Han berättar om en man som har allt han äger i en väska som är tillräckligt liten för att passera som handbagage, en sådan väska som man kan placera under stolen framför sig. Men mannen erkänner att han även har en låda med saker inlåst i ett kontor. Ibland går han dit och öppnar lådan och umgås en stund med den förtingligade delen av sitt liv. Chatwin tänker att mannen hör till en nästan utrotad art av lyckliga människor. Det slår mig att jag ägnat hela våren åt att inreda tre rum med saker som ska skänka en känsla av hem. Trots alla beslut och alla pengar som gått åt känns inredningen slumpmässigt anhopad. Inte på något sätt är den ett uttryck för självet. Snarare är den en karta över kompromisser, framförallt ekonomiska. De två sänglamporna för 18 tusen kronor styck som naturligtvis var de enda tänkbara materialiserar sig som en konkret frånvaro. Den enda lampan som står där i stället verkar inte ens kunna känna sig som en kompromiss utan ser ut att undra vad den överhuvudtaget gör där.
Enligt Chatwin är den maniska fixeringen vid saker en förvrängd strävan efter, eller en kompensation för, den ideala platsen, the ideal territory. Något som gått förlorat. Kanske aldrig har funnits. Men som vi agerar i. Och genom agerandet underblåser vi vår längtan och vår vantrivsel. Förtingligandet av vår längtan håller oss maniskt sysselsatta. Jag kunde inte sova i natt. Blev sittande framför teven och såg en brittisk dokumentär om konstmarknaden. Mitt mediokra men ibland inspirerade intresse för konst avtog under det att dokumentären framskred. Alla dessa människor som intresserar sig för konst som handelsvara. Inte bara deras helt kommersialiserade sätt att agera, utan även deras sätt att röra sig, att tala, ansiktsuttrycken, röstens intonation. En sorts fulhet som stod i kontrast till konstverken. Inte konstigt att Chatwin flydde från sin anställning på Sothebys och lämnade en lapp efter sig: Gone to Patagona. Om nu inte det är en myt.
Jag har hela tiden lust att sticka härifrån. Den överdrivna mängden växter på balkongen måste vara ett försvar mot den lusten. Och nu har getingarna byggt ett enormt bo ovanför balkongen. Bofasthet medför alltid konkurrens om platsen. Hos mina föräldrar har skatorna byggt en tvåvåningsvilla i päronträdet. Med en sommarstuga några grenar bort. De bajsar på trappan till verandan och utmanar därmed sin rätt till reviret. Människan brukar ju till slut vinna. Men jag tittar på getingarna som i häpnadsväckande mängd börjar arbeta i gryningen. Kanske ska jag ge upp platsen till dem. De verkar vara i större behov av den. Det enda jag har behov av är väl en kabinväska. No mas.
