Utländska turister i Stockholm är praktiskt klädda i friluftskläder som säkert är inköpta enbart för besöket i Jämmerdalen. Men de saknar gummistövlar. Jag blir alltid lite jag vet inte, glad eller nåt, när jag ser människor som väljer att resa till Sverige. Förut kunde jag resa hit eller dit utan att undra om jag var välkommen. Det var som om världen var min lekplats. Nu tänker jag: vill de att jag ska komma? Hur länge vill de att jag stannar? Den ständigt upplösningshotade identiteten. På en uteservering till exempel. Man kanske inte direkt försöker smälta in men man spelar väl rollen av den som är på semester. En egen enklav med ett svullet membran som när som helst ska spricka och låta ett osorterat innandöme framträda utan att någon har bett om det. Och man kanske inte kan språket. Då är behovet av självtillräcklighet akut. Och den är ju bara en illusion. Om man reser tillsammans med nån så har man nåt slags konsulat mellan sej själv och den andre. Där kan all språkförbistring och alienation skapa en samhörighet som kanske inte ens fanns innan. Fast ofta ser man par sitta tysta på restaurangen. De har kanske inget att säga eftersom de bara har varandra. Vi behöver ju oss själva också. Kanske bättre att resa till ett chartermål. Det är ju utformat för min personliga tillfredsställelse. Som i och för sej helt och hållet skulle utebli. Men då är det bara mitt fel och jag behöver inte be om ursäkt eller skämmas mer än nödvändigt. Det är väl meningen att man ska bli fruktansvärt alienerad. Jag skulle strosa omkring där och låta tomheten bubbla obemärkt under solskyddsmedlet. Och när skymningen faller skulle mitt vidbrända hjärta förkolnas...
Förutom att försöka komma underfund med vilka resmål som är anpassade efter mina behov så ägnas en massa diffus vantrivsel åt mitt hem. Varför kan inte hela livet homestageas? Tendensen att skaffa nya prylar och fylla ut tomma ytor är kanske egentligen ett försvar mot en önskan att riva ut all skit och börja om från början? Den man är nu minns ju inte ens varför man skaffade de där sakerna. Man ser dem inte ens. De bara tynger ens undermedvetna och skapar en illusion av att man hänger ihop med sitt förflutna. Skulle vilja slippa hänga ihop med det. Skulle hellre hänga ihop med framtiden. Efter alla år i analys borde man väl ha nåt slags existentiellt frikort. Nej det har man ju inte. Finns ingen flyktväg. Ska elda upp mina möbler. En helvetes brasa.
En dröm, med betoning på en, har besannats. Jag har legat i soffan och läst romaner. Senast Mario Vargas Llosas bok "Paradiset runt hörnet". Handlar om Paul Gauguin och hans mormor. Hans mormor hette Flora Tristán. Hon var feminist och klasskämpe som rymde från en förtryckande äkta man och reste omkring och försökte skapa lite medvetenhet hos arbetarna och kvinnorna. Hon lyckades väl sådär. Fy fan vilket vedervärdigt liv hon hade. Och även Gauguin. Deras olika personligheter och olika sätt att försöka hitta ett liv som funkar är berörande. Språket är stramt och liksom hetkallt. Finns i pocket.
6 kommentarer:
Det är en njutning att läsa dina alster. Du formulerar dig så väl Mikko.
Jag läste just din förra blog och funderade lite på min egen också... hur olika det blir och hur olika mycket man vågar skriva. Visst känner du dig mer fri i tanken när du är mer anonym?
Jag betraktar turisterna också. Funderar lite om de verkligen är så många som det sägs och om de trivs. "Trivs du här lilla vän?"
Antagligen går många i förklädnad utan synbara turistkläder. Ibland ser shortsen så förvirrade ut att jag frågar om de behöver hjälp med något. De vill de oftast inte. Ser jag farlig ut tro? Eller kanske bara jävligt opålitlig? De kanske tänker "Vad fan ska han fråga om jag behöver hjälp för? Han är ju själv turist. Säkert norrman."
Häromdagen frågade en japansk kvinna mig om växel till bussen. "Inga kontanter på bussen för vi blir rånade hela tiden"-bussen. Jag hade inte jämt alls så jag erbjöd henne mina slantar utan något tillbaka. Hon tittade på mig tyst och sade. "No, I cannot take that from you. Thankyou". Undrar om man som hämmad Svennebanan har svårare att ta ett nej när man erbjuder sin hjälp? Eller vad fan - jag har inte svårt att ta ett nej. Poängen försvann in i nålsögat. Vi ses.
Tack magnus.
Jo jag känner mej mer fri i tanken när jag är lite anonym. Att blogga blir lite som att tänka högt. Den där medvetandeströmmen som annars bara försvinner upp i det blå och man undrar: vad var det jag tänkte på alldeles nyss? Och det är borta för alltid.
Bloggarna blir väl så olika för att man inte kan förneka sin personlighet där heller. Ingen mening att ens försöka, då vore det ju meningslöst.
Att du ger pengar till okända människor! Har misstänkt att du är en altruistisk typ.
"Poängen försvannn in i nålsögat". Hehe
Det blir nog lätt så. Att man försöker hitta sig själv i ens möbler, prylar och konsumtion - du är vad du konsumerar. Kläder, färgval på väggarna och kakel i köket när antal kvadratmeter delat med avstånd från t-centralen blir ett kvantifierbart mått på ens success. Som ett gigantiskt personlighetstest saxat ur veckorevyn men utan något fungerande facit. Om du nu väljer att bränna upp alla möbler kan du väl strö ut askan från balkongen ut på hornsgatan. Kanske bildas ett mönster med de svar åren av analys inte gav. Har hört att det funkar. Eller köp ett nummer av veckorevyn? Gärna ett från 80-talet på något antikvariat. För att få den rätta anden-i-glaset-känslan.
Tack för de mycket suggestiva tipsen J! Jag testar det där med askan redan idag tror jag.
Hållet antikvariaten 20 år gamla nummer av Veckorevyn? Hoppas det, det var länge sen den där anden dök upp i glaset. Ja eller var det det förresten?
Hmm... fast det där nya ovala köksbordet tror jag kan ställa till problem. Stålunderredet brinner nog inte så bra och kan skada folk som promenerar på Hornsgatan. Kanske bäst att jag tar hand om det. Och de där designade stolarna... kan bildas miljöfarliga gaser. Jag tar hand om dem med.
Schysst J! Då kan jag slappna av!
Skicka en kommentar