyfRYYMTq-zRuXOWt0n7_fZtOO6Tbpj9d4ouOAjrs-9Y77LNsFh9nuJ6146y4zTfRQuMv1BiJ/s1600/genom3_14304487.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEi1flXFoDH3uLT9LrqufyiMcWSFe0FEh_k-U39d7cf-xMDVyzPKW1cDLbtIS2LwyfRYYMTq-zRuXOWt0n7_fZtOO6Tbpj9d4ouOAjrs-9Y77LNsFh9nuJ6146y4zTfRQuMv1BiJ/s320/genom3_14304487.jpg" /></a></div>Vi steg av i Bagarmossen. Efter resan från stan var det bara vi kvar. De som skulle ända till Skarpnäck var lätt räknade. Tre. Vi som steg av i Bagarmossen hade ett osynligt band mellan oss. Vilket kanske förstrött noterades av de två väktare som stod på perrongen. De stod och tittade på det ankommande tåget, på dörrarna när de öppnades och på oss som steg av. Den där andlösa stunden när tåget helt har stannat och dörrarna ännu inte har öppnats. Och sedan när dörrarna öppnas och vi som stiger av i Bagarmossen steg av. Det var något som förenade oss men ingen av oss låtsades om det. Vi var tilltufsade av det blöta vädret och flera av oss hade lite svårt att gå. Jag vet inte varför. En hade till och med rullstol. Jag hade ont i en punkt på vänster sida av vänster trampdyna. Det var antagligen få av oss som helt och hållet befann sig i ett tillstånd av förnöjsamhet.<br />
<br />
Vi sällade oss i kön till rulltrappan. Bakom oss hade vi redan och oberört lämnat de tre personer i sista vagnen som valde att fortsätta resan. Under vägen upp med rulltrappan skingrades långsamt den gemenskap som uppstått i det faktum att vi rest tillsammans med exakt samma tåg och klivit av på exakt samma station samtidigt. Samtidigt som vi rörde oss på ett likartat sätt, beslutsamt men samtidigt tveksamt. Vi steg upp på rulltrappan som om vi inte var säkra på att vi fattat rätt beslut när vi valde att stiga av i Bagarmossen. Eller ens valde att stiga på tåget som visade sig färdas dit. Eller ens hade något val. Först lättnaden i att tåget äntligen ankommer Bagarmossen. Sedan lättnaden i att dörrarna äntligen öppnas. Sedan vidtog möjligen andra tillstånd, mer dova och flyktiga. Tveksamheten inför rulltrappans uppfordrande enkelriktning. Den obönhörligt annalkande separationen från samhörigheten vi var tvungna att bortse ifrån och kanske inte ens önskade.<br />
<br />
Tunnelbanestationens två utgångar begränsar rent arkitektoniskt de outtömliga möjligheterna till vägval. Inför vägval ligger såväl optimism som depression på lur. I massan som rörde sig mot utgången var det praktiskt taget omöjligt att göra ett ickeval och bli stående, hängande, i mellanrummet mellan spärrarna och dörrarna. En sådan möjlighet borde kanske erbjudas.<br />
<br />
Vi lever i ett fritt land men obevekligt föstes jag ändå hemåt.Mikkohttp://www.blogger.com/profile/16103075721819708727noreply@blogger.com5