Lekutrymme

Lördagens stream of conciousness involverade bl a mentalisering, Pittsburgh, Warhol och Farväl Falkenberg. Det sistnämnda fick jag anledning att tänka mer på under ett föredrag om mentalisering igår. Lekutrymmet som behövs för att man ska kunna tänka. Utan mellanområdet mellan den inre världen och den yttre har man inte möjlighet att upptäcka sig själv som en egen individ. Eller den andre. Föreläsaren menade att detta mellanområde eller lekutrymme börjat krympa ihop i dagens västerländska samhälle. Den fysiska världen har kanske börjat stövla rakt in i våra hjärtan. Vi blir kroppar, varor, objekt. Den egna reflektionen kostar för mycket tid och pengar. Då kom jag att tänka på en psykiatrisk klinik i Pittsburgh. Underligt nog är det nästan det enda jag sett av USA, den där kliniken och den delvis övergivna förfallna och sorgliga stadskärnan i Pittsburgh. Terapeuterna på kliniken forskade på en korttidsterapi mot depression. Det kunde verkligen behövas där i Pittsburgh. Terapin var framgångsrik men tyvärr ville försäkringsbolagen korta ner behandlingen från 16 till åtta sessioner. Och de oförsäkrade fick ingen terapi alls. Pittsburgh är den amerikanska kapitalismens vagga. Rockefeller-land. Det mesta verkar nu nedlagt och förbi. I närheten ligger Youngstown som Springsteen sjunger om, stan som inte längre behövdes. "Them big boys did what Hitler couldn't do." Följdriktigt kommer Warhol från Pittsburgh. Hans museum ligger mitt i stans ödslighet. När jag besökte det muséet tyckte jag att jag fattade Warhol för första gången. Alla soppburkarna och tvättmedelspaketen omgivna av bilder på Mao. "Some things are just pictures." Hela kapitalismen hamnade i mellanområdet. Som om han byggde en vallgrav mellan kapitalismen och själen, mellan vår längtan och vad samhället kan erbjuda oss. Fast det verkar samtidigt vara tvärtom, som om han löser upp gränserna. Det är väl det som kan kallas lekfullt. Pretend play istället för matter of fact.

Önskedrömmar

Idag hände det nånting. Jag var så trött så jag somnade på toaletten. Jag befann mig i lärdomsstaden Uppsala. Det var helt bortslösat på mig. Så på kafferasten somnade jag på toaletten. Sen vaknade jag och när jag gick ut visade det sig att dörren till korridoren var låst. Jag slet och drog i handtaget men jag tog mig inte ut i korridoren. Sen var det nån som sa att jag måste vända på cd-skivan för att kunna se fortsättningen. Så jag vände på cd-skivan och sen vaknade jag. Det var bara en dröm. Jag satt kvar på toaletten. Om nu alla drömmar egentligen är önskedrömmar som Freud påstod så var det väl min önskan att sova vidare. Hjärnan lyckades lura mig att tro att jag redan var på väg tillbaka till föreläsningen. Men den låsta dörren var kanske ytterligare en önskning, att jag skulle slippa gå tillbaka. CD-skivan kanske kunde erbjuda nåt roligare. Hjärnan ville kanske ge mig lite nya möjligheter. Eller bara fördröja uppvaknandet genom att krångla till det lite. En cd-skiva har ju bara en sida så hur skulle det egentligen gå till? Men då vaknade jag. Så lättlurad är jag inte. Min hjärna underskattar mig. Det var vad som hände idag.

Torsdag morgon

Och all vår längtan ligger spegelblank. Det var dimma över Hornsgatan i morse. Jag klev rakt ut i den på balkongen. Stod där och huttrade över hur vackert det var. Sen tog tvångsritualerna vid med caffelatten som måste vara på ett exakt sätt. Läste SvD och DN på nätet. Föll till föga och tände en cigg. Att falla till föga. Måste betyda att typ bli så liten man egentligen är, sin svagaste länk. Läser alltid Nathan Shachars krönikor i DN. Den bildade och bereste mannen hade vissa synpunkter på påvens ursäkt efter att ha kallat islam krigisk. Intressant.
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1685&a=569531&previousRenderType=3

måndagkväll

Skulle ju plugga. Affektreglering med mentalisering. Måste försöka förstå det. Men blev sittande vid den där teven. Det var nåt konsumentprogram. Lite drömlikt surrealistiskt om en jättefarlig barnvagn. Den dissekerades i säkert en halvtimme. Eller var det ett konstprogram om ett konsumentprogram? Barnvagnen en variant på Duchamps pissoar? Eller hela programmet en ready made som ställdes ut framför mina ögon? Jag fattade ingenting. Kanske tillhörde jag bara fel målgrupp. Det är inte första gången. Stora ögon, öppna sinnen, men fel ändå. God natt.

Brist på kamp

Båda kvällstidningsrecensenterna verkar ha missförstått filmen "Farväl Falkenberg". De menar t ex att det är för få kvinnliga roller i filmen. Som när man på 60-70-talet anklagade Ingmar Bergman för att hans filmer led brist på klasskamp. Man glömmer kanske att konsten står över livet. Och att den står över det tillfälliga samhällsklimatet som ju i efterhand oftast ter sig patetiskt. Jag som trodde jag var feminist. Nu är jag up to my throat med "kvinnoperspektivet". Det liksom banaliserar. Om jag var kvinna skulle jag bli förbannad. Som man blir jag bara lite matt.

Sista sommaren och aldrig mer vinter

är ett av de ödesmättade kapitlen i "Farväl Falkenberg".
Tack och lov handlar filmen inte om Falkenberg. Den bara utspelar sig där. Tror man. Egentligen utspelar den sig i mellanrummet, i Winnicotts in-between-space.
Så mycket sorg. Filmens sorg och min sorg. Nästan outhärdlig. Psykosnära. Filmen en generator, en kom-ihåg-lapp för den frusne att titta på och värma sig vid när generatorn fattar eld och lappen brinner upp och allt är förbi. Nåt så fruktansvärt. Varför kan vi inte leka. Varför fick jag inte. Den stränga rösten är den tomma rösten, den vuxna rösten, tom. Inte sen ingmar bergman har det hänt på film. Jag är så jävla överväldigad, hur funkar den där kameran, hur kan de där ögonen titta så där oskyddat rakt ut i ingenting och in sig själv?
Det är natt i natten.
Ett förstlingsverk I agree. Men om man skalar bort det (onödigt skakig handkamera, onödiga bipersoner, en proportionslöshet och brist på stringens) så finns ingen skit kvar, bara destillerat liv. Man minns hur man möttes. Och inte möttes. Och lyckades möta sig själv i icke-mötet som var det enda mötet som man minns men inte minns varför.
Bilderna finns kvar. En så bra film. Så nu vet ni att ni ska gå och se den!

Bio

Vendredi finalement! Smakdomaren Mikko förbereder sig för biobesök. Så till allas glädje kan ni imorgon läsa det sanna omdömet om filmen Farväl Falkenberg. Ge er till tåls.

Åka hem

Tog bussen hem från jobbet. Ville inte promenera genom Rålambshovsparken i mörkret. Har blivit lite mörkrädd. Fått livligare fantasi kanske. Men Rålambshovsparken är ett spooky ställe. Alltid. Även i solsken. Så tog jag bussen istället och satt där och läste i en bok och av nån anledning tittade jag upp. Och hade ingen aning om var jag var. Inte vart jag var på väg heller. Eller ens vilken dag det var. Jag tittade ut och kände inte igen mig. Skulle jag hem eller bort? Det där tillståndet varade nog bara tre sekunder men det kändes som en halvtimme. OK, jag dissocierade, men det kan ha varit ett ögonblick av klarsyn.
Som när Laurie Anderson berättar om nån som flyttar till en villaförort. Och det ser ut som om folk flyttat in i de nybyggda husen över en natt. "And they all appeared to be professional barbecuers. Every night they were out on the fields. Barbecueing something." Och en dag mitt i villaförorten säger den där personen: Do you want to go home? Och så tänker han: You ARE home.
Läste förresten en queerfeministisk grej i SvD. Fattade det ungefär som att alienation är den vite heterosexuelle mannens privilegium. Alla unga killar och alla stora män är vilsna och missförstådda. Och ändå kollektivt normgivande. En flock av enstöriga individualister. Det var apropå Morrissey, av alla. Tonen i artikeln var så där queerfeministiskt poststrukturalistiskt ironisk. Kan inte komma på en enda -ism jag gillar. En idé verkar bli en -ism när man skippat nyanserna, komplexiteten som förlamar, det eviga både-och, allt det som är så jobbigt. Om man kunde ismisera sitt liv. Vad enkelt det skulle bli. Mikkoism.
"He didn't know what to do, so he thought he'd check the government and see what they were doing. And then sort of scale it down in size and run his life that way." L Anderson igen.

Inre exil och yttre

Nu har jag tänkt att den här bloggen ska handla om att det finns så mycket som är fint och bra. Det finns till exempel tre artister/musiker som jag verkligen gillar (förutom Dylan å Springsteen) och de är alla kvinnor: Laurie Anderson, Kate Bush och Morrissey. Fast Morrissey är inte kvinna. Om nu inte könet enbart är en social konstruktion, vilket skulle kunna vara fallet med t ex Morrissey. Men "Pasolini is me" sjunger han och det stämmer nog. Lars Norén sa att Pasolinis texter blöder fortfarande. Eller om han sa att Pasolini blöder fortfarande. Han förblödde i ett grönområde i Ostia utanför Rom där han blev ihjälslagen. Då tyckte många att han fick skylla sig själv som strök omkring i det där grönområdet och somliga var nog lättade att en av de skarpaste kritikerna av den borgerligt färgade neofascismen i det italienska samhället var bortröjd. Nu misstänker man att det var ett politiskt mord. Den 17-åring som fälldes för mordet kunde bevisligen inte ha utfört alla brutaliteterna ensam. Morrissey bor i Rom nu. Kanske har han med sin känsla för det morbida besökt den där parken. Nästa fras är "Accatone you'll be". Accatone är Pasolinis första film och namnet på huvudpersonen, en amoralisk och hänsynslös slacker. Morrissey håller Oscar Wilde i den ena handen och Pasolini i den andra. Det blir som ett gyllene band genom Europas grumliga nutidshistoria. Oscar Wilde dog ensam i exil i Frankrike efter att fängelsvistelsen redan dödat honom. Själve Proust hade förresten planer på att hälsa på honom på dödsbädden men låg snart själv där på samma bädd och hostade. Deras möte blev aldrig av. Vart vill jag komma? Det skulle ju handla om nåt fint och bra? Minns inte.

"I always felt like an exile, even as a teenager. It is a state of mind.” säger Morrissey.

Val

Jag är omgiven av framförallt ”vänstermänniskor” och så typ två ”högermänniskor”. Min egen identitetsproblematik är sådan att jag blir vänster med högermänniskorna och höger med vänstermänniskorna. Det kan tolkas som ett behov att vara tvärtom och göra mig märkvärdig. Men det kan också tolkas som att vänster – höger är fantasier eller snarare tecken som saknar innebörd. Signifiant utan signifié. Eller symboler med ett överskott av betydelse, ett sådant överskott att det blir meningslöst, ett överflöd av innebörder fria att plocka upp för vem som helst.

Och jag vet inte vad som är bäst. För mig eller för andra. Och jag förstår inte vad "Alliansen" vill eller hur de överhuvudtaget ska uppnå en allians. Men jag är rädd för "Vänstern" (vilka de nu är). Det känns som om det finns en Vänster som vill ta över mitt liv. Det kan vara en paranoia men som Freud påpekade har all paranoia en verklig grund. In i sängkammaren. Under huden. In i hjärtat. Den skrämmande Rättrådigheten. Skapandet av den goda människan. I den bästa av världar. Jag får för mig att "Vänstern" vill lagstifta bort hela mänsklighetens existentiella ångest. Sedan när vi är så främmande för oss själva att inte ens IKEA skulle kännas som hemma skulle vi sitta där, ”invaggade i trygghet och gripna av förtvivlan”. Så jag gick och typ röstade borgerligt. Och de vann ju så nu får jag väl äta upp det.

Igår

Gick bakom ett omslingrat par igår kväll. Framför oss hade de grävt upp gatan och spärrat av med stängsel. Det var för smalt för att gå förbi så jag saktade ned på farten för att inte gå alldeles hack i häl på kvinnan och mannen. När de passerat halva väggropen säger mannen plötsligt: "Jaha, här bor jag." Sen kliver han över stängslet och ner i gropen och sätter sig. Kvinnan skrattar och jag också.

Försöka igen

Jag och Marlboro Lights har bestämt oss för att försöka igen. Vi har ju ändå sju år tillsammans. Det kan man inte bara blåsa bort. Under helgen ska vi umgås extra mycket och se om det kan föra oss närmare varandra, tillbaka till de där första åren då vi bara njöt av varandras sällskap och inte hade en tanke på framtiden. Sedan får vi utvärdera på måndag morgon och se hur vi ska göra. Det är do or die som gäller. Eller både och. Håll tummarna för oss.

Privatliv

Jag begriper mig inte på valrörelsen. Är fullt upptagen med att försöka vistas inom mitt förstånds gränser. Men idag kunde man läsa om partiledarnas favoritbok, favoritdrink, vad de gillar för kläder etc. Utifrån det reportaget kan man bara rösta på Göran Persson. T ex Wetterstrand går bort som som den mest sippa. Vilket jag iofs alltid misstänkt. Hon har inte tid att läsa en enda bok, kanske för att hon pratar så mycket och så monotont och utan känsla. Hon borde resa bort, tagga ner och fundera över livet. Kanske ta av sig masken och försöka stå ut med sig själv. Och säg nu inte att t ex jag borde göra samma sak.
Men man kan ju inte utgå ifrån partiledarnas privata preferenser när man gör sitt val på söndag. Eller kan man det? Kanske är det alldeles rätt?

http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_13672804.asp

Jämnmod

Oh helga Jämnmod. Känslor kommer och går men Jämnmodet består. Men det gör det inte. Klockan fyra på morgonen har det satt sig i taket, tittar hånfullt ner på den kokande hjärnan i sängen och vägrar komma hem igen. Då får minsta skitsak ett spöklikt sken. Ingen varm mjölk, inga theralendroppar, ingen stilnoct, inga varma bad, yoga, hypnos, ingenting.

Sista föreställningen

Nu är det stora huset vid Dalagatan snart borta och glömt. Men själva trapphuset verkar svårknäckt. "Gör ni reportage från Libanon?" frågade damen med hunden som passerade. Fler än jag stod med tårade ögon och fotograferade. Ingen sorg, bara damm som smög sig in bakom kontaktlinserna. Det är som om ett hus blir mer levande när det är på väg att rivas. Det verkar göra motstånd när de omsorgsfullt hopfogade materialen bänds isär. Betongsjoken lossnar och störtar mot marken. Armeringsjärnen spretar som hjälplösa armar rakt ut i luften. Stackars hus som måste dö. Och vi som står kvar kanske skäms för att vi får stå kvar och för att det känns så skönt när allt faller ihop med ett brak. Det där brakandet har en klangbotten långt där inombords. Death and destruction.

Ontologiskt

Människan är en hemlighet för sig själv. Även naturen verkar hemlighetsfull. Som om den har ett eget medvetande. Vem är subjekt och vem är objekt? Kan två subjekt finnas samtidigt? Om nu den ene är ett objekt för den andre? Är naturen lika kluven som människan mellan att vara i sig och för sig? Jag bara undrar.

Låga krav

Tack för kommentarerna på förförra inlägget! Blir lycklig av synpunkter. Och till och med mindre röksugen. Så USA kan ses som en gammal vän som man har på gott och ont. Jag tänkte mig mer en husse eller matte. Vi är stränga mot dem vi älskar, "kärleken är kärv" som biskopen sa. Jag tänkte mig Sverige som en liten hamster som aldrig slutar äta och vars enda tecken på tillgivenhet är att den bits. Lite lagom.

Jag tror jag har för låga krav. Jag är tacksam att det finns länder och regimer där jag kan vistas. Där jag kan gå omkring på gatan som mig själv utan att riskera att arresteras eller försvinna. Så låga krav har jag på en demokrati. Nog därför jag inte blir upprörd av USA. Det är för mig mycket mer upprörande att vi låter den europeiska kulturen disneyfieras och infantiliseras. Det kan vi inte skylla på USA, snarare på vår egen indolens eller aningslöshet. Det känns ibland som om det gamla socialdemokratiska styret, med sin antiintellektualism och materialism, passar som hand i handske med amerikansk kultur. The Fast Food Nation kan liksom fylla ut luckorna.

Stor fråga

"The cradle of the best and of the worst", som Leonard Cohen uttryckte det. Det är intressant att vi svenskar är så kritiska mot USA. Det är liksom en gammal fin tradition att vara det. Vi går inte ut och demonstrerar när Iran avrättar homosexuella tonåringar eller när Kina fängslar tusentals oliktänkande. Det skulle t o m låta suspekt att säga: "Jag hatar Kina." Man skulle låta fördomsfull och jävligt inkrökt. "Jag hatar USA" låter mycket bättre, nästan trevligt. Det skapar en känsla av samhörighet. Samtidigt som vi hetsäter amerikansk kultur. Jag tror inte att det handlar om cynisk dubbelmoral. Jag tror det är gulligare än så. Ett slags syskonskärlek. Fast vi är inget syskon utan snarare nåt slags husdjur. Men ett krävande husdjur. Vi har en annan måttstock för USA än för världens alla mördarnationer. Det är kanske bra det. Det är ungefär som med Israel. Vi älskar att kritisera den enda fungerande demokratin i Mellanöstern.
Men ibland skulle jag vilja se samma patos när mördardiktaturerna är i farten. Att vi alla samlas på Sergels Torg nästa gång de muslimska fundamentalisterna tänker stena någon otrogen kvinna till döds i Iran. Men det kommer inte att hända. Det är kanske för mäktigt att ta sig an den riktiga ondskan. Man blir liksom matt. När jag och J skulle resa på charter till Egypten hade hundratals homosexuella just arresterats och fängslats utan rättegång i Kairo. Försvunnit precis som oskyldiga människor under militärjuntan i Chile och Argentina. Ändå åkte vi på charter och låg och plaskade i Röda havet. Har man ett personligt ansvar?

Walter Benjamin

Walter Benjamins analyser av kapitalistiska strukturer, alltså även bokstavligen i form av t ex affärsgator, arkader, det vi kallar gallerior, är fortfarande aktuella. Han dog när han försökte undfly nazisterna genom att ta sig in i Spanien via Pyréenerna. Han nådde Port Bou, där fick han veta att Franco hade gjort en deal med Vichy-regimen och att han skulle utlämnas. Man misstänker självmord men han hade svagt hjärta. Hans flykt började i Banyols-sur-mer. Han hade bara en portfölj med sig. Sov under öppen himmel. I portföljen fanns det ett manuskript som förstördes. Man vet fortfarande inte vad hans sista skrift handlade om. När jag och J outröttligt vandrade uppför Pyréenerna och till slut, med blodsmak i munnen, såg Spanien på andra sidan, visste vi inte att WB gått samma väg. När vi softade i port Bou och badade bland klipporna visste vi inte att det var där han dog. Europa är tragiskt.

Tillväxt

På Västerbron i den himmelska ron. Gick jag igen. På väg hem från en mingelfest. Så började jag tänka på valrörelsen. Och plötsligt mindes jag Eva Goes. Vart tog hon vägen? Hon var väl den som myntade "det grå tillväxtblocket" om det etablerade politiska etablissemanget? Då tyckte jag hon verkade så jävla sipp. Så började jag tänka på tillväxt. Allting måste växa för att överleva. Men i samklang med allt annat som också växer för att överleva. Eller är växandet en del av undergången? Måste vi inte acceptera tillväxten/döden/undergången? Människans inneboende dödsdrift? Så kom jag att tänka på Walter Benjamin som kanske var Goes husprofet. Och på tal om det kanske ni undrar vad som hände med sagans Hans och Greta? Laurie Anderson har svaret. Och hon tänkte nog på Walter Benjamin. Här kommer citatet:

Hansel and Gretel are alive and well

And they're living in Berlin

She is a cocktail waitress

He had a part in a Fassbinder film

And they sit around at night now

Drinking schnapps and gin

And she says: Hansel, you're really bringing me down

And he says: Gretel, you can really be a bitch

He says: I've wasted my life on our stupid legend

When my one and only love

Was the wicked witch.

She said: What is History?

And he said: History is an angel

Being blown backwards into the future

He said: History is a pile of debris

And the angel wants to go back and fix things

To repair the things that have been broken

But there is a storm blowing from Paradise

And the storm is blowing the angel

Backwards into the future

And this storm, this storm

Is called

Progress

Nytt liv

lördag förmiddag: återfall.
Who gives a fuck. Det tar tid att börja ett nytt liv. Det händer inte över en natt. Men som en manifestation köpte jag en röd slips. Jag hade inte tänkt att jag skulle se ut som Göran Persson. Mer som Elvis Costello. Han brukar ha snygga slipsar. Men jag såg nog mer ut som GP. Det är kanske inget man bör eftersträva. Även om lite av Göran Perssons pösiga pondus skulle sitta bra i vissa lägen. Vad pladdrar jag om? Hade ju tänkt att den här bloggen skulle handla om att det har blivit religion i Sverige att må bra. Återkommer när jag fått fatt i tanken. Hjärnan är alldeles löskokt.

Kondition

Fredag eftermiddag: Återfall.
Banalt, jag vet. Vem orkar bry sig? Ta en snus, ett plåster, ett tuggummi, en stekpanna och slå dig medvetslös. Vakna upp till din nya rökfria dag. När jag går hem från jobbet över Västerbron och ser joggarna som stretar uppför backen mot toppen av bron brukar jag minnas när jag själv kunde springa hur långt som helst, kändes det som. En het hjärna som flyter fram, fotsteg som inte känns, bara flyter fram, mot horisonten. Endorfinerna som kickar in, saligheten, välbehaget som sprider sig i kroppen. Konditionen försvann med de första paketen marlboro lights. Be mig springa uppför Västerbron idag och jag skulle säga: "Eh va? Menar du nu? Du skojar va? En latte och en cigg först va?" Imorgon ska jag köpa boken "Mitt rökfria liv". Fått den rekommenderad. Efter den vill man inte röka mer sägs det. Som när jag hade en blinddejt för många år sen, och det var ett misstag insåg jag på en gång. Och en kompis olyckligtvis dök upp precis samtidigt och viskade till mig: "Det där är väl ingenting för dig." Och det var det ju inte. Men min marlboro var ingen blinddate, det var med öppna ögon, en sjuårig relation. Nu har jag bara en fråga: om man slutar röka, skickas man då tillbaka till utgångspunkten? Det första paketet, i fönstret i landstingslägenheten i Östersund, med utsikt över Storsjön, som var istäckt. Och jag tänkte: vad gör jag här? Saknade min psykoanalytiker. Och min syster som gått i exil. Och Stockholm. Kommer jag landa i samma utgångspunkt om jag slutar nu? I så fall hoppas jag att nån står där mitt i ödsligheten vid Storsjöns strand, ler uppmuntrande mot mig och räcker fram en cipralex.

Finare adress

Välkomna till mitt nya hem. Eller hotell kanske det heter. Kul att ni hittade hit. Ös nu på med kommentarer.

Frihet

Rökfriheten är som valfriheten, man undrar vad den är bra för. Jag tackar Gud för återfallen, utan vilka jag aldrig skulle kunna rymmas inom gränserna för min inlevelseförmåga. Som ett såll skulle jag genomblåsas. Som en perforerad flik skulle jag rivas loss från mitt innersta. Som en skev dörr skulle jag flyga upp på vid gavel och hemsökas av min egen frånvaro. Om det inte vore för återfallen, då änglarna stiger ner på jorden och ler så det strålar. Man skulle kunna säga att jag överdriver. Att jag inte har något bättre att tänka på. Än min egen bekvämlighet.