Inte där

En sak som imponerar på mej är när en person har en åsikt och utifrån den åsikten skriver en hel bok. Mina åsikter räcker knappt till ett bloginlägg. Mitt i en mening måste jag byta ämne för att åsikten har tagit slut. David Eberhard har i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" en åsikt som tycks räcka till en hel bok. Åsikten lyder ungefär: Vi lever i ett väldigt tryggt samhälle som gjort att vi är rädda för nästan allt och bygger upp överdrivna skydd mot nästan alla faror och vi har därmed tappat den existentiella insikten om att livet i sig faktiskt är livsfarligt och inte möjligt att totalt kontrollera. Jag fattar inte hur han gör när han lyckas förlänga den åsikten till en hel bok. Men det har han i alla fall gjort och nu är jag inbjuden till en av hans föreläsningar som tycks handla om samma sak så åsikten räcker även till en föreläsning eller kanske en hel föreläsningsserie. Jag tycker allting tar slut hela tiden eller går över eller man tröttnar och man minns inte längre vad det var. Man tröttnade på. Jag har t ex tröttnat på Eberhard. Trots att jag till viss del håller med.

En film som man verkligen borde se på bio (trots att det inte längre går att gå på bio eftersom man tvingas in i nån av SF:s sunkiga biografer fulla av popcorn och skitigt och hemsk belysning och evighetslånga reklamfilmer och sen skjuts ut i en mörk gränd och man känner sig lurad och utnyttjad för själlösa kommersiella skitsyften) är filmen om Dylan, "I'm not there". Men jag hyrde den på dvd. Man nästan drunknar i en njutning. Och drunknar nog ännu bättre om man ser den på stor duk. I synnerhet får man inte nog av Cate Blanchetts förkroppsligande av nånting som inte låter sig förkroppsligas, en idé, en livshållning, en totalvägran. Man vill vara nära, man vill stanna i dess kraftfält. En handbok i att överleva andligen och själsligen genom att dö på nästan alla andra nivåer, socialt, samhälleligt, nästan fysiskt (filmen börjar med en obduktion). Det är så paradoxalt så man blir snurrig. Dylan flyr från alla beteckningar och projektioner och blir därigenom en förebild, den enda förebild man behöver. Och därmed är han återigen betecknad. Och måste fly igen. Todd Haynes har fångat hela paradoxen och dragkampen och smärtan i att inte bli förstådd och ge upp hoppet om att bli det.

Mitt karaktärsmönster motsvarar nånting som kallas för "slow to warm up" och det tar sig bl a uttryck i att jag ser filmer och läser böcker som alla andra redan har sett eller läst för länge sen. Jag kommer inte igång. Hänger nånstans mellan förut och aldrig. Vi som har det här mönstret kan väl bilda en stödgrupp där vi tröstar varann och lindrar oron över att allt går för snabbt och att man inte hinner med och att man inte kan dela sin entusiasm med någon för entusiasmen är så försenad och har redan gått över för resten av samhället som redan befinner sig någon helt annanstans. Eller också inte.

Mår du bra.

Jag lider en allvarlig brist på melatonin och borde ge mej ut i solskenet som jag tyckte glimtade till för en stund sedan. Kommer ni ihåg debattartikeln i DN om att brist på solljus leder till autism och adhd? Det var överläkarna Bejerot och Humle som menade att förekomsten av autism har ökat markant bland somaliska flickor med slöja. De får för lite solljus helt enkelt. De för fram tvärsäkra påståenden som bara överläkare är mäktiga att formulera utan att rodna. I slutet av artikeln står det dock att det här sambandet mellan solljus och autism kommer ta flera år att undersöka. I början av artikeln är sambandet solbrist och autism rena fakta, i slutet av artikeln står det att man inte kan utesluta ett samband. En underbar glidning. Vad betyder det? Förutom att forskningspengarna håller på att ta slut? Bejerot/Humle föreslår massiva kampanjer och förskrivningar av d-vitamin för att "ta det säkra före det osäkra". Men det går väl heller inte att utesluta sambandet mellan en explosiv ökning av antal autismutredningar och ett ökat antal som får diagnosen autism? Eller sambandet mellan ett ökat antal diagnostiserade och allt vidare diagnoskriterier? Eller sambandet mellan somaliska flickors livssituation i Jämmerdalen och deras s k autism? Eller sambandet mellan min bristande känsla av sammanhang och mina autismliknande drag efter arbetsdagens slut hemma framför teven en tisdagkväll? Det går inte att utesluta ett samband. Inga samband överhuvudtaget går att utesluta. Förskrivningarna av d-vitamin har säkert ökat efter den förtroendeingivande debattartikeln. En artikel byggd på luft. Och på en stark längtan efter att inte behöva ta hänsyn till Den Tredje Variabeln. Som skulle kunna rasera hela bygget.
Så läste ni artikeln av Merete Mazzarella i tisdagens svenskan? "Radiohjälp i det nya folkhemmet". Genom radion kunde husmödrar på 30- och 40-talet få råd om allt möjligt. Praktiska saker som juridiska rättigheter, äldrevård, bidrag etc. Gradvis förändrades innehållet i dessa rådgivningsprogram till att syssla mer med samlevnadsråd. En psykologiserande människosyn ersatte en moraliserande skriver Mazzarella. Jag vet inte. Vilken som är mest moraliserande. Lis Asklund som var radiokurator i flera decennier ansåg att det var en medborgerlig plikt att "må bra". Därför att "vår harmoni betyder så mycket för människor omkring oss". Det är en medborgerlig plikt att må bra. Så grundades Folkhälsoinstitutet. Som äger våra själar. Dess existensberättigande har ökat i takt med att vi alltmer börjat missköta vår medborgarplikt. Trots att vi mår så bra så mår vi inte alls bra. Vi vet inte ens vad det betyder. Men det är bara vårt eget fel. Somliga av oss läser inte ens Folkhälsoinstitutets larmrapporter.
Ibland får jag för mej att allt som får oss att må bra för oss längre bort från oss själva. Och det som hotar vår folkhälsa är just det som ger oss en fördjupad kontakt. Goda viner ökar risken för ångest och leverskador. Psykoanalytisk terapi ökar risken för ledsenhet och minskar viljan till anpasslig duktighet. Varpå hela samhället vilar och varunder vi krälar. Hela det inre livet är en motståndshandling. En tredje variabel.

Göthe & Manoly etc

Undrar vem Göthe Ericsson egentligen var. Han kallades Karl Gerhards "sekreterare" eller ännu värre hans "alltiallo". Tänk om din livskamrat blev kallad "alltiallo" efter din död. Egentligen är det ju komiskt. Vem vill inte ha en alltiallo i sitt hem? Det har ju varit min dröm i alla tider. Lars Norén skriver i sin dagbok att när Karl Gerhard hade middagar i villan i Saltsjöbaden fick Göthe äta i köket. Undrar hur det kändes. Kanske självklart. Som Manoly Lascaris som levde med Patrick White i över 40 år och officiellt var hans "hushållerska". Fast han blev kallad "vän" när han åkte till Stockholm och tog emot nobelpriset i Whites ställe. Jag tycker i alla fall att allt det där är väldigt sorgligt. Ungefär som när man åker genom Sverige och det bara är skog och regn och blåsiga småstäder med fula hus. Inget hem nånstans. Som att pressas genom en smal tarm. Fruktansvärt. Man kippar efter andan, försöker nå med nästippen över trädtopparna. Samtidigt kanske en frihet, slippa sitta vid det stora middagsbordet och konversera, få sjunka in i sig själv och känna hur maten smakar. Alltså Göthe. Bortom gästernas vågsvall. I vilket fall så har jag en ryckning i vänstra ögonlocket på grund av undertryckt ilska. Som ett vibrerande kastrullock. Spenderade en och en halv timme på akademibokhandeln letandes efter nånting. Bläddrade rastlöst i nyutkomna biografier. P-O Enquists alkoholism. Är det inte lite typiskt med en man som skiter i familjen och försöker supa ihjäl sej och sen skriver en bok om hur hemskt det var? Fast han skriver ju bra. (Ni läste väl Ulrika Kärnborgs servila intervju i dagens DN? Hon framstår som en liten flicka med en blomma i handen. Får mej att tänka på Laurie Anderson som vid ett besök i ett kloster i Kalifornien fascinerades av hur de ganska manhaftiga nunnornas röster blev ljusa och skira när de sökte kontakt med Gud Fader) Bläddrade i Göran Greiders bok om Dan Andersson. Jag gillar Dan men inte Göran. Kom till slut hem med en bok om Steve McQueen. Han gillade bilar. Ser ni den röda tråden eller har jag helt tappat greppet? Det fanns jag vet inte hur många nyutkomna diktsamlingar. Vem går och köper en diktsamling tunn som silke för 300 spänn och går hem och läser den? Fler och fler tror jag. Det kommer att bli lika lockande som att hellre köpa ett par randiga strumpor på Götrich än två par byxor och en t-shirt på H&M för samma pris. Man väljer strumporna. Vi vadar redan i skit. Bra då att ha kashmir på fötterna. På Konsum i Bagis kan man köpa pocketböcker när man ändå ska handla mat. En bra idé. Men Konsum gillar Kajsa Ingmarsson och Marian Keyes. Alltså då undrar man ju hur de väljer livsmedel. Deras kravodlade kött kanske smakar billig skräproman. Vissa av diktsamlingarna i Akademibokhandeln hade väldigt tunga ord. Billigt per kilo. Men det blev inga dikter. Jag har ingen ro i kroppen. Vårt medvetande är stulet. Det vilar permafrost över vårt ansikte. T o m romanerna har blivit junkfood. Så länge gick jag omkring och bläddrade att övervakningskamerorna hela tiden vändes åt mitt håll. Men jag var inte ensam. Hur många är vi som letar och letar och gräver i högarna? Ge er till känna så startar vi en klubb. Vi kan ses på Lagaplans pizzeria de kvällar det inte är fotbollsmatch. Så att vi hör varann. Kaffebaren på Akademibokhandeln har nämligen fått usla reviews.